Shadows of the Damned

“My name is Garcia “Fucking” Hotspur, hunter of demons and slayer of pendejos like you!”

Jag har svårt att inte sympatisera med punkikonen Goichi Suda, mer känd via smeknamnet Suda 51 och ansvarig för galenskaper som Killer 7, No More Heroes och nu senast: Shadows of the Damned. Spelen är oftast menade att vara ett stort “fuck you” till spelare, kritiker och spelbranschen i sig. Med en estetik kraftigt inspirerad av punk, svartrock och med en humor som oftast är nattsvart och cynisk kan jag inte låta bli att uppskatta hans verk. Åtminstone till ytan och det textmässiga, för sanningen är att han inte är en särskilt bra speldesigner. Det var väl förvisso det enda direkt negativa jag hade att säga om No More Heroes: Heroes Paradise när jag recenserade det för eurogamer.se.

Just hans envishet rörande “visionen“, eller målet att medvetet mindfucka spelare ställde till med ett par irriterande spelmoment både i Killer 7 och No More Heroes-spelen. Därför blev jag smått lyrisk när det avslöjades att Grasshopper Manufacture skulle få lite “hjälp” med detta. Shadows of the Damned presenterades som ett samarbetesprojekt med Shinji Mikami, samt att nyanställda Akira Yamaoka skulle bidra med musik och ljuddesign.

Shinji Mikami, demonproducenten bakom storslagna actionepos såsom Resident Evil, Dino Crisis, God Hand och nu senast Vanquish har lånat sina kunskaper rörande spelmekanik och kontroll. Det är antagligen det område där Suda behövt mest hjälp i sina tidigare spel, och Mikamis roll har definitivt hjälpt. Det här är (för att vara ett Suda-skapat spel) faktiskt spelbart och kul att spela. Det lever och dör inte på quirky miljöer och knäppa karaktärer som de tidigare spelen gjort. Den underläggande mekaniken känns bra, även om den stundtals har ett par brister.

Akira Yamaoka, ljuddesigner och monsterälskare extraordinaire kom från Konami, där han tidigare ansvarat för ljudbilden och även producerat Silent Hill-spelen.

Så, om vi använder lite enkel matematik: Mikami + Suda 51 + Yamaoka = Resident Evil 4 med knäpp art direction, knäppa karaktärer och vansinnigt bra ljud och musik?
Ja, det är inte långt ifrån rätt svar,  och för många räcker det som motivation till att köpa spelet. Om det nu hade marknadsförts på de premisserna.

Garcia “Fucking” Hotspur och hans “Johnson”. Hade vi sett andra jackärmen hade vi kunnat utläsa ‘Dead Souls ‘ på den, en Joy Division-referens.

Kontrollmässigt känns det väldigt mycket som Resident Evil 4 och 5. Det är precis samma snett-över-axeln vy, men här kan du revolutionärt nog faktiskt röra dig medan du har vapen uppe. Visst, det går inte helt snabbt, men grundläggande manövrer som att undvika eller förflytta sig i sidled gör det hela mer lättspelat. Det i Resident Evil-sammanhang klassiska “Tryck på X för att vända dig 180 grader” har skamlöst stulits rakt av. Största skillnaden styrelsemässigt är väl måhända att man inte behöver trycka på en knapp för att plocka upp saker från marken.

Precis som No More Heroes känns dock spelmekanik sekundär. Det här är verkligen ‘stil över substans’, det har lagts enormt mycket tid och fokus på att framställa världen, karaktärerna och den surrealistiska dialogen. Det är mycket svordomar, mycket penismetaforer och det kan väl säkerligen störa vissa. Jag hade förvånansvärt lite problem med dessa, då de till skillnad från andra kritiserade kollegor (“Bulletstorm”, “Duke Nukem Forever”) här presenteras med en saftig glimt i ögat. Eller så är förklaringen helt enkelt att jag aldrig vuxit upp, fortfarande är 11 år gammal mentalt och tycker att kiss- och bajshumor är enormt kul. Jag vet inte. 😉

Det vi bjuds på är en resa genom vad som väl kan vara den mest märkliga skildringen av helvetet hittills. Det får Dante’s Inferno (spelet) att framstå som normalt, logiskt och förutsägbart:

• Gethuvuden på väggar som lyser upp världen? Check.
• Bebisar som agerar dörrklockor och behöver matas med jordgubbar för att öppna dörren? Check.
• En demonisk kompanjon som transformerar från fackla till motorcykel till vapen? Check.
• Dörrar som blockar av demoniska pubeshår? Check.

