June 2011 archive

Uppsamlingsrace, vecka 26

Återigen dags för ett litet uppsamlingsrace. För att vara mitt i sommaren är det ovanligt fullt på spelmarknaden – många nya, sköna spel som kommit ut, och alldeles för lite tid.

Ytterligare en batch recensioner klara och uppe på eurogamer.se. Kika gärna förbi och ta en titt, vetja.

En ganska salig blandning blev det – både av spelgenres och kvalitet. Jag fick gå ut lite från den trygga rpg-genren och angripa ytterligare ett licensspel i form av Transformers: Dark of the Moon. Som jag konstaterade i recensionen så är jag smärtsamt omedveten om jätterobotarnas vidare äventyr efter 80talet frös över, men det visar sig att inte så mycket har ändrats. Autobots och Decepticons bråkar fortfarande, men Bumblebee har fått en facelift och är inte en gul Volkswagen-bubbla längre. Läs recensionen här, och förstå varför du kanske inte ska lägga stålar på detta spel.

Jag fick även ta mig i kragen och spela klart White Knight Chronicles, som jag nämnde i förra uppsamlingsracet, detta för att kunna bilda mig en schysst uppfattning av hur spelet  slutade för att rättvist kunna recensera numero 2.

I recensionen skriver jag, bland annat, “Det ger dig vackra miljöer, intressant fiendedesign och ett halvkompetent stridssystem, men handlingen i båda spelens kampanj är platt och förutsägbar – rädda prinsessan, rädda riket från ondsint makt och på det stora hela inte särskilt minnesvärd; precis som de karaktärer du interagerar med. Det här är helt enkelt inte ett spel som på berättelse- eller karaktärsmässiga grunder kommer att gå till historien som en klassiker.”

Har man inte tidigare spelat White Knight Chronicles och är sugen på ett vackert, kompetent RPG och inte har något emot visst grindande genom jävligt sköna miljöer så är det ett oslagbart paket. Det är precis lagom gulligt och jobbigt, och räcker i något 60tal timmar om man slår ihop båda spelen. Hela recensionen av White Knight Chronicles 2 finner du här.

Däremot gör du nog bäst i att undvika PlayStation Portable-sidospåret White Knight Chronicles Origins. Det är inte särskilt bra alls. Tyvärr. Det hade potential att bli en trevlig upplevelse, men missade tåget. (Pun intended, spelet utspelar sig helt och hållet ombord på ett tåg…)

Jag hoppas innerligt det faktum att Level-5 anställt Yasumi Matsuno som ligger bakom tunga, sköna spel som Vagrant Story, Final Fantasy Tactics, Tactics Ogre: Let us Cling Together (recension här) och varit starkt delaktig i Final Fantasy XII betyder att Level-5 kanske börjar ta de seriösare rollspelen på lite mer allvar. Det är lite sorgligt att se hur studion bakom Dark Cloud, Dark Chronicles, Rogue Galaxy och DQ8 totalt verkar ha sumpat den edge dom hade.

Och, slutligen så blev det en recension av inFamous 2, uppföljaren till ett av mina favoritsandlådespel. Det hade kunnat bli riktigt bra, men höll kanske inte hela vägen igenom. Ett bra spel, men det har missat att genren vuxit ut ur den form som var inne när första spelet släpptes.

Så, och utöver då maniskt recenserande har jag spelat lite annat – har dykt ner i Vagrant Story och finner det helt vansinnigt skönt. Svårt, taktiskt och lite knepigt att styra bitvis, men dialogen, handligen och karaktärerna är helt galet komplex. Precis vad man förväntar sig av Matsuno, med andra ord.

