Återigen dags för ett litet uppsamlingsrace. För att vara mitt i sommaren är det ovanligt fullt på spelmarknaden – många nya, sköna spel som kommit ut, och alldeles för lite tid.
Ytterligare en batch recensioner klara och uppe på eurogamer.se. Kika gärna förbi och ta en titt, vetja.
En ganska salig blandning blev det – både av spelgenres och kvalitet. Jag fick gå ut lite från den trygga rpg-genren och angripa ytterligare ett licensspel i form av Transformers: Dark of the Moon. Som jag konstaterade i recensionen så är jag smärtsamt omedveten om jätterobotarnas vidare äventyr efter 80talet frös över, men det visar sig att inte så mycket har ändrats. Autobots och Decepticons bråkar fortfarande, men Bumblebee har fått en facelift och är inte en gul Volkswagen-bubbla längre. Läs recensionen här, och förstå varför du kanske inte ska lägga stålar på detta spel.
Jag fick även ta mig i kragen och spela klart White Knight Chronicles, som jag nämnde i förra uppsamlingsracet, detta för att kunna bilda mig en schysst uppfattning av hur spelet slutade för att rättvist kunna recensera numero 2.
I recensionen skriver jag, bland annat, “Det ger dig vackra miljöer, intressant fiendedesign och ett halvkompetent stridssystem, men handlingen i båda spelens kampanj är platt och förutsägbar – rädda prinsessan, rädda riket från ondsint makt och på det stora hela inte särskilt minnesvärd; precis som de karaktärer du interagerar med. Det här är helt enkelt inte ett spel som på berättelse- eller karaktärsmässiga grunder kommer att gå till historien som en klassiker.”
Har man inte tidigare spelat White Knight Chronicles och är sugen på ett vackert, kompetent RPG och inte har något emot visst grindande genom jävligt sköna miljöer så är det ett oslagbart paket. Det är precis lagom gulligt och jobbigt, och räcker i något 60tal timmar om man slår ihop båda spelen. Hela recensionen av White Knight Chronicles 2 finner du här.
Däremot gör du nog bäst i att undvika PlayStation Portable-sidospåret White Knight Chronicles Origins. Det är inte särskilt bra alls. Tyvärr. Det hade potential att bli en trevlig upplevelse, men missade tåget. (Pun intended, spelet utspelar sig helt och hållet ombord på ett tåg…)
Jag hoppas innerligt det faktum att Level-5 anställt Yasumi Matsuno som ligger bakom tunga, sköna spel som Vagrant Story, Final Fantasy Tactics, Tactics Ogre: Let us Cling Together (recension här) och varit starkt delaktig i Final Fantasy XII betyder att Level-5 kanske börjar ta de seriösare rollspelen på lite mer allvar. Det är lite sorgligt att se hur studion bakom Dark Cloud, Dark Chronicles, Rogue Galaxy och DQ8 totalt verkar ha sumpat den edge dom hade.
Och, slutligen så blev det en recension av inFamous 2, uppföljaren till ett av mina favoritsandlådespel. Det hade kunnat bli riktigt bra, men höll kanske inte hela vägen igenom. Ett bra spel, men det har missat att genren vuxit ut ur den form som var inne när första spelet släpptes.
Så, och utöver då maniskt recenserande har jag spelat lite annat – har dykt ner i Vagrant Story och finner det helt vansinnigt skönt. Svårt, taktiskt och lite knepigt att styra bitvis, men dialogen, handligen och karaktärerna är helt galet komplex. Precis vad man förväntar sig av Matsuno, med andra ord.
Nästa större spel jag kommer ge tid ser ut att bli Shadows of the Damned. Toby på Eurogamer recenserade det och gav det en fair shake. Jag är inte helt övertygad om att jag håller med om slutbetyget, och kommer nog försöka presentera mina åsikter på en blogg nära dig. Eller nära mig. Jag måste bara hinna spela spelet också. 😉
Recent Comments