Silent Hill: Downpour

Ytterligare ett mediokert, katastrofalt Silent Hill-spel som inte förstår poängen? Ytterligare ett missbildat spel från ‘fel’ utvecklare? Musik inte komponerad av Akira Yamaoka? Ännu ett Silent Hill-spel med hög fokus på stridigheter och en huvudkaraktär som är missförstådd, anklagad för diverse hemskheter?

Ovanstående var mina inledande tankar om Silent Hill: Downpour. Enbart baserat på saker som nämnts på presskonferenser, som hintats om i de första showcase-videosnuttarna som visades. Jag avskrev spelet mentalt som defekt och gick vidare med mitt liv. Silent Hill-spel från andra utvecklare än ‘Team Silent’ är ju statistikt sett ganska miserabla (Origins, Homecoming, och till viss del Shattered Memories). Hur skulle ytterligare en ny studio, utan några direkta starka spel under bältet kunna ändra på det?

Silent Hill Downpour – Mysigt

Något kliade fortfarande i bakhuvudet. Vad fan, det har ju kommit ett nytt Silent Hill-spel. Jag kan inte låta bli att spela det? Det går ju faktiskt inte. Men jag har ju så många andra spel att spela. Det börjar bli vår, då kan man inte spela skräck. Mina ursäkter blev successivt sämre. Så. Fuck it. Vi tar och spelar skiten.

Det dröjer inte många minuter innan jag sitter uppkrupen i soffan, knäna tätt uppdragna till hakan och småmyser. Musiken, förvisso inte komponerad av Yamaoka, har fått sätta sig lite i baksätet. Här är den inte till för att skrämmas eller orsaka känslor av oro. Det hanterar ljudeffekterna och grafiken. Musiken, mästerligt minimalistiskt komponerad av Daniel Licht, förhöjer eller accentuerar saker utan att distrahera.

I mångt och mycket är det anonym bakgrundsmusik som inte läggs märke till, precis som det skall vara. De forna mer bombatiska musikaliska numren serien kanske är mest känd för är frånvarande. På gott och ont. Som exempel kan vi ta det inledande temat, som sätter stämningen på ett nästan perfekt sätt.

Så, i Silent Hill: Downpour spelar vi som Murphy Pendleton, en ganska anonymt ful fånge som under en transport till ett nytt fängelse är med om en bussolycka. Han befinner sig plötsligt i en skog och behöver ta sig därifrån. Naturligtvis ger han sig iväg mot närmaste stad. Silent Hill. ( Han borde vetat bättre… )

Utan att gå in för mycket på handlingen, låt mig bara konstatera att Vatra Games faktiskt lyckas utveckla och förnya Silent Hill-konceptet en hel del. Man skiter högaktningsfullt i vissa logiska luckor och fel som andra utvecklare fallit ner i och bygger en egen saga här utan att försöka anknyta till mer klassiska Silent Hill-fallgropar. Där Double Helix och Climax perverst försökte rättfärdiga sina spel genom att försöka tvinga in dessa i en mytologi som i princip är irrelevant använder Vatra Games egentligen bara ett grundläggande Silent Hill-tema och gör det faktiskt med bravur.

Silent Hill Downpour – Ganska tråkig fiende

Det som alltid varit det mest obehagliga i Silent Hill-spelen är kanske fiendedesignen. Från sjuksköterskor utan ansikten, ryggbrutna mannekänger små demoniska barn med knivar och Pyramid Head har det alltid funnits någonting att vara livrädd för. I Silent Hill: Downpour, not so much. Fienderna är designmässigt kanske de svagaste i något av spelen och är inte särskilt läskiga att se på.  Att möta i strid – en helt annan femma.

