Jan 09 2011

Årets spel 2010

Vad vore en blogg utan en topplista? Well. Banalt nog börjar vi det här med att snabbt köra igenom vad jag uppskattade mest förra året spelmässigt.

2010 topp 3

Demon's Souls

Spelaren på bilden är väldigt snart väldigt död. Säkerligen för trettionionde gången.

1: Demon’s Souls. Ingen diskussion. Läs recensionen jag skrev i somras: http://www.eurogamer.se/articles/demons-souls-recension

Bayonetta mördar änglar

Vänta lite. Jag ska bara dödsmörda lite änglar.

2: Bayonetta. Trots en halvtaskig Playstation 3-port ( som en senare patch förvisso fixade ganska väl) så är det här årets absolut starkaste action-spel. I eurogamers läsaromröstning skrev jag följande motivation: “Spelet som dessvärre aldrig nådde den kritiska massa som behövts, trots i det närmaste perfekt kontroll i en genre som kraftigt stagnerat sedan Kamiya lämnade Devil May Cry därhän. Nonsensisk story, obegripliga mellansekvenser är lätt att förlåta när själva spelmekaniken är klockrent vackert koreograferad.”

Pacman Championship Edition DX

Lycka i en liten ask. Om nom nom.

3: Pacman Championship Edition DX. Hur gör man ett nästan 30 år gammalt spel aktuellt igen? Jag vet inte. Namco vet bevisligen. Det här är knark. Bara-en-gång-till. Lite-högre-poäng-går. En riktig f-cking timesink är vad det är, men så sjukt vanebildande och kul.

Bubblare och andra saker värda att nämna

Det går väl inte att komma ifrån att 2010 var ett ordentligt jävla bra spelår.

God of War-klonkriget – eller,  vem vann kriget om Sparta?

Vi såg lite för många God of War-influerade spel för att det ska kännas helt okej i min buttonmasher-tumme. Darksiders och Dante’s Inferno i början av året, Bayonetta, Castlevania: Lords of Shadows, till viss del Enslaved, och så klart God of War 3.

Vinnaren här är som jag nämnde tidigare, BayonettaCastlevania: Lords of Shadows får hamna på en god andra plats, och får en liten stjärna i kanten för vansinnigt episk art direction. Ett snyggare spel, miljömässigt har jag inte sett på ett bra tag. Stort, genomarbetat och så jävla vackert. Bitvis ganska tafatt, imiterande och kanske oinspirerat på ett par plan.

God of War 3 var en enorm besvikelse. Jag hade förväntat mig lite mer, då steget från God of War 1 till God of War 2 var ganska stort. Mellan God of War 2 och God of War 3 låg tydligen all fokus på att göra samma sak som föregående spel, men i lite mer episk skala. Nya vapen som aldrig behövde användas. Hyfsat oinspirerande story. Och så en arg, grinig Kratos. Jag tror jag har börjat tröttna på honom.

Årets JRPG: Nier – det mest vrickade lilla japanska rollspel jag spelat på ett bra tag. Störtskön musik, knasiga karaktärer och en bizarr mix av action-rollspel och bullet hell-shooter bitvis. Komplex, komplicerad story som kräver ett par genomspelningar för att helt greppa. Magiskt litet spel, som verkar gått de flesta förbi helt.

Årets 3D-Zelda-spel: Darksiders – Där Nintendo inte riktigt verkar veta vad man ska göra med Zelda-franchisen så visar uppstickarstudion Vigil Games hur man kan göra Zelda-mekaniken lite mer intressant, med en mer apokalyptisk ton. Sure, ingenting spelmekaniskt är nytt. Nästan allt är lånat, inspirerat av eller rakt av stulet från andra spel, men i den här sammansättningen, i kombination med den grafiska stilen och storyn så blir det faktiskt riktigt jävla fett.

Årets 2D-Zelda-spel: 3D Dot Game Heroes – se ovan, men byt ut Vigil Games mot From Software. ;D

Årets mest förbisedda FPS: Singularity – Raven Software levererar återigen ett kompetent spel, men det slipper ut på marknaden utan något som helst stöd från Activision och sjunker som en sten. Stämningsfull scifi-shooter med en kul tidsmanipulationsmekanik. Tight.

Årets buggigaste spel: Fallout: New Vegas (och Alpha Protocol, för den delen) – För helvete, Obsidian. Skärp er.

Åh, gudars. Det här blev längre än väntat. Jag får ta resterande saker i ett uppföljande inlägg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.