Nästa större spel jag kommer ge tid ser ut att bli Shadows of the Damned. Toby på Eurogamer recenserade det och gav det en fair shake. Jag är inte helt övertygad om att jag håller med om slutbetyget, och kommer nog försöka presentera mina åsikter på en blogg nära dig. Eller nära mig. Jag måste bara hinna spela spelet också. 😉

 

Silent Hill: Shattered Memories

Så. Då lyckades jag till sist både komma över och spela igenom Silent Hill: Shattered Memories. Spelet som enbart släpptes till Wii, PS2 och PSP när resterande spelserier flyttat över till PlayStation 3 eller Xbox 360.

I mitt fall blev det PlayStation Portable-versionen, trots att jag kom över både den och Wii-utgåvan samtidigt. (Om någon sitter på PlayStation 2-versionen, hojta till. Jag vill ha den också. )

Som ett långtida Silent Hill-fan känns det skönt att äntligen ha spelat igenom det sista, försvunna spelet i samlingen. Och jag kan nog kategoriskt säga att det är det bästa av de tre senaste alstren. Silent Hill: Origins innehöll lite för mycket backtracking, lite för märkliga pussel och andra design/storyval. Silent Hill: Homecoming finns det väldigt lite gott att säga om alls. Om ens något.

Silent Hill: Shattered Memories försöker remixa och remastra handlingen ur första spelet. Det är inte en rak port, utan en annorlunda tolkning av händelserna. Eller inte alls. Det är svårt att se spelet som passande i den underliggande mytologin. Nåväl, vi försöker väl kritisera spelet lite då?

Du vaknar, som sig bör, som Harry Mason. Du körde bilen av vägen. Din dotter Cheryl är försvunnen i snöstormen som drev dig av vägen. Så långt stämmer allt med Silent Hill. Men, det bär snart iväg på helt andra håll.

Jag tänker inte vidare gå in på handlingen, men formeln är ungefär: Utforska staden, lös (för serien) banala pussel, vänta tills helvetet fryser över, fly från fiender, hamna i psykologstolen och få lite terapi, repetera tills spelet tar slut.

Det finns ingenting som heter stridande i denna version, vilket är både bra och dåligt. Strid har aldrig varit en särskilt viktig del av serien och att plocka bort detta irritationsmoment var en blessing. Däremot ersattes det av något mer irriterande. Staden fryser över då och då, varvid monster dyker upp. Din uppgift är här då att springa ifrån dessa monster, försöka navigera dig genom en mörk, snöig stad utan att bli angripen av dessa fiender för mycket.

Är det kul? Nej. Är det utmanande? Ja, lite. Är det panikframkallande? Mja. Det är snarare ett irritationsmoment, då det är vansinnigt enkelt att tappa kollen på vädersträck och helt enkelt springa vilse. Är det ett medvetet designval? Absolut. Borde det skippats? Absolut.

Vi snackar titt som tätt med en psykolog. Någon traumatisk händelse drev oss till behov av psykoterapi. Spelet börjar med att starkt varna för att ‘spelet analyserar dig som spelare, ha ha’, vilket kanske är lite överdrivet bullshit.

Visst, spenderar du osedvanligt mycket tid med att titta på vissa nyckelelement i spelet så vinklas handlingen och din karaktär därefter, men det är ganska banalt utformat. Tittar du på sprit är du en alkoholist. Tittar du på skyltdockor eller posters med lättklädda flickor är du en sexmissbrukare.

Det annars så hemtrevliga ‘otherworld’ där allting är sönderrostad, och man kan se bortom den illusion som ligger ovanpå Silent Hill finns inte kvar. Istället är det ersatt av detta nedisade helvete. Känslan försvinner lite grann. Inga Akira Yamaoka-sirener eller radiostörningar. Ingen rost. Inga metallgaller. Sorg. 🙁

Men, det finns ett par smarta moment. Harry Mason har en mobiltelefon med GPS, kamera och allehanda andra smarta funktioner. Dessa känns ganska välintegrerade. Harry kan ta foton av viktiga saker för att minnas exempelvis pusselhintar. Telefonen ringer då och då, och han kan även ringa upp random nummer för att få reda på lite mer backstory. Karaktärer är dessutom glada i att sms/mms:a honom de mest märkliga saker.

