i explewd

Persona 4: The Golden.
Persona 4: The Golden är skamligt nog det första spelet i Persona-serien som jag ser till sitt slut. I Persona 1 föll jag på mållinjen. Tvåan och trean har jag knappt hunnit röra alls. Men de ligger definitivt högt upp på listan över saker att spela. Så snart jag kan förmå mig att lägga ner Persona 4 igen. Starka, minnesvärda karaktärer och en sanslöst komplicerad snårighet av vardagssysslor att pyssla med gör Persona 4 till ett av årets bästa spel, helt klart.

Finns tyvärr bara ute i Japan och USA just nu, men europeisk version förväntas runt februari/mars.

Gravity Rush.
När Keiichirō Toyama och Naoko Sato gör saker tillsammans stannar världen, gravitationen upphör att existera och våra primala rädslor kommer fram. Åtminstone oftast. Männen bakom Silent Hill såväl som Siren gör något nytt – ett actionrollspel med gravitationslöshet som bärande faktor. Gravity Rush är ett förbannat snyggt, celshadat spel med mer känsla och djup än man kan förledas att tro. Ett spel som vågar göra något nytt, gör vissa saker fel men levererar något oförglömligt. Precis som Silent Hill och Siren. Smått trasiga, men ack så minnesvärda spel.

New Little King’s Story.
Little King’s Story kan vara det bästa rollspelet ingen spelade till Nintendo Wii. Min glädje när jag hörde att spelet skulle få en ny chans, en chans att ta sin revansch, var stor. Men, jag visste också att vare sig Yoshiro Kimura eller det forna utvecklingsteamet fanns kvar där spelet en gång skapades och att några andra skulle överse processen. Mycket riktigt, det mesta som stack ut, hade udd eller någon form av substans filades ner och försvann. Men New Little King’s Story är fortfarande ett oerhört charmigt spel, bara inte riktigt vanvettigt eller kritiskt.

Dark Souls: Prepare to Die Edition.
Jag vet inte om jag behöver förklara storheten i Dark Souls mer. Jag tänker inte predika mer. Däremot tänker jag svära lite över hur jävla korkat det är att ge sig på DLC-paketet Artorias of the Abyss i New Game+++. Bossarna är sanslöst bestraffande, och eftersom jag inte haft en chans att lära mig deras mönster på lättare grader är det en hård läxa. Men det går framåt, så sakteligen.

Of Orcs and Men.
Få spel har förvånat mig lika mycket 2012 som Of Orcs and Men. Nog för att jag hade ungefär noll förväntningar på att det skulle vara ett bra, eller ens fungerande, spel. Cyanide börjar sakta men säkert leverera starka upplevelser. Jag har tidigare skrivit om spelet här samt en recension här.

Mugen Souls.
Ett spel jag faktiskt helt glömde bort när jag sammanställde den här listan var Mugen Souls. Japanskt rollspel från Compile Heart. Ett helt okej litet spel med schyssta strider och ett modigt försök att driva med rollspelsklyschor. Tyvärr faller det hela lite platt då spelet själv gör sig skyldigt till de flesta klyschorna. Inte alls lika grind-krävande som exempelvis Disgaea-serien, men heller inte i närheten av samma djup. På gott och ont.

(Recension här)

Tales of Graces F.
Jag skrev i min recension av Tales of Graces F följande: “[...] är den perfekta snuttefilten att krypa upp med i soffan när hösten drar sig närmre, ösregnet smattrar ner på rutan och du vill drömma dig bort till en pastellfärgad värld med knasiga och mysiga karaktärer och bara le som en idiot åt deras äventyr.”

Kingdom Hearts 3D: Dream Drop Distance.
Utöver att Neku, Shiki, Beat och Rhyme gör små inhopp samt att ett par melodier från The World Ends With You uppdaterats och remixats har jag ingenting särskilt gott att säga om det senaste Kingdom Hearts-spelet alls. Kontrollerna är katastrofala, handlingen är en orgie i navelskådande bortom även vedertagen Square Enix-standard. Det här är invecklat och komplicerat bara för att vara invecklat och komplicerat, som om det skulle ge spelet ett extra “djup”. Det gör det inte. Obegriplighet och storyluckor är inte det samma som djup. (Recension här)

Theatrhythm: Final Fantasy.
Okej. Så, Theatrhythm: Final Fantasy är inte ett rollspel i någon direkt mening. Men jag kan inte med gott samvete utelämna det ur listan. Rytmspel + Final Fantasy-musik = episk fanservice. Det räcker så.

