Tre korta: Deadly Ninja Wake

Såhär i januari är det ganska tomt med nya releaser, så jag fortsätter med vad jag pysslade med i december – gå igenom skämshögen sakta men säkert.

Den här gången föll lotten på ett gäng Xbox 360-spel som inte rörts alls. Titeln ovan kan väl ge en viss indikation på vad jag har spelat, men vi tar det i tur och ordning.

Ninja Blade ( From Software, Xbox 360, 2009 )

Ninja Blade

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, då jag inte läst ett ord om spelet innan jag spontanshoppade det för dryga hundralappen. Ett frustrerande, hack’n’slash-spel med allt för många quick time events? Inte riktigt. Ett magert försök till att emulera Devil May Cry och Bayonetta? Inte riktigt. Det var iallafall vad som levererades. Ett till ytan ganska snyggt, cinematiskt action-spel satt i ett Tokyo under belägring av äckelpäckliga monster. Ett helt okej tidsfördriv, men kommer inte gå till historien som en klassiker under några omständigheter.

Next up, två spel som på väsentligt skiljda sätt försöker tolka den amerikanska nordvästliga småstadsmentaliteten och som båda drar inspiration från David Lynch och Stephen King. Ett av dem lyckas bättre än det andra, kan man väl konstatera.

Alan Wake (Xbox 360, Remedy Entertainment, 2010)

Alan Wake

Skräckspelet som tagit kritikerkåren och bloggosfären med storm. Det finns väl inte så mycket att säga som alla andra inte redan sagt, men jag kan väl nöja mig med att hålla med kritikerkåren om att det var en högst angenäm resa. Atmosfärisk, mystisk och mysig.

Men, snälla Alan. När du tappat din ficklampa och pistol för tredje gången, vore det inte läge att kanske investera i ett par senilsnören? Spelet i sig började långsamt, jag fastnade varken för karaktärer, miljö eller story och lade faktiskt spelat på hyllan igen efter första kapitlet och gick över till Deadly Premonition.

Först efter att ha klarat Deadly Premonition blev det ett återbesök och efter kapitel 2 var jag rejält hooked. När sista kapitlet utspelades så hade jag dock tröttnat ganska rejält. Sjätte kapitlet kändes fel på så många sätt – för mycket resande, för mycket stridande och alldeles för många scriptade, förutsägbara sekvenser med diverse skrot som kom flygande mot mig. Tempot sjönk till irriterande lågt och mängden monster som konstant angrep mig kändes bara ‘meh‘.

Överlag var det dock en ganska (o)behaglig resa, och väl värt tiden. Såg fram emot att spela Alan Wake’s American Nightmare, tills jag läste någonting om ett horde-mode i detta. Stridandet i Alan Wake var varken särskilt kul eller välgenomfört. Det var inte därför jag spelade det, eller njöt av det …

Deadly Premonition (Xbox 360, Access Games, 2010)

Deadly Premonition

Eftersom jag tycks ha ett nästan outtröttligt tålamod med vad som i all essens är genomruttna, märkliga japanska spel ( jag spelar just nu igenom Bullet Witch, hallå… ) och Survival Horror-genren överlag så hade Red Seeds Profile länge legat på listan över spel som jag varit ExtremtIntresseradAv ™, men då det aldrig verkade få ett releasedatum i Europa så svalnade intresset en del. Importpriset var helt enkelt för högt för ett såpass osäkert kort.

Så var fallet tills galningarna på Ignition Entertainment fick för sig att lokalisera och ge ut spelet på den amerikanska marknaden, och de minst lika galna människorna på Marvelous Entertainment fick för sig att ge ut det på den europeiska marknaden. Nu saknades bara en sak – det faktum att jag inte hade en Xbox 360. Nåväl. Så snart jag fick tag på en Xbox 360 låg det här absolut högst upp på “KÖP”-listan.

Sagt och gjort. Jag har nu lyckades genomleva pärsen att spela igenom Deadly Premonition. Javisst, det har fundamentala fel, brister och kontrolleras ungefär lika bra som ett första utkast till generisk survival horror-titel, med stridsvagnsstyrning, märkliga designval och kraftigt märkliga strider. Men, skrapar man lite under ytan så finns här enorma mängder kärlek, märkligheter och surrealism.

Francis York Morgan, jag bugar inför din kunskap om obskyra 80tals-fenomen. Det faktum att du skamlöst kan stå och prata för dig själv och förolämpa omgivningen så som de inte var där, eller inte var verkliga är en fantastisk sak. En minnesvärd resa, som på många sätt och vis faktiskt överträffar mina upplevelser av Alan Wake. Starkare persongalleri, en betydligt bättre skildring av den amerikanska nordväst-småstadsmentaliteten och en aningen mer skruvad story.

Tyvärr dras spelet med brister, som påpekat. Främst så är ljuddesignen smått katastrofal då ljudeffekter känns tagna från generiska ljudeffekt-bibliotek och därmed känns smått malplacerade. Det är inte heller särskilt vackert ur textur- eller animationsperspektiv, men det är helt klart dugligt ur det perspektivet. Den japanska galenskapen finns där, och skiner igenom på ett vackert sätt.