Det som lite räddar spelet är vissa smart utformade pussel, samt ‘echoes’-biten. Harry kan då och då se skuggor av forna horribla händelser i staden. Dessa är rätt så jävla otäcka och borde motivera en högre åldersrating på spelet, då de insinuerar ganska hemska saker.

Ja, och så klart – slutet. Det kom som en ordentlig käftsmäll. Jag var helt oförberedd på det. Underbart hanterat.

Vi får se om nästa Silent Hill-spel blir i klass med detta, eller om det kan lyfta sig ur avskrädeshögen och försöka konkurrera med Silent Hill 1-3 istället.

Psst. Under hösten kommer en Silent Hill HD-remake-samling till PlayStation 3, innehållandes Silent Hill 2/3 med uppgraderad grafik, remastrad/nyinspelat ljud. Rykten säger september, men ta det med is i magen.

 

Uppsamlingsrace, vecka 22

Rydia / Final Fantasy IV

Rydia / Final Fantasy IV

Nu var det ganska länge sedan jag summerade ihop vad jag spelat, spelar och har recenserat. Det var närmre sju veckor sedan, så det börjar väl bli läge igen.

För eurogamer.se har det blivit ett par recensioner:

Thor – God of Thunder – på pappret hade det väl kunnat bli en kompetent kopia av God of War, men det faller helt platt då utvecklarna verkligen inte har greppat vad det är som gör God of War-spel roliga.

Jag citerar mig själv ur recensionen:

Det är ganska klart och tydligt att Liquid Entertainment varken fått budget eller har kompetens nog att bygga en stark konkurrent till God of War. I jämförelse är det alldeles för platt, buggigt och inexakt, då de har tagit en formel och försökt kopiera den utan att direkt förstå vad det är som gör att formeln fungerar. Thor: God of Thunder är inte nödvändigtvis uselt – det är bara fruktansvärt medelmåttigt på de flesta plan.

Läs hela recensionen, om ni känner er nödgade. Jag skulle inte rekommendera er att köpa spelet.

Ett betydligt bättre spel var No More Heroes – Heroes Paradise. Suda51’s karaktärsdesign och skruvade hjärna placerar spelet bland ett av de mest njutbara jag spelat i år. Det här var en riktigt skön mindfuck.

en extremt stiliserad grafisk yta med passande musik, skruvade karaktärer, minnesvärda dialoger och naturligtvis rent, oförställt ultravåld med tillhörande liberala doser av blod.

Läs hela recensionen av No More Heroes – Heroes Paradise här.

För privat bruk så har jag även konsumerat Final Fantasy IV: Complete collection. Är dock bara klar med huvudspelet – har fastnat stenhårt i slutet av The After Years. Det känns mestadels som en sunkig moneygrab just nu. Visst var det lite kul att återse gamla favoritkaraktärer och få  reda på vad som hänt med dessa efter spelets avslut, men när slutet av epilogspelet bara går ut på att dungeoncrawla och spöa successivt svårare bossar utan någon direkt reward så stängde jag av. Huvudspelet får sig en skön uppdatering – lite nya intro & slutfilmer, uppdaterad grafik och lite remastrad musik. Dock känns spelet lite kalt och barebones jämfört med V och VI och senare spel, även om mycket grundläggande viktiga saker spikas på plats i nummer IV.

Jag blev även äntligen (?) klar med Parasite Eve. Lite intryck finnes här. Nummer två kom nyligen ut via PlayStation Store så det kommer införskaffas, spelas igenom igen och recenseras även det.

Portal 2 och LA Noire är också inskaffade och genomspelade. Kommer förhoppningsvis lite längre texter om båda dessa vid tillfälle.

Just nu sitter jag och spelar White Knight Chronicles – både ettan och tvåan. Förvänta er en recension av det sistnämnda borta hos eurogamer.se inom kort.