Garcia Hotspurs stora kärlek. Jag vet inte riktigt om jag gett mig ner i helvetet efter henne, dock.

Det finns ett par obalanserade sekvenser – vissa bossfighter känns inte alls särskilt genomtänkta eller roliga. Det är inte kul att behöva starta om en bossfight bara för att spelet är otydligt med att känna av vad jag skjutit på, när jag skjutit på det och spelet dessutom ger en indikation av att jag har träffat. Vissa väl valda sekvenser rörande en specifik karaktär känns helt onödiga efter första gången de sker och skapar bara irritation. Spelmotorn och världsuppbyggandet är inte helt byggd för det man försöker genomföra.

Ibland dör jag av någonting som jag inte borde ha dött av. Ett par gånger lyckades jag med konststycket att direkt bryta spelet och vandra ut genom spelets geometri. Det är med andra ord lite buggigt, men inte så det stör. Vissa sekvenser känns bara lite feldesignade, men återigen, det är Suda 51 vi talar om. Det är medvetet designat såhär för att antingen parodiera andra spel eller ge mig fingret. Och jag accepterar det,  men jag gillar det inte alltid.

Känslan av att för femte gången se om en oskippbar mellansekvens för att ge sig hyfsat taskigt designad bossfight? Ja, #DenDärKänslan. Den som sällan återfann sig i No More Heroes: Heroes Paradise, men väl (och i överflöd) i Resident Evil 4 och 5. Här är det alltså kanske Mikami som fått lite för mycket att säga till om.

Det är en ultralinjär resa – inbilla er ingenting annat. Garcia säger själv till Johnson i spelets inledning att det är en ‘road trip’, och det stämmer väl. Det finns inga direkta möjligheter (eller incitament till) direkt utforskning, då miljöerna är ganska raka att röra sig igenom och du slussas framåt hela tiden. Ibland får du chansen att röra dig lite friare och utforska mindre områden, men överlag inte.

Musiken, ljuddesignen och röstskådespelandet är underbara. Steve Blum dyker upp i mexikansk gestalt och agerar ut Garcia Hotspurs dialog med en brinnande passion. Johnson gestaltas av Greg Ellis, senast hörd av mig i Dragon Age: Awakening, som här levererar penisskämt efter penisskämt med brittisk finess. Akira Yamaoka serverar upp sin kanske vassaste musik på år och dag. Visst hör man att det är Yamaoka, och vissa Silent Hill-tendenser finns kvar i musiken, men den är lite mer avslappnad, inte lika becksvart alltid.

Handlingen? Nä, jag tänker inte ens börja ta upp den. Den måste upplevas för att få full effekt. Det finns ingenting jag kan skriva om den utan att direkt spoila eller förminska upplevelsen. Ta och spela spelet istället.

Det här är ett spel som bara kan komma från en liten, udda skara av japanska utvecklare. Det är för märkligt för att kunna komma någon annanstans ifrån, och ett skönt sidospår att uppleva i en annars ganska standardiserad spelbransch. Jag kom på mig själv med att sitta och småfnissa åt den lite pubertala humorn, eller sitta med hakan nästan i golvet åt spelets surrealism och vansinne. Det är hittills årets fräschaste spel.

Så, för att summera: Kapabel Resident Evil-styrning, hindrad delvis av ett par idiotiska speldesignsval som ingen orkade votera bort, briljant art direction och visuell identitet och riktigt bra musik. Se så. Gå nu och köp, spela och älska spelet, eller vänta på att det oundvikligen kommer reas ut inom kort. Marknadsföringskampanjen verkar ha varit nära nog noll.