Monthly Archive: February 2011

Feb 26 2011

Helgens aktiviteter, vecka 8

Efter en spelmässigt ganska tom vecka, bortsett från att jag hunnit testa Dragon Age 2-demot och bygga vidare på mina karaktärer i både Valkyria Chronicles 2 och Shin Megami Tensei: Persona så börjar det bli dags att starta upp min Playstation 3 och fortsätta vårda min Majin.

Majin and the Forsaken Kingdom

Majin and the Forsaken Kingdom

Spelet är än så länge väldigt charmigt, med glada färger och käck musik. Men röstskådespelarna är katastrofala. Både Majin och alla små djur man springer på har riktigt enerverande röster och dialogalternativ. Ugh.

Spelintresset går lite på tomgång just nu, känns det som. Jag väntar mest på Dragon Age 2. Andra spel känns ganska ointressanta. Fast jag har ju alltid Xenogears till PS1/PSP att ta fatt i om det börjar klia lite för mycket i fingrarna. Och så har jag ju ett pausat Golden Sun: Dark Dawn att ta hand om. Och Mass Effect 2 borde också spelas färdigt. Och Dead Space 2 ett andra varv. Och … Och … Och …

Det var det där med tid. 😛

 

Feb 24 2011

Dragon Age 2: Korta demointryck

Det mest omdiskuterade spelet just nu har så äntligen fått ett demo. Vi kan röra vid saker. Yay!

Demot släpptes igår till PC, 360 samt idag till Playstation 3. Jag har hunnit köra igenom ett varv nu på Playstation 3. Det första som slår mig är hur uppsnafsat spelet är, rent grafiskt. Spelmotorn till första Dragon Age var kanske inte helt spektakulär, men det här ser ganska stunning ut. Garanterat inte lika snyggt som pc-versionen, men hey, det gör inte så mycket. Kanske inte heller lika shiny och snyggt som Mass Effect 2.

Men för att kunna ligga tillbakalutad i soffan och glida runt i en schysst fantasyvärld med handkontrollen i handen kan jag offra lite grafiskt bling. För att inte nämna, jag behöver inte oroa mig för att min kära laptop brinner upp. ( Det var ganska precis att den klarade av Mass Effect och Mass Effect 2, med fläkten på högvarv… )

Vad jag kunnat utläsa på twitter så är sverige ganska kluvet till demot. Det är fördummat, den taktiska vyn är meningslös, det är för ‘god of war’-igt, det är ett mediokert action-rpg, och så vidare.

Sure, det är ett action-rpg. Men det var det första också, hyfsat. Åtminstone om man inte spelade det på PC. Jag kan förstå att pc-ägare är i en enorm rage, och det är ganska förståeligt. Men, dessa invändningar kan jag inte direkt hålla med om. Den taktiska vyn var i princip oanvändbar i ettan på konsoll. Att switcha karaktär och ge actions var jag tvungen att göra vid ett väldigt fåtal tillfällen. För god of war-igt? Tja, om det innebär blod, våld och mycket slagsmål? Är det då en nackdel? Kanske. Det kan bli för mycket. Stundtals var även ettan ganska löjeväckande, med ett antal cinematiska dialoger med karaktärer helt neddränkta i blod. Men det ger väl en viss “realism” till det hela?

Men, i kort. Tack Bioware. Striderna fungerar äntligen i konsollversionen. Jag kan styra min karaktär, slafsa ihjäl fiender på relativt löpande band ( trots att vissa fiender verkade tåla närmre 50 hugg från ett ganska stort svärd ), och använda förmågor på ett betydligt enklare och mer intuitivt sätt än i ettan. Målet att “varje knapptryck ska ge en reaktion” ( som uttalats av producenten, vars namn undgår mig just nu ) har gett effekt. Det känns inte riktigt lika segt, lika “oj,slå-tärning” som ettan. Det är snyggare. Läppsynkningen är fortfarande ganska katastrofal. Ansiktsmodellerna och rörelser ser bättre ut. Vissa röstskådisar känns lite shaky, men det kan vara ovana som plågar mig.

Jag gillar även idéen med den opålitliga berättaren. Det är en kul idé, och det ska bli kul att se hur hans skrönor stämmer eller inte stämmer överens med vad som verkligen hände. Undrar om vissa karaktärers olika byststorlek är en effekt av detta.

