Jun 26 2011

Silent Hill: Shattered Memories

Så. Då lyckades jag till sist både komma över och spela igenom Silent Hill: Shattered Memories. Spelet som enbart släpptes till Wii, PS2 och PSP när resterande spelserier flyttat över till PlayStation 3 eller Xbox 360.

I mitt fall blev det PlayStation Portable-versionen, trots att jag kom över både den och Wii-utgåvan samtidigt. (Om någon sitter på PlayStation 2-versionen, hojta till. Jag vill ha den också. )

Som ett långtida Silent Hill-fan känns det skönt att äntligen ha spelat igenom det sista, försvunna spelet i samlingen. Och jag kan nog kategoriskt säga att det är det bästa av de tre senaste alstren. Silent Hill: Origins innehöll lite för mycket backtracking, lite för märkliga pussel och andra design/storyval. Silent Hill: Homecoming finns det väldigt lite gott att säga om alls. Om ens något.

Silent Hill: Shattered Memories försöker remixa och remastra handlingen ur första spelet. Det är inte en rak port, utan en annorlunda tolkning av händelserna. Eller inte alls. Det är svårt att se spelet som passande i den underliggande mytologin. Nåväl, vi försöker väl kritisera spelet lite då?

Du vaknar, som sig bör, som Harry Mason. Du körde bilen av vägen. Din dotter Cheryl är försvunnen i snöstormen som drev dig av vägen. Så långt stämmer allt med Silent Hill. Men, det bär snart iväg på helt andra håll.

Jag tänker inte vidare gå in på handlingen, men formeln är ungefär: Utforska staden, lös (för serien) banala pussel, vänta tills helvetet fryser över, fly från fiender, hamna i psykologstolen och få lite terapi, repetera tills spelet tar slut.

Det finns ingenting som heter stridande i denna version, vilket är både bra och dåligt. Strid har aldrig varit en särskilt viktig del av serien och att plocka bort detta irritationsmoment var en blessing. Däremot ersattes det av något mer irriterande. Staden fryser över då och då, varvid monster dyker upp. Din uppgift är här då att springa ifrån dessa monster, försöka navigera dig genom en mörk, snöig stad utan att bli angripen av dessa fiender för mycket.

Är det kul? Nej. Är det utmanande? Ja, lite. Är det panikframkallande? Mja. Det är snarare ett irritationsmoment, då det är vansinnigt enkelt att tappa kollen på vädersträck och helt enkelt springa vilse. Är det ett medvetet designval? Absolut. Borde det skippats? Absolut.

Vi snackar titt som tätt med en psykolog. Någon traumatisk händelse drev oss till behov av psykoterapi. Spelet börjar med att starkt varna för att ‘spelet analyserar dig som spelare, ha ha’, vilket kanske är lite överdrivet bullshit.

Visst, spenderar du osedvanligt mycket tid med att titta på vissa nyckelelement i spelet så vinklas handlingen och din karaktär därefter, men det är ganska banalt utformat. Tittar du på sprit är du en alkoholist. Tittar du på skyltdockor eller posters med lättklädda flickor är du en sexmissbrukare.

Det annars så hemtrevliga ‘otherworld’ där allting är sönderrostad, och man kan se bortom den illusion som ligger ovanpå Silent Hill finns inte kvar. Istället är det ersatt av detta nedisade helvete. Känslan försvinner lite grann. Inga Akira Yamaoka-sirener eller radiostörningar. Ingen rost. Inga metallgaller. Sorg. 🙁

Men, det finns ett par smarta moment. Harry Mason har en mobiltelefon med GPS, kamera och allehanda andra smarta funktioner. Dessa känns ganska välintegrerade. Harry kan ta foton av viktiga saker för att minnas exempelvis pusselhintar. Telefonen ringer då och då, och han kan även ringa upp random nummer för att få reda på lite mer backstory. Karaktärer är dessutom glada i att sms/mms:a honom de mest märkliga saker.

Det som lite räddar spelet är vissa smart utformade pussel, samt ‘echoes’-biten. Harry kan då och då se skuggor av forna horribla händelser i staden. Dessa är rätt så jävla otäcka och borde motivera en högre åldersrating på spelet, då de insinuerar ganska hemska saker.

Ja, och så klart – slutet. Det kom som en ordentlig käftsmäll. Jag var helt oförberedd på det. Underbart hanterat.

