Silent Hill: Shattered Memories

Så. Då lyckades jag till sist både komma över och spela igenom Silent Hill: Shattered Memories. Spelet som enbart släpptes till Wii, PS2 och PSP när resterande spelserier flyttat över till PlayStation 3 eller Xbox 360.

I mitt fall blev det PlayStation Portable-versionen, trots att jag kom över både den och Wii-utgåvan samtidigt. (Om någon sitter på PlayStation 2-versionen, hojta till. Jag vill ha den också. )

Som ett långtida Silent Hill-fan känns det skönt att äntligen ha spelat igenom det sista, försvunna spelet i samlingen. Och jag kan nog kategoriskt säga att det är det bästa av de tre senaste alstren. Silent Hill: Origins innehöll lite för mycket backtracking, lite för märkliga pussel och andra design/storyval. Silent Hill: Homecoming finns det väldigt lite gott att säga om alls. Om ens något.

Silent Hill: Shattered Memories försöker remixa och remastra handlingen ur första spelet. Det är inte en rak port, utan en annorlunda tolkning av händelserna. Eller inte alls. Det är svårt att se spelet som passande i den underliggande mytologin. Nåväl, vi försöker väl kritisera spelet lite då?

Du vaknar, som sig bör, som Harry Mason. Du körde bilen av vägen. Din dotter Cheryl är försvunnen i snöstormen som drev dig av vägen. Så långt stämmer allt med Silent Hill. Men, det bär snart iväg på helt andra håll.

Jag tänker inte vidare gå in på handlingen, men formeln är ungefär: Utforska staden, lös (för serien) banala pussel, vänta tills helvetet fryser över, fly från fiender, hamna i psykologstolen och få lite terapi, repetera tills spelet tar slut.

Det finns ingenting som heter stridande i denna version, vilket är både bra och dåligt. Strid har aldrig varit en särskilt viktig del av serien och att plocka bort detta irritationsmoment var en blessing. Däremot ersattes det av något mer irriterande. Staden fryser över då och då, varvid monster dyker upp. Din uppgift är här då att springa ifrån dessa monster, försöka navigera dig genom en mörk, snöig stad utan att bli angripen av dessa fiender för mycket.

Är det kul? Nej. Är det utmanande? Ja, lite. Är det panikframkallande? Mja. Det är snarare ett irritationsmoment, då det är vansinnigt enkelt att tappa kollen på vädersträck och helt enkelt springa vilse. Är det ett medvetet designval? Absolut. Borde det skippats? Absolut.

Vi snackar titt som tätt med en psykolog. Någon traumatisk händelse drev oss till behov av psykoterapi. Spelet börjar med att starkt varna för att ‘spelet analyserar dig som spelare, ha ha’, vilket kanske är lite överdrivet bullshit.

Visst, spenderar du osedvanligt mycket tid med att titta på vissa nyckelelement i spelet så vinklas handlingen och din karaktär därefter, men det är ganska banalt utformat. Tittar du på sprit är du en alkoholist. Tittar du på skyltdockor eller posters med lättklädda flickor är du en sexmissbrukare.

Det annars så hemtrevliga ‘otherworld’ där allting är sönderrostad, och man kan se bortom den illusion som ligger ovanpå Silent Hill finns inte kvar. Istället är det ersatt av detta nedisade helvete. Känslan försvinner lite grann. Inga Akira Yamaoka-sirener eller radiostörningar. Ingen rost. Inga metallgaller. Sorg. 🙁

Men, det finns ett par smarta moment. Harry Mason har en mobiltelefon med GPS, kamera och allehanda andra smarta funktioner. Dessa känns ganska välintegrerade. Harry kan ta foton av viktiga saker för att minnas exempelvis pusselhintar. Telefonen ringer då och då, och han kan även ringa upp random nummer för att få reda på lite mer backstory. Karaktärer är dessutom glada i att sms/mms:a honom de mest märkliga saker.

Det som lite räddar spelet är vissa smart utformade pussel, samt ‘echoes’-biten. Harry kan då och då se skuggor av forna horribla händelser i staden. Dessa är rätt så jävla otäcka och borde motivera en högre åldersrating på spelet, då de insinuerar ganska hemska saker.

Ja, och så klart – slutet. Det kom som en ordentlig käftsmäll. Jag var helt oförberedd på det. Underbart hanterat.

Vi får se om nästa Silent Hill-spel blir i klass med detta, eller om det kan lyfta sig ur avskrädeshögen och försöka konkurrera med Silent Hill 1-3 istället.

Psst. Under hösten kommer en Silent Hill HD-remake-samling till PlayStation 3, innehållandes Silent Hill 2/3 med uppgraderad grafik, remastrad/nyinspelat ljud. Rykten säger september, men ta det med is i magen.