Skrämshögen: Maj 2012

Hej kära läsare,

Det blir lite kort, koncist och avhandlande även denna gång. Sedan förra rapporten i mars har jag nått avslut i (åtminstone) nedanstående spel. Dock utan att markant minska skämshögens storlek eller omfång, tyvärr.

Fortsätter med samma format – kort avhandling av varje spel.

1. Den häxigaste häxaren

Geralt häxar omkring i en skog

Efter sju sorger och lika många bedrövelser från Bioware (se #7 nedan) såg jag fram emot en europeisk vinkel på high fantasy. Mitt försök att dyka ner i första Witcher-spelet slutade med att jag dog på fasansfulla sätt och min stackars bärbara var på väg att brinna upp så det fick läggas på hyllan.

Så, Witcher 2 fick till sist en konsolversion efter många års rykten, förnekanden och politik. Var det värt väntan? Japp. Resultatet känns stort, svulstigt och förvånansvärt moget (trots onödiga explicita sexscener).

Men framförallt, i all sin nakna skitighet, är det en oerhört vacker värld och saga som berättas. Geralt är en moraliskt grå karaktär till naturen, men han är inte ensam om att vara flerdimensionell eller tvetydig. Nej, hela världen verkar vara full till bredden av komplexa, kniviga karaktärer i olika stadier av moraliskt förfall. Världen är fucked, så även karaktärerna.

Men, det som imponerar mig mest är nog att storyn tar det här med handling och konsekvens på allvar. Det finns ett par ganska mörka, elaka val att göra i spelet, och de spelar faktiskt roll. När eftertexterna rullat så var det första jag gjorde att starta spelet igen, för att välja andra val.

Bioware – handsken är kastad. Kan ni bygga ett större, vackrare och mer komplext spel? Eller fortsätter ni på spåret “spelare-vill-ha-en-regisserad-resa-och-tvi-vale-om-någon-skulle-bli-förvirrad”-förenklandet som ledde fram till de helt knasiga designvalen bakom Dragon Age 2?

(Min misstanke: Lillebrorskomplex gentemot storebror Mass Effect som hyllades till höger och vänster, och man försökte emulera dess framgång men utan att helt förstå vad som gjorde Mass Effect bra, utan istället späddes Dragon Age-formeln bara ut till att bli en vattentunn sörja…)

2. Mannen i det höga tornet

Jag hann även med att klättra i tretton höga torn, öppna en metaforisk box och smaka på dess förbjudna frukt. Eller, nej, inte riktigt så. Jag klättrade i höga torn, besegrade fasansfulla monster och påtvingade en forna vegantjej kött från dessa monster. Mmm. Bacon.

Pandora’s Tower är det senaste (action)rollspelet som når den döende Wii-plattformen, och är precis som Xenoblade Chronicles och The Last Story spel som borde kommit ut för ett eller två år sedan för att ha en fighting chance att nå ut till någon form av publik. Betydligt mer actionfokuserat än de  två tidigare, och från en nästintill okänd utvecklare är uppförsbacken betydligt svårare för Pandora’s Tower. Utan kända namn som Sakaguchi eller Takahashi bakom spakarna får det ingen gratisskjuts för tidigare meriter.

Men, Pandora’s Tower lyckas stå förvånansvärt stabilt på egna ben – mycket tack vare snudd på genialisk bossdesign och schysst spelmekanik. Det är kul att utforska tornen, exploatera fiendernas svagheter och lösa pussel i bästa Zelda-maner.

Hela recensionen av Pandora’s Tower finner ni hos eurogamer.se

3. Min rädsla för tunnelbanor

Jag har en viss förkärlek för atmosfäriska spel och spel där det finns ett mer holistiskt tänkande. Där det visuella matchar ljudet, speldesignen och spelkänslan. Ett helhetstänk. När det kommer till spel där man springer runt och skjuter på saker föredrar jag alltid Bioshock, Singularity eller Metroid Prime framför Modern Warfare.

Jag måste nog addera ett spel till till den listan. Den ryska tunnelbanesimulatorn Metro 2033. Tänk dig att tunnelbanan inte kommer. Tänk dig att det istället för ett tunnelbanetåg kommer hemska monster. Tänk dig att dina medpassagerare på perrongen mer än allt annat vill ha ihjäl dig för att dina pengar kan användas som ammunition mot dessa monster. Det låter kanske som vardagen för många pendlare, men det är lite mer skruvat än så.

