Batman: Arkham City

Det här är inte en recension, jag är inte på några vägar klar med spelet än, men någonting med Batman: Arkham City stör mig till den grad att jag var tvungen att ta en paus och skriva av mig.

Edit: Jag blev klar, ett par timmar senare. Nedanstående kritik kvarstår, men jag fick helt enkelt bita mig i läppen, bortse från distraherande element och fokusera på handlingen. Plötsligt blev spelet långt mer njutbart, och jag kan nu (efter slutet) fortsätta lattja med sidospår. Tjoho. Lektion 1) Bli inte distraherad. Men seriöst, Rocksteady – vad var det där för jäkla slut? 

End edit

I'm Batman

I’m Batman

Jag tror det har att göra med att Rocksteady Studios inte riktigt litar på sin egen fingertoppskänsla. Att de varit rädda för att göra fansen besvikna, och kanske leverera en undermålig upplevelse.

I ivern att göra ett spel som var större, mer episkt och grandiost än Batman: Arkham Asylum så gick man ner i ett par fällor. Inte livsfarliga sådana, men likväl störningsmoment som distraherar från upplevelsen.

Där Batman: Arkham Asylum kom från ingenstans (bokstavligt talat, det fanns närapå ingen storslagen marknadsföringskampanj bakom det släppet) och visade alla vad en då liten och okänd studio kunder göra för att rädda superhjältespelgenrén så har Batman: Arkham City hajpats sedan det först teasades i december 2009. Alltså, nästan 22 månader innan det släpptes.

Det säger sig själv att en så lång hajpcykel riskerar att få negativa effekter. Jag har undvikit i det längsta att läsa, höra eller se någonting från spelet för att slippa den värsta hajpen. Jag säger ‘ganska’, eftersom det är ofrånkomligt. En slarvigt maskerad rubrik här, ett videoklipp där. Saker slinker igenom, det är oundvikligt.

 

Där Arkham Asylum var en välförpackad, välregisserad berättelse med tighta miljöer, lagom avvägt utforskande, pusseltrixande och slagsmål så känns Arkham City alldeles för expansivt, spretigt och ofokuserat. Det gamla uttrycket ‘less is more’ eller ‘koka soppa på en spik’ känns ganska relevant, man behöver inte nödvändigtvis slänga ner allt i grytan för att försöka få så många bulletpoints som möjligt på baksidan av fordralet, eller så många ingredienser som möjligt i soppan. Mindre är oftast faktiskt mer. 

Visst, mycket av det som distraherar, oavsett om det är godtyckliga sidospår eller jakten på Riddlers gåtor är helt frivilliga att ta sig an, men det bryter min känsla av urgency. Jaha, var det bråttom att jag skulle ta mig till plats X av anledning Y? Nä, jag ska ju bara samla lite troféer här, och rädda ett par gisslan. Nevermind att [spoiler] [ spoiler] [spoiler] hände, det kan säkert vänta i ett par timmar. Det bryter dessutom karaktärskänslan lite, då det första som sker mig när jag är fri att börja utforska Arkham City är en känsla av förvirring och desorientering. Batman är aldrig förvirrad eller desorienterad. ;P

Rocksteady är fortfarande de okrönta mästarna på att modellera superhjältar, superskurkar och att plocka de allra bästa röstskådespelarna för jobbet. Det nästintill perfekta slagsmålssystemet är fortfarande lika roligt som förut, men det är betydligt mer av det vilket redan får mig att undvika strid om jag inte absolut måste. Handlingen (än så länge, är enligt spelets mätare 40-45% genom den) är riktigt intressant, men ovanstående saker drar ner helheten litegrann. Och så har Batman givetvis lite nya leksaker att leka med.

Mikael Åkesson skrev en sjukt läsvärd recension av Batman Arkham City för Eurogamer.se. Jag håller med om mycket, men långt ifrån allt.

Nu låter det kanske som jag fullkomligt hatar spelet, men så är inte fallet. Det har bara lite fler brister än vad jag hade hoppats på, och det mesta går tyvärr att härleda till beslutet att placera det i en mer öppen värld. Nog för att den är dundervackert realiserad, men det förstör spelets tempo och handlingens angelägenhet för min del.

Vi får se om jag ändrar åsikt när jag spelat vidare och blivit klar. Det ska bli en intressant fortsatt färd genom Arkham.

8 comments

Skip to comment form

    • Jesper Pettersson on October 28, 2011 at 3:22 pm

    Hehe, Penny Arcade belyste exakt samma problem förra veckan.

      • Fredrik on October 28, 2011 at 3:25 pm
        Author

      Haha 😀
      Den hade jag lyckats missa, men det är väldigt sant. Det är för lätt att bli distraherad av det kringliggande, när det titt som tätt poppar upp nya sidouppdrag hela tiden. (Känns det som iallafall)

  1. Hehe även mina husgurus på Gamerswithjobs klagade på exakt samma sak så man får väl ana att det ligger något i det. Själv har jag inte spelat Arkham Asylum än men det ligger rätt högt i skämshögen.

      • Fredrik on October 28, 2011 at 3:46 pm
        Author

      Attans. Jag har inte hunnit lyssna på avsnitt 263 än. Såg att det skulle handla om Arkham City, så jag ska försöka hinna med det på pendlingen hemåt.
      Definitivt kul att se att det inte bara är mig det är fel på. 🙂

  2. Visst finns det en del distraktioner, men kämpa emot spelarinstinkten att … squirrel!… försöka undersöka allt på en gång. Gisslan kan vänta ett tag. ;p

    // M

      • Fredrik on October 29, 2011 at 2:43 pm
        Author

      Jo, jag måste nog försöka bortse från extra-bling-bling till förmån för storyn lite. Det kanske får bli dagens projekt. Samla saker kan man ju alltid göra i new game+! 😀

  3. Haha. För min del så är det mest en frånvarande minimap som gör mig distraherad. Kompassen funkar väl, men det är en lösning som jag sällan gillar. Jag har hellre en karta att följa, och det är så tradigt att hela tiden ta upp överblickskartan. Så när jag inte direkt vet vart jag ska gå (den förvirringen behöver inte bero på kartan, utan jag har irrat runt av andra anledningar också) så blir det att man mest bara gör det som finns att göra i närheten. Zippar upp i någon hög byggnad och letar efter Riddler-troféer, räddar folk från bråkstakar, och ibland – av ren slump – trillar förbi ett story mission.

    Så jag kan hålla med dig, men av lite andra anledningar. 🙂 Vi får se hur det hela förändras när jag vänjer mig mer vid staden. Jag har väl klarat 13% av spelet, så jag är fortfarande n00b.

      • Fredrik on November 29, 2011 at 4:12 pm
        Author

      Ja, en minimap när man varit ute i arkham city hade nog helt klart underlättat. Det har du rätt i. 🙂

      Jag kan inte riktigt förklara vad det är som inte riktigt triggade min completionist-gen i Arkham City. Oblivion triggar den – måste klara varje quest, samma sak med Skyrim. Var tvungen att göra allt som gick att göra i Arkham Asylum, och samla alla flaggor i Assassin’s Creed 2, Brotherhood och alla nedrans blast shards i Infamous 1 och 2. Men när det kommer till Arkham City och Joker riddles så är jag mest ‘meh, palla’.

      Kanske är det för många, kanske är det något annat. Men det klickade inte helt min maniskt-samla-reflex.

Comments have been disabled.