Min beställning ligger kvar, både för spelet och den inbundna strategiguiden. Mars kommer gå i drakens tecken, det är inget snack om saken.

(Jag körde en femShepHawke warrior, och striden mot Ogre nummer två tog nog fanimej tre försök, varav i det sista så sprang jag runt i cirklar med magikern och zappade herr Ogre lite diskret från avstånd medan jag väntade på att min fireball skulle recharga… Det tog nog en fem minuter sådär… )

Feb 23 2011

Spelintron som ger mig rysningar

Kortare post idag. Spelintron som känns lite sådär magiska, ni vet.

Parasite Eve:

Musiken. Musiken gör allt i det här introt. Grafiken var väl för sin tid inte helt fy skam, men det ser ju smått förjäkligt ut med dagens mått mätt.

Demon’s Souls:

Musiken och stämningen säger en hel del om spelet. Myspysigt i hela kroppen, liksom. 🙂

Silent Hill:

Jag tror inte jag behöver säga så mycket. Videon säger det hela. Ett spel som garanterat inte hade blivit lika effektfullt utan Akira Yamaokas musik.

Och ett ganska tidsaktuellt spel, som många nog missat första versionen av
Killzone:

Scolar Visari är så underbart evuul. Och musiken är sådär marschpampig så det nästan gör ont i ögonen.

Och, för att mixa upp det hela -ett slut. Det innehåller kanske lite spoilers, så har ni inte spelat Legend of Mana, blunda och lyssna bara på musiken istället.

Ja, det sjungs på svenska. Det är Rednex-Annika som sjunger… För övrigt ganska sorgligt hur Square har misshandlat Mana-serien. Men det kommer nog mer blogginlägg om Squares märkliga beteenden.

Feb 21 2011

Då och nu – tålamod med idiotisk speldesign

En sak som slog mig häromnyss, som kanske borde slagit mig ett par år tidigare är hur ens spelsmak förändras med åren. Antingen på grund av att man växer ifrån någonting, tröttnar på någonting eller helt enkelt inte har tid/energi till någonting. Eller för att man nuförtiden har ett större spelutbud.

När jag var yngre hade jag inga större problem med att vika ohemula mängder till till att utforska minsta lilla millimeter av spelmekanik i de mest märkliga JRPGer. Eller spela igenom generiskt, oftast ganska uselt, plattformsspel of choice.

Någonstans ändrades någonting. Jag blev äldre. Jag fick mindre tid. Antagligen drog jag på mig åkomman ‘mindre tålamod’ också.
Eller så har jag helt enkelt tröttnat på viss spelmekanik. Det tokiga är att det finns ingen som helst konsekvens i mitt agerande.
Jag har inte haft några som helst problem med att spela igenom precis samma sekvenser av Demon’s Souls timtals i sträck. Men när jag dör och tvingas backtracka och spela om en kvart i Shin Megami Tensei: Persona så reser sig ‘Seriöst? WTF’-håren på armarna.

Jag kunde plöja ner ett antal timmar, till noll nytta, på att demolera nazistfästen i The Saboteur, eller jaga flaggor/skatter i Assassins Creed 2 och Brotherhood, men när jag ser att jag bara nått upp till 60-70% samlade sfärer i Enslaved så säger “fuck-it, palla”-nerverna ifrån.

Nu är det kanske lite väl unfair att jämföra Assassins Creed 2 och Enslaved i samma mening, men samlingsmentaliteten finns där. I vissa spel accepterar jag det, men inte i andra. Och jag kan inte riktigt förklara varför. I AC2 är det ju inte som att man får någon direkt ‘fördel’ av att samla skit, medan det är en klar, monetär fördel i Enslaved. Wtf?

… Och att dö, backtracka och spela om har betydligt mindre konsekvens i Persona än i Demon’s Souls. Är det kanske nyckeln? Det är en konsekvenslös, och därmed meningslös, död? Hm. Det här tåls nog att fundera lite till på.

En sak jag däremot har blivit smärtsamt varse om att jag har nära nog noll tålamod med är random encounters. Särskilt när man navigerar runt i ett jädra labyrintiskt komplex utan direkt vettig karta. Argh. Nu får jag väl ursäkta Persona lite, då det är närmre 15 år gammalt.