(Recension här)

Kingdoms of Amalur: Reckoning.
Jag blev lite förvånad när jag försökte hitta en länk till det där inlägget jag skrev om Kingdoms of Amalur: Reckoning men inte hittade det. Jag borde ha skrivit något om det? Jag spenderade ju ändå rätt mycket tid i dess värld med att … Ja, just. Vad var det jag gjorde? Och varför skrev jag inte om det? Kingdoms of Amalur: Reckoning gör ganska mycket väldigt rätt, men vad handlingen gick ut på vågar jag inte ens gissa på. Det var någonting om odödlighet, själar och … Ja. Jag minns faktiskt inte. Att så katastrofalt dra nytta av R.A. Salvatores skrivförmåga är imponerande.

Dragon’s Dogma.
Capcom försöker ge sig in i närkamp med Bethesda och kommer faktiskt ut med hedern i behåll. Dragon’s Dogma är ett första försök från utgivaren att skapa ett sandlåde-rollspel med kompetent stridsmekanik. Att sandlådan är rolig att utforska skvallrar mina två och en halv genomspelningar om och det faktum att stridsmekaniken fungerar med tre helt väsensskilda karaktärsklasser är ett smärre mirakel. Men, vi snackar ändå om Capcom. Är det något Capcom kan vid det här laget så är det spelbalans och slagsmålsmekanik – se på Street Fighter, Devil May Cry och Monster Hunter och andra spelbalansmässiga mirakulösa spel. Men det är ändå lite fascinerande att se dessa mekaniker överlyfta till ett rollspel och fortfarande fungera. Jag väntar med spänning på Dark Arisen-paketet till Dragon’s Dogma. Under tiden funderar jag på att ge mig på det nya svårare spelläget.

Mass Effect 3.
“Nu säger jag inte att alla spelserier borde ha en storybibel i stil med Babylon 5, med en tydlig femårsplan. Men tänk hur jävla awesome det hade varit? Om det hade funnit ett uns av kontinuitet och konsistens i spelvärlden. Om saker inte ad hoc’ats å det grövsta mellan spel eller i efterhand försökt limmas in för att en senare idé plötsligt blev viktig/kanonisk?”

Jag vet inte om det var stress, eller det faktum att en av de huvudansvariga för världen försvann från Mass Effect-teamet. Någonting förändrades. Att Mass Effect 3 släpptes i ofärdigt format och fick uppdateras med ett nytt slut på grund av spelarbasens klagosånger, och att ytterligare DLC-paket som förklarar världen släpps ett år senare är oförlåtligt. Sen är det ju ett ganska miserabelt dåligt spel rent mekaniskt också, förståss.

Pandoras Tower.
Ett oerhört charmigt litet actionrollspel från en japansk studio mest känd för licensierade anime-spel. Med klyftig spelmekanik, klättrande och frenetiska bossfajter högg det sig fast i mig och släppte inte taget på ett bra tag. Aerons kamp för att rädda Elena är precis sådär sagolik som den borde vara, och de vackra miljöerna och musiken gör allt för att accentuera det.

(Recension här)

Witcher 2: Enhanced Edition.
Kanske inte störst, men fanimej bäst och vackrast bland de västerländska rollspelen. Jag skrev lite mer om det i sammanfattningen för maj.

Final Fantasy XIII-2.
Betydligt bättre än föregångaren på många sätt, men står fortfarande och trampar vatten lite. Jag är lite nyfiken på vad Lightning Returns: Final Fantasy XIII kommer ta med sig till bordet, för just Lightning var en av de saker jag saknade mest i XIII-2. (Se även: Sakaguchis förlorade resa, Recension här)

The Last Story.
Sakaguchi gör sin återkomst till regissörsstolen efter ett par års frånvaro. The Last Story försöker inte konkurrera med Final Fantasy-spelen gällande budget, grafisk extravagans eller storymässig komplexitet. Istället ligger fokus på det som är viktigt – karaktärer, deras relationer och ett jävligt tight stridssystem. Precis samma saker som gjorde Lost Odyssey till den här generationens kanske bästa rollspel, och någonting som Square Enix fortfarande inte verkar greppa.

(Se även: Sakaguchis förlorade resa, Recension här)

Skyrim.
Okej, så det kom inte ut 2012. Fair enough. Jag hade planerat att ha det med på listan på grund av de stora expansionerna spelet fått (Dragonborn, Hearthfire och Dawnguard), men istället får gnälla lite över Bethesdas eminenta klantarslighet och oförmåga att programmera fungerande spel. Ett år senare och fortfarande buggar i PlayStation 3-versionen. Inga expansioner. Ingenting. Tack som fan för det.