Pendleton är en jävel på närstrid och kan svinga järnrör som den bästa, men faktum är att det faktiskt är enklare, trevligare och på alla sätt och vis fördelaktigt att undvika strid. Min första genomspelning körde jag dessutom som en rejäl fegis – på svårighetsgraden ‘easy’, mest för att jag var rädd att spelet i sig skulle påtvinga mig en jäkla massa onödigt svårstyrda strider.

Till skillnad från övriga västerländskt utvecklade Silent Hill-spel går strid faktiskt att undvika. Det faktum att det finns en trofé för att inte döda en enda fiende fyller mig faktiskt med glädje, och är något jag kommer försöka ge mig på när tillfälle och tid finnes.

Silent Hill Downpour – Stämningsfullt

Men musik, handling och stridande är ju inte allt. Vad med det grafiska och stämningen? På ett tekniskt plan är Silent Hill: Downpour en påse gott och blandat. Det finns en stark teknisk bas, och gänget på Vatra Games lyckas ett par gånger dra undan mattan under mina fötter med ett par riktigt snygga grepp. På samma sätt som Homecoming kunde transformera mellan den ‘riktiga’ världen och ‘otherworld’ lyckas Downpour göra det aningen stiligare, smidigare eller mer fucked up. Tyvärr dras det även med lite tekniska problem, i synnerhet när spelet envisas med att automatiskt spara så går bilduppdateringen oftast åt skogen.

Men bortsett från det tekniska, så finns det en snygg konsekvens i den grafiska stilen. Det är så mörkt, skitigt och otäckt som man kunnat förvänta sig. Att sakta vandra framåt genom mörka, klaustrofobiska grottor under Silent Hill med enbart en tändare som ljuskälla är rent ut sagt diaboliskt otäckt.

Framförallt – det känns skönt att finna nya platser och sätt att utforska Silent Hill. Att inte nödvändigtvis behöva besöka den förpestade skolan, det horribla sjukhuset och allt det innebär. Ytterligare en skön sak är att mängden backtracking hålls till ett absolut minimum. Har jag väl lämnat en plats finns det väldigt lite anledning att återvända, såvida jag inte frivilligt vill. Tempot är högt, drivande och vill få mig att röra mig vidare, inte springa i onödiga cirklar.

Friheten att utforska bär dessutom med sig lite frukt. Runtomkring i staden finns det sidospår att utforska, mer bakgrundsmaterial att samla och märkliga platser att se. Ingen av dessa rör egentligen ramhandlingen, men det motiverar till faktiskt utforskande av gatorna och inte det sedvanliga “oh-shit, oh-shit, oh-shit-jag-måste-in-från-dessa-hemska-gator“-syndromet.

Det största problemet är faktiskt karaktärerna och dialogen. Den känns överlag undermålig, kanske beroende på röstskådespelare som inte helt förstått sina karaktärers motivation? Att karaktärernas design känns alldaglig, eller rent utav ful, kan jag väl bara nämna i förbigående. Huruvida det stör mig eller inte är irrelevant i sammanhanget, de är menade att vara alldagliga människor försatta i en märklig situation.

Silent Hill: Downpour är ingalunda det bästa Silent Hill-spelet någonsin, men det hade nog ingen förväntat sig heller. När det är bra kan det dock nästan mäta sig med de bättre spelen i serien men även när det mindre bra är det fortfarande betydligt bättre än Homecoming och Origins. Det är, med andra ord, betydligt bättre än vad jag hade väntat mig. Det vågar förnya, förfina och förstöra mytologin med ett mått av respekt och kärlek. Att Vatra Games förstår Silent Hill märks väldigt väl.

Det faktum att Vatra Games har valt att helt fokusera på en grundläggande tematisk koppling (utan att behöva dras ned av ett antal spels diverse mytologiska kopplingar) känns fräscht och det välgenomfört.

Med lite bättre handling, med lite bättre karaktärer och dialog hade det kunnat bli så mycket bättre. Nu hamnar det i ett märkligt mellanland. Mitt emellan den verkliga världen och otherworld, kanske.