Kära läsare: Vilka spelmekaniska grepp stör er? Vilka får er att mentalt eller verbalt yttra ‘fuck you’ till designern bakom spelet?

(Det här inlägget är placerat i en ny kategori – ‘fuck you, spelutvecklare’. Här ämnas tas upp små irritationsmoment som kanske borde elimineras från spel… )

Feb 19 2011

Helgens aktiviteter, vecka 7

Den här veckan blev det inte så fasligt mycket spelande – inte stationärt iallafall. Däremot har min nya Playstation Portable hängt med mig på tågresor, i sängen och till jobbet. Under dödtid har jag spenderat en hel del tid med Valkyria Chronicles 2 samt Shin Megami Tensei: Persona. SMT:P har jag inte helt kommit in i ännu, stör mig fortfarande en del på vissa föråldrade rpg-element såsom random battles till höger och vänster, men spelet verkar helt klart charmigt, och serien har legat i min skämshög väldigt länge.

Valkyria Chronicles 2 – är kanske halvvägs igenom spelet, och var en av de som fullkomligt älskade första spelet, och som blev smått sura när uppföljaren kom till PSP istället för PS3. Vid tillfället hade min Playstation Portable permanent gått och dött. Men, efter att ha spenderat ett tiotal timmar med uppföljaren så blir ett par saker ganska klara. Spelet passar mycket bättre i portabelt format. Kör ett uppdrag eller två, lägg undan spelet. Perfekt tempo.

Kvittot till min första PSP! (Äkta gråimport, något som Sony verkligen inte gillade just då... )

Kvittot till min första PSP! (Äkta gråimport, något som Sony verkligen inte gillade just då… )

Eventuellt blir det ett besök tillbaks till Boletaria. Fick upp ångan litegrann förra helgen och plöjde igenom ett par sekvenser förra helgen. Det var helt oplanerat. Min Knight kom vidare en bit i spelet, och ser inte alls ut som http://blog.explewd.se/2011/02/karaktarsportratt-1/ påvisar längre.

Demon's Souls

Demon’s Souls

Men, jag hade nog primärt tänkt att angripa Majin and the Forsaken Kingdom. Det ser sockersött ut.

Majin and the Forsaken Kingdom

Majin and the Forsaken Kingdom

Feb 18 2011

Dead Space 2 – recension

Uppföljaren till ett av mina favoritspel den här generationen kom så äntligen. Det har diskuterats, recenserats, stötts och blötts till döds. Jag måste hoppa in i matchen lite och ge lite egna åsikter på spelet och upplevelsen. Så here we go. Jag försöker köra det så spoilerfritt som det går, men var försiktig.

Isaac Clarke - hjälte, eller psykopat?

Isaac Clarke – hjälte, eller psykopat?

Isaac Clarke är kanske den mest otursförföljda rymdingenjören sedan Brett (Harry Dean Stantons karaktär) i Alien. Nu får Isaac kanske inte en alien som exploderar ut ur sin mage, men det är inte långt ifrån. Efter diverse strapatser i första spelet så har han begåvats med ett nytt äventyr, nya kamrater att leka med, en röst och nya nekromorfer att skjuta och stampa på.

Parallellen till Alien/Aliens är dessvärre ofrånkomlig. Alien var en klaustrofobisk, skräckfokuserad paranoia-trip. Aliens var långt mer actionbetonat. Men, det finns naturligtvis kvar lite skräckelement. Dock ligger fokus den här gången mer på en välregisserad resa med väldigt välbalanserade moment av action, lugn och jumpscares. Och – det fungerar riktigt bra. Bortsett från ett par irrationsmoment, som kommer tas upp lite senare.

Dead Space 2 - naturligtvis kommer plasma cuttern tillbaks.

Dead Space 2 – naturligtvis kommer plasma cuttern tillbaks. 

Inför releasen av tvåan körde jag ett uppvärmningsrace och spelade igenom Dead Space för att komma in i rätt stämning, och för att plocka på mig ‘One Gun’-trofén. Och man märker ganska snabbt var, och hur spelen skiljer sig åt. Ettan har ett lite sävligare tempo, fler passager där egentligen ingenting händer, återbesök till samma miljöer och ett par irriterande, onödiga minispel. Och ett par omotiverade bossfajter. Det börjar långsamt, och får aldrig riktigt upp ett snabbare tempo än så. Det är en långsam, kontemplativ resa genom klaustrofobi.

