Category: Fuck you, spelutvecklare

ACTIVISION HQ, INTERIÖR

Bobby Kotick: “Men, förstår du nu vad jag menade? Ingen brydde sig er om era egna idéer. Ni borde lyssnat när jag sade åt er att fokusera på licensierade produkter. Ni skulle gjort det där Guitar Hero-spelet jag sade åt er. Singularity sålde inte.”
Raven-anställd: “Ja, herre. Naturligtvis hade vi lite för stor tilltro till oss själva. Vi vet bättre nu. Du har alltid rätt, herre.”
[Raven-anställd lämnar rummet, något nedslagen]
Bobby Kotick: “Jeeves! Hämta mitt te. Glöm inte att strö på lite guldblad. Och, påminn mig. Hur mycket av den allokerade marknadsföringsbudgeten för Singularity använde vi nu igen?”
Jeeves: “Maximalt 3%. Du sade ju åt mig att allokera resten till andra syften.”

Bobby Kotick: “Just ja. Daddy needed a new house. Så var det.”
[Bobby Kotick klappar sig belåtet på den något runda magen.]

Det är lätt att föreställa sig att det är ungefär så Activision styrs. Företaget målas ofta ut som lika ondskefullt som det galaktiska imperiet i Star Wars, och Bobby Kotick som hybriden mellan Kejsaren och Darth Vader. Döm om min förvåning när ett flertal studios underlydande kejsaren plötsligt hoppar till imperiets försvar. Gamasutra har en bra writeup av det hela, så även vg247.

Jag kan förstå att man inte skiter där man äter, och att som studio antingen ägda av, eller med en majoritet av publiceringskontrakt hos Activision, inte vågar yttra ett ord av kritik mot denna, men det verkar lite respektlöst att säga att allting är fine and dandy. Särskilt när Activision lägger ned studios, fimpar intressanta spelserier och verkar bränna IP på en daglig basis. Det osar även lite osolidaritet gentemot tidigare syskonstudior och kollegor som offrats på den kortsiktiga profitens altare.

När en representant för Vicarious Visions säger att “vi är inte lika mycket i riskzonen som om vi varit independent”, efter att nyligen fimpat en fjärdedel eller femtedel av arbetsstyrkan pga Guitar Hero-seriens uppgång, massexploation och fall – så ringer det lite falskt.

Det är väl sant att de kanske inte är lika beroende av marknadens nycker, men föräldraföretagets aggressiva exploatering och utbrännande av serier är nog en högre risk.

Raven Softwares Eric Biessman påpekar att “Det är mer arbete för oss att få dom att förstå att det är värt det” rörande nya spelserier. Det förklarar väl en hel del, men inte hur Singularity lämnades att dö utan marknadsföring. Samma sak med Blur.

Så – det är mer okej att stå still och trampa i samma vatten, inte våga innovera eller investera i nya serier? Det är “enklare” att plocka en franchise och köra med den?

Nya spel dumpas ut på marknaden för att dö utan marknadsföringsansträngning, varvid studiorna bakom antingen läggs ned eller dras in i Call of Duty/Guitar Hero/Tony Hawk-träsket. Innovation har blivit en icke-faktor.

Det säljer inte, dikterar Activision. Det är nästan som om agendan är att bevisa för studios att nya ideer inte säljer. Det blir en självuppfyllande profetia, på ett sätt. Allt för att ytterligare motivera lydnad, att få studios att hålla sig in line, ytterligare ett piskrapp.

Jag tycker det är sorgligt när såpass talangfulla studios inte verkar inse allvaret i situationen de sitter i. Nu har väl Vicarious Visions aldrig direkt producerat något jag har varit imponerad av, utan de verkar mest ha sysslat med portningar till andra konsoller. Men Raven Software har en ganska lång och gedigen historik, men många riktigt bra spel under bältet. Och, nu har de delegerats till ytterligare en Call Of Duty-fabrikerande enhet. En gissning på vilken studio som åker ut härnäst är väl öppen. Får jag gissa så ligger mina pengar på Neversoft. Tony Hawk-franchisen är döende. Guitar Hero är temporärt dödförklarad. Och att tro att Neversoft får mandat att utveckla en uppföljare till Gun är nog ganska otänkbart.

Så det gamla mantrat stämmer nog. Slå en hund tillräckligt länge och mycket, och jycken håller käften och gör som den blir tillsagd. Det verkar iallafall fungera när det är Kotick som är den som håller piskan.

(Nej, jag förespråkar naturligtvis inte djurmisshandel.)

En sak som slog mig häromnyss, som kanske borde slagit mig ett par år tidigare är hur ens spelsmak förändras med åren. Antingen på grund av att man växer ifrån någonting, tröttnar på någonting eller helt enkelt inte har tid/energi till någonting. Eller för att man nuförtiden har ett större spelutbud.

När jag var yngre hade jag inga större problem med att vika ohemula mängder till till att utforska minsta lilla millimeter av spelmekanik i de mest märkliga JRPGer. Eller spela igenom generiskt, oftast ganska uselt, plattformsspel of choice.

Någonstans ändrades någonting. Jag blev äldre. Jag fick mindre tid. Antagligen drog jag på mig åkomman ‘mindre tålamod’ också.
Eller så har jag helt enkelt tröttnat på viss spelmekanik. Det tokiga är att det finns ingen som helst konsekvens i mitt agerande.
Jag har inte haft några som helst problem med att spela igenom precis samma sekvenser av Demon’s Souls timtals i sträck. Men när jag dör och tvingas backtracka och spela om en kvart i Shin Megami Tensei: Persona så reser sig ‘Seriöst? WTF’-håren på armarna.

Jag kunde plöja ner ett antal timmar, till noll nytta, på att demolera nazistfästen i The Saboteur, eller jaga flaggor/skatter i Assassins Creed 2 och Brotherhood, men när jag ser att jag bara nått upp till 60-70% samlade sfärer i Enslaved så säger “fuck-it, palla”-nerverna ifrån.

Nu är det kanske lite väl unfair att jämföra Assassins Creed 2 och Enslaved i samma mening, men samlingsmentaliteten finns där. I vissa spel accepterar jag det, men inte i andra. Och jag kan inte riktigt förklara varför. I AC2 är det ju inte som att man får någon direkt ‘fördel’ av att samla skit, medan det är en klar, monetär fördel i Enslaved. Wtf?

… Och att dö, backtracka och spela om har betydligt mindre konsekvens i Persona än i Demon’s Souls. Är det kanske nyckeln? Det är en konsekvenslös, och därmed meningslös, död? Hm. Det här tåls nog att fundera lite till på.

En sak jag däremot har blivit smärtsamt varse om att jag har nära nog noll tålamod med är random encounters. Särskilt när man navigerar runt i ett jädra labyrintiskt komplex utan direkt vettig karta. Argh. Nu får jag väl ursäkta Persona lite, då det är närmre 15 år gammalt.

Kära läsare: Vilka spelmekaniska grepp stör er? Vilka får er att mentalt eller verbalt yttra ‘fuck you’ till designern bakom spelet?

(Det här inlägget är placerat i en ny kategori – ‘fuck you, spelutvecklare’. Här ämnas tas upp små irritationsmoment som kanske borde elimineras från spel… )