Addera därtill att du faktiskt måste ge dig ut i dessa klaustrofobiska tunnlar, ofta i sällskap med klart sinnessjuka ryska herrar som pratar om spöken, osynliga fenomen och är tungt beväpnade. Då förstår du lite hur paniken kan komma krypande plötsligt… Ja, och det faktum att du i vissa tunnlar måste ta på dig en gasmask, som kanske eller kanske inte fungerar, och som får sprickor. Nya, färska filter till gasmasken? Lika värdefullt som vapen. Definitivt mer värdefullt än ditt liv. Hys inga illusioner om motsatsen.

Panik Metro 2033 brukar inte kallas för survival horror, men vilken normalt funtad människa som helst skulle nog gruppera det till den genren. När man stapplar fram genom mörka, monsterfyllda tunnelbanegångar med tre skott till en rostig pistol och man vet att minsta lilla beröring får ens gasmask att falla i bitar – då kämpar man fanimej för livet. Och för att inte skita på sig.

4. Det med röda hattar

Gomez. Den fezbeklädde hjälten.

Det bedrägligaste spelet i högen, Fez. Disasterpeace (a.k.a. Rich Vreeland) bistår med sin kanske jämnaste och starkaste musik hittills. Phil Fish lurade alla när han påstod att han skulle utveckla ett retrostänkande plattformsspel. Spelarbasen svalde det, men älskar/hatar det ändå.  Jag vet inte riktigt var jag står, trots att jag samlat på mig ett antal kuber och sett någon form av slut. Jag vet bara att kartan är katastrofalt dålig, musiken var bra och vissa “pussel” var onödigt skitnödigt konstlade. Men trots det kan jag inte låta bli att fundera över det, eller vilja fortsätta spela.

Så jag antar att Phil vann.

5. Den galna författarens vidare äventyr

Alan Wake – The Writer och The Signal, de två expansionerna till Remedys tokiga äventyr hann också avverkas. I korta ordalag – de led av precis samma problem som huvudspelet. För toklinjära och fokuserade på (undermåliga) strider. För lite pusslande, för lite utforskande och för mycket pang pang. En sekvens i synnerhet fick mig att svära som en borstbindare. Men båda två fyllde väl ut lite av världen och hintade om fortsatta äventyr, så… Jag vet inte. De kändes som en besvikelse. Tursamt nog var det bara den ena som kostade pengar.

6. Den förödelsefria åldern

Krigar-Hawke. Föredrar tunga tvåhandsvapen framför lugna promenader på stranden.

Delvis triggat av Witcher 2, det faktum att jag just nu läser igenom Dragon Age: Asunder och diskussionen med @FrancesBlaxell fick jag för mig att spela igenom Dragon Age 2 igen. Jag insåg att jag missat vissa partier samt inte kört alla nedladdningsbara äventyr (Legacy). Så jag startade med gott mod upp en ny krigare, och gav mig in i leken igen.

Och nej, jag ändrande inte åsikt markant. Jag har fortfarande kul (då och då) när jag spelar, men när fiender i till synes en evighet dyker upp som svampar ur marken och allt degraderar till sju grader av frenetiskt knapptryckande utan tillstymmelse av taktik. I synnerhet känns det oerhört irriterande att inte kunna ta mer än tre steg nattetid i Kirkwall utan att bli anfallen av generiskt gäng busar #1 till #15. Att stadsbefolkningen överhuvudtaget vågar bo kvar i en stad så starkt under belägring av bus och blodsmagiker är imponerande.

Ibland briljerar Dragon Age 2 – under vissa uppdrag, men sen måste man besöka samma grotta, spegelvänd och med artificiella väggar resta för att ge illusionen av att det är en annan grotta. Och då brister spelet, igen.

Jag tog mig dock igenom resan, råkade ut för ett par störtsköna trofébuggar, sparfilsbuggar och höll på att förlora förståndet på köpet.

Dock var det en oerhört intressant upplevelse att redan tidigt i spelet besluta sig för vilket håll man skulle luta mot och försöka hålla sig till detta. Krigar-Hawke ovan lutade kraftigt åt Templar-hållet, vilket i sin tur orsakade en del intressanta gruppdynamiska konflikter, to say the least. Och jag gillar fortfarande karaktärerna (utom kanske Fenris, Merill, Sebastian).

7. Spikklubba och skogspromenader

Nej. Jag pratar inte om Witcher 2 igen. Inte om Dragon Age 2 heller. Även om båda två innehåller både skogar och spikklubbor. Jag skriver av mig lite om Plastics senaste demoproduktion/interaktiva spel/valfritt-ord-här – Datura. Att kalla det för ett renodlat spel är lite fel. En intressant upplevelse åtminstone. Recensionen finns här.

Och för att hinta om lite framtida tidsspill – jag provade demot av Dragon’s Dogma. Jag  tror jag kommer gilla’t. Infogar två karaktärer skapade i dess karaktärsredigerare.

Dragon’s Dogma

Dragon’s Dogma