Tvåan börjar frenetiskt, och det tappar aldrig riktigt tempot, känns det som. Det kan vara en första-genomspelnings-illusion, så jag reserverar min rätt att ändra åsikt 😉

Dead Space 2 - liten vilopaus. Tempot blev för högt.

Dead Space 2 – liten vilopaus. Tempot blev för högt.

Jämfört med ettan så har många saker förbättrats till det bättre – grafiskt sett är det rätt stor skillnad. Tvåan ser bra mycket bättre ut, trots att det är större, mer öppna ytor man rör sig på. Laddningstider mellan områden har maskerats, så man slipper ‘Hoppa på tåg, kapitel byter när det laddar’-effekter nästan helt och hållet. Det är en långt mer sömlös erfarenhet. Ljudmässigt är det lika välorkestrerat som ettan, bara med lite högre volym. Ljuden är grisigare, slafsigare och blodigare. Ett par nya nekromorfer har tillkommit – och deras ljud är direkt jävla otäcka.

Persongalleriet är intressant – och det faktum att Isaac inte längre är en tyst protagonist gör en hel del för att skapa trovärdighet. Dialogerna mellan karaktärer känns bra. Isaacs småsarkastiska kommentarer när något planerat går helt åt skogen är faktiskt ganska roliga, och känns genuina och trovärdiga.

Stämningen är på topp. Det gränsar väl en del till ‘Survival Horror’-genren, men man känner sig aldrig riktigt så maktlös som man bör göra i ett bra Survival Horror-spel. Isaac är helt enkelt alldeles för bad-ass. Du känner dig aldrig särskilt sårbar. Det finns (nästan) alltid gott om ammo, och vapnen är rätt så kraftfulla. Först mot slutet börjar den sedvanliga Survival Horror-paniken göra sig påmind, när du gör ett återbesök till en familjär miljö, samt råkar ut för Survival Horror-trope #1 – fiender som ej går att permanent dödsmörda. Där Dead Space 1 verkar ha dragit inspiration från Alien och Resident Evil 1 så gör Dead Space 2 sig mer bekväm med att efterapa Aliens och Resident Evil 3. Fiender lurar runt varenda hörn. Det är fler fiender än någonsin, och striderna blir ibland riktigt, riktigt frenetiska. Sällan är det som i ettan – ett monster åt gången, i en smal korridor. Här är det hellre en hord med fiender, gärna flankandes dig från många håll.

Men, Visceral. Vad är er deal med äckliga demonbarn? Först Dantes Inferno. Och nu i detta? Hyser ni som studio enorma aversioner mot barn? 😉

Överlag – det är ett riktigt jävla bra spel. Det förbättrar rätt många saker som kunde varit bättre i ettan. Det innehåller årets hittills starkaste inledningssekvens, och är en sjuhelsikes bergochdalbana.

Se även min recensionspolicy

Feb 13 2011

Karaktärsporträtt, 1

Efter en kortare frånvaro kommer jag tillbaks. Den här gången med ett nytt tema – karaktärsporträtt.

Tänkte lite kort presentera ett par karaktärer som genomlevt kortare eller längre äventyr. Jag kan väl redan passa på att be om ursäkt för min fantasilöshet vad gäller karaktärsnamn. Ni vill inte veta hur många karaktärer, i hur många spel som fått det hedervärda namnet ‘Bajs’. Det är många. Dock inga av nedanstående.

Demon's Souls, NA

Demon's Souls, NA. Soul Level 132. Knight. Extraknäcker dock ganska tungt som magic user.

Vi börjar med nordamerikanska Demon’s Souls. Det här är “apekatt”, en knight. Hon har kämpat ganska hårt för sin överlevnad, och är inte alls lika långt kommen som sin europeiska kusin nedan. Detta då jag schabblade till det litegrann med valet av uppgraderingar när jag levlat upp. Hennes egenskaper är kanske inte helt ändamålsenliga. Just nu sitter hon fast i New Game+, och kommer inte riktigt förbi Valley of Defilement. Ska ta ett ryck någon gång. Uppdatering: Fel av mig. Hon var inte alls fast där, jag hade bara fått för mig att grinda lite material därifrån. I själva verket var det Penetrator Archstone hon var fast vid. Det är dock åtgärdat nu, och det är dags för tredje vändan genom spelet. Boletarian Palace, 1.1, tog cirka 20 minuter utan dödsfall, trots att jag inte rört spelet på närmre ett halvår. 😀

Vitality 32, Intelligence 30, Endurance 31, Strength 36, Dexterity 30, Magic 24, Faith 18, Luck 11.
Utrustad med Dark Silver Shield, Northern Regalia, White Bow+4.
Character Tendency: Pure white.
Spelad tid: 126 timmar, 54 minuter.

