Category: Ögonblick

Jul 02 2013

Ögonblicket: XCOM: Enemy Unknown

Operation Brutal Shroud var ögonblicket där allting vände.

Visst. Fram tills dess hade det mesta varit en ganska enkel resa. Mina soldater klarade sig bra mot det lilla motstånd utomjordingarna bjöd på. Ett par nya rekryter föll dessvärre i strid innan jag hann fram till dem med mina support-trupper för att hela dem.

Men. Brutal Shroud var tillfället där allting blev allvar, väldigt kvickt. Jag har förträngt om det var “anfall en alien-bas”, eller en oerhört nedrig “utomjordingar terroriserar stad”. Jag skyller på post-traumatisk stress.

Under ett och samma uppdrag förlorade jag nämligen fem av mina starkaste karaktärer.

Överste Ivan “Double Down” Ramirez och Osvaldo “Doc” Lopez tillsammans med majorerna Gary “Omega” Elliot och Carlos “Nuke” Martinez gick en för tidig död till mötes mot utomjordingarna. Korpral Ross Bryant (inget smeknamn) dog också. Den ensamma överlevande, Roman “Crater” Martinez, återhämtade sig aldrig riktigt från striden och dog ett par strider senare, en skugga av sitt forna jag. Hans sista ögonblick spenderades i panik mot en framrusande Muton Berserker som gjorde processen kort..

 

XCOM

Skammens hallar. Eller ett monument för fallna krigare.

 

Brutal Shroud lärde mig ett par viktiga läxor. Kriget, mina vänner, är på allvar. Det är på blodig liv och död.

Jag har efter dessa ögonblick lyckats bygga upp lite nya styrkor. Ett par länder tror inte längre på XCOM-initiativet, och jag kan väl bara önska dessa länder lycka till. Jag gjorde mitt bästa, men ni trodde inte på mig. Jag ska nog visa er att jag är kapabel att ta hand om utomjordingarna ändå. För jordens bästa.

 

 

Aug 26 2012

Tillbaks till vansinnet och dårskapen …

Det kliade lite någonstans bak i nacken, i hjärnbarken. Någonting låg och gnagde, oavklarat. Det tog ett tag innan jag lyckades identifiera vad. Till sist kom jag på vad –  jag hade lagt Dark Souls på hyllan, “oavslutat”. Efter att ha avklarat den sista fienden påbörjade jag nämligen ett New Game+ någonstans i december, och låtit det ligga vilande.

Tydligen kom jag inte särskilt långt. Den hybris som uppstått när jag i Kiln of the First Flame kunde avverka svarta riddare på löpande band, med kirurgisk precision, ersattes av vanmod när den första riddaren  jag stött på i Undead Burgh bokstavligt talat decimerat mig och mitt självförtroende till blandfärs.

Eller, det var vad jag mindes iallafall. Jag var ganska säker på att jag avslutat karriären strax däromkring.  Skam den som ger sig. Jag startade upp spelet igen i för ett litet tag sedan. Min karaktär, nivå 93, befann sig i tydligen i Anor Lando.

Jag visste inte riktigt vad jag gjort, var jag var på väg eller vilka vapen jag borde använda. Efter en viss invänjningsperiod (med tillhörande dussintals dödsfall) började jag greppa kontrollerna igen.

Äventyren genom Anor Lando gick rätt långsamt – utan Humanity kunde jag inte direkt ropa på hjälp, och under mina irräventyr genom palatset råkade jag göra Siegmeyer of Catarina arg på mig, så delar av slottet var helt off-limit för mig. Såvida jag inte ville dö, igen. Och hela poängen var väl att undvika det?

Slarva, level 108. Ex-pyromancer. Nu bestyckad med en Magic Black Iron Greatshield +5, en Black Knight Great Axe +5 och Wanderer-rustning +9.

 

Ett par dödsfall mot Smough och Ornstein senare förstår jag att något fortfarande är fel. Passar på att se över min utrustning, utnyttjar möjligheten att köpa loss ett gäng Twinkling Titanite från smeden. Uppgraderar min nya favorityxa (Black Knight Great Axe) till +5, putsar på skölden lite. Inte för att det hjälper. Bristen på Humanity ställer seriöst till det för mig. Att tackla Smough och Ornstein en och en är inga problem, men när jag agerar påläggsköttet i deras dubbelmacka gör det ont.

Så, jag tar en paus och gör processen kort med Sif (och skurkarna i trädgården), Pinwheel nere i katakomberna, Ceaseless Discharge nere i de demoniska djupen och sist men inte minst – Siegmeyer. Efter detta har jag lyckats samla på mig lite Humanity. Dags för ett nytt försök.

Kanske var det mängden tid jag spenderat, kanske var det att kontrollerna äntligen började passa igen, men den här gången föll Smough och Ornstein på första försöket. Mycket tack vare en inhyrd resurs som mest agerade slagträ för den fiende jag inte hade fullt upp med att attackera.

Så. Äntligen förbi krönet. Från tidigare level 93 till level 108, trots rätt mycket investerande av själar i titanit.

Nu borde det vara en lugn seglats efter detta. Härnäst: Gravelord Nitos hemvist.

Lite siffror:

Vitality: 18
Attunement: 16 (4 slots)
Endurance: 21
Strength: 50
Dexterity: 33
Resistance: 13
Intelligence: 19
Faith: 18

HP: 890
Stamina: 142
Equip load: 88.3

R. Weapon 1: 623 (Black Knight Great Axe +5)
R. Weapon 2:  388 (Fire Composite Bow +9)

Aug 31 2011

100 timmar senare…

Xenoblade Chronicles

“Är du säker? Det är inte säkert att vi kan komma tillbaks härifrån.”

Jag står i en hiss, precis på väg att trycka på hissknappen. Min kamrats ord bryter tystnaden. Inte säkert att vi kan komma tillbaka?
Fuck that.  Jag vänder mig om och trampar iväg ut ur byggnaden. Jag tänker minsann inte åka upp i någon hiss idag. Inte när det finns fler skrymslen att utforska. Jag påminner mig en liten avkrok ute på det där stora fältet som är outforskad, och fanns det inte lite stentuffa fiender där borta i träsket?

Att rädda världen kan vänta ett tag till. Jag har mer saker att utforska i den. Fler personer att träffa. Fler uppdrag att lösa. Det är ett avslut viktigare än något.

(edit: Naturligtvis inte skulle det stå ‘Jag tänker minsann INTE …  Tack Lania.)

Mar 29 2011

Ögonblick vi minns: Bioshock

Det är 1960. Jag sitter på ett plan. En cigarett i handen. Minnen svallar över mig från min barndom. Jag är speciell. Någonting går fel? Planet störtar. Jag tar mig ut ur vraket. Ser någonting en bit bort, genom brinnande bensin som täcker vattenytan. Jag simmar. Panikslagen.

Det jag såg en bit bort är ett torn. Jag simmar vidare. Kommer upp på land. Hittar en dörr. Jag kommer in ett art deco-universum. Det ser märkligt ut. En stor staty precis innanför ingången håller upp ett baner med texten “No gods or kings. Only man.” Jag fortsätter in.

Saker händer. Det är galet. Tokigt. Vackert. Mörkt.

Men det är inte förrän jag når följande scen som det slår mig precis hur (för)störd och magisk världen som Irrational Games målat upp är.

Bioshock

Bioshock

En kvinnlig ‘splicer’ pratar med någonting i en barnvagn. Alla indikationer, verbala och visuella, tyder på att det är ett barn. Så är naturligtvis inte fallet.

Det är en revolver.

Och jag är kär. Bioshock. Bästa öppningssekvens någonsin.