Demon's Souls, EU

Demon's Souls, EU. Soul Level 168. Hunter.

Det här är då ‘apekatt’, en hunter i europeiska Demon’s Souls. Han har klarat sig betydligt bättre än sin amerikanska kusin. Soul Level 168, och är väl någonstans i New Game++++, skulle jag tippa. Har lyckats samla ihop alla troféer med denna karaktär iallafall.

Vitality 41, Intelligence 18, Endurance 42, Strength 46, Dexterity 42, Magic 18, Faith 20, Luck 21.
Utrustad med Dark Silver Shield, Northern Regalia, Sticky Compound Bow+5.
Character Tendency: Pure black.
Spelad tid: 152 timmar, 39 minuter.

Commander Shepard Shepard

Commander Shepard Shepard. Ja, fantasin brast lite efter tidigare två karaktärer i PC-versionen haft mer eller mindre seriösa namn. Om nu 'Bice Shepard' kan anses vara seriöst.

Commander Shepard Shepard. Tidigare Spectre. Här fångad på en bar tillsammans med sina tvivelaktiga kompanjoner Kasumi Goto och Garrus Vakarian.
Hennes resa är ännu inte över, hon letar efter fler kompanjoner innan hon ska rädda universum. Igen.

Feb 06 2011

Helgens aktiviteter, vecka 5

Som tidigare nämnt så var det tänkt att veckan skulle spenderas i rymden. Nu blev det inte riktigt så pga brist på tid, ork och andra prioriteringar (bland annat öl, Merlin säsong 3 och tågtrafik som inte fungerade). Men jag har hunnit dyka in lite mer i Dead Space 2 iallafall. Det är lite grisigare än ettan, betydligt mer stämningsfullt. Men vissa saker stör mig en smula. Det är lite för lätt att dö, och väldigt ofta för att man kanske inte alltid ser var fiendejävlarna är, eller för att man blir totalt bumrushad av fiender från alla håll och kanter. Nåja, det är väl bara att spela lite försiktigare som gäller. Jag har nog vant mig lite för mycket i hur ettan hanteras, och glömt bort precis alla lektioner som Demon’s Souls lärde mig – spring aldrig in i nya områden utan att först scouta, och med vapnen dragna. Förhoppningsvis hinner jag ta mig fram till slutet under helgen. Vi får se.

Isaac

Såhär tjusig ser Isaac ut nuförtiden. Ett par sekunder efter att bilden togs såg han inte lika tjusig ut. Det är dumt att stanna upp och posera för bild när det kommer en fiende springande mot en bakifrån. 

Plus – i fredags dök det upp ett brev, som jag först hann hämta ut igår. Det var lite kompletteringar till spelsamlingen, så nu är jag stolt ägare av Project Zero del 2 och 3, samt Persona 3 FES. Det tackar vi Ina på newgameplus för.

Project Zero komplett!

Project Zero komplett! Ja, bortsett från det japanskutgivna Wii-spelet… 

Feb 03 2011

Dark Souls

Det är knappast en hemlighet för någon att jag har en kärleksaffär med Demon’s Souls. Inte bara är det förra årets bästa spel, men även året innan dess bästa spel. Ja, jag köpte både den amerikanska och den europeiska utgåvan. Och, jag ser fortfarande fram emot, med skräckblandad förtjusning, att återbesöka Boletaria då och då.

Dark Souls

Dark Souls

Och så kommer (den spirituella) uppföljaren redan i höst. Multiplattform, fortfarande utvecklat av From Software, utgivet av någon, dock inte i samarbete med SCEI, därav det ‘nya’ namnet istället för “Demon’s Souls 2”. Pepp? Japp. Enormt mycket. Lite nyckelinformation: “large, seamless open world for players to explore. The level design will be more complex, and make better use heights.” Yes box. Jag är toksugen.