Vi får se om nästa Silent Hill-spel blir i klass med detta, eller om det kan lyfta sig ur avskrädeshögen och försöka konkurrera med Silent Hill 1-3 istället.

Psst. Under hösten kommer en Silent Hill HD-remake-samling till PlayStation 3, innehållandes Silent Hill 2/3 med uppgraderad grafik, remastrad/nyinspelat ljud. Rykten säger september, men ta det med is i magen.

 

13 comments

Skip to comment form

  1. Fan också, blir ju nästa sugen på att ge det en chans till. Jag gillade inte is-delarna och orkade inte fortsätta.

    Ska bara lyckas få tag på det igen också… ;P

    1. Ursäkta mitt språk, men isdelarna och random löpande åt ofta helt fel håll sög purjo. Faktiskt. Så enerverande och irriterande. Usch!

      Jag sprang på både Wii och PSP-utgåvan i en gamestop-butik, fick kanske pynta 300 spänn för båda sammanlagt. Jag tror inte de distribuerades i särskilt stora volymer något av dom. :-/

      Det var faktiskt betydligt bättre än jag väntat mig. Trots mestadels positiva recensioner och åsikter som “smart integration av mobiltelefonen” så räknade jag fortfarande det mentalt till skräphögen. Men ibland blir man positivt förvånad. 😀

      1. Ska försöka hålla utkik i beggat-hyllorna på GAME. Ingen aning om vilken version jag bör ge en ny chans dock 😛

        1. Inte Wii-versionen iaf 😉

  2. Jag tyckte kontrollen faktiskt utgjorde en liten del av mitt slutbetyg, just eftersom det var roligt att styra ficklampan “på riktigt” och sitta och lyssna på wiimoten som en mobiltelefon. Det bidrog trots allt en del med stämningen.. Tanken på att spelet finns på PSP/PS2 är lika förvirrande för mig som att vissa spelar Silent Hill på dagen.

    I övrigt tycker vi ungefär samma om spelet, det eviga springandet var verkligen det trögaste jag sett i ett spel sedan… första världskriget.

    1. Jag kan tänka mig att kvasi 1:1-styrning av ficklampan kan kännas schysst, men den inbyggda högtalaren i wiimoten hade jag inte pallat. Jag fick frispel av dess läten i Mario Kart, och sedan dess är den permanent mutad. 😀
      Wagglandet för att slita sig från fiender hade jag inte heller fixat. Synd att sådana moment ska kunna förstöra en annars så rätt okej helhet.

      Jag är inte helt förvånad att vi verkar tycka ungefär samma. Faktiskt.

    2. … Fast jag borde spela igenom Wii-versionen också. Om inte annat för att uppleva styrningen, och för att kanske frammana ett annat slut. Behöver bara fixa ny strömdosa som är bättre skärmad och inte skapar enorma störningar av bilden.

      1. Strömdosa..? Skärmad? Jag känner mig lite som när jag vaknade från “nu är det julafton”-drömmar som liten – innan jag riktigt förstår om det ÄR julafton eller nån daskig skitdag i september (oftast var det det sistnämnda). Vad jag hoppas på är att du ska säga att de strömdosor och skärmningar du pratar om är samma som jag upplevde och att det finns en lösning.

        När jag spelade Shattered Memories fick bilden spel varenda gång det blev för ljust på skärmen. Det kom jag undan genom att spela i PAL/50hz-läge – och google sa att det fanns en utlovad firmware-uppdatering som aldrig kom osv. Så jag lät det hela falla i glömska… Tills nu!

        1. Nu vet jag inte om det är samma fenomen vi råkar ut för. Oavsett om jag använder komponent, scart eller spelar på tjocktv eller platttv så kommer det störtsköna, störande ränder på TVn.

          Det jag får är typ scrollande horisontella linjer som rör sig över skärmen hela tiden. Rätt enerverande i längden.

          Enligt vissa uppgifter kan det vara ett normalt fenomen om man inte kör med original-strömadapter.

          Har iofs inte testat sätta ner den till PAL/50, men teveapparaterna som den kopplas in i ska fixa PAL/60. Den gjorde det iaf på Dreamcast/Gamecube/PS1/PS2. 😀

  3. Intressant att läsa en recension kring det här spelet nu. Hade ögonen på detta när det kom ut och såg det som en chans för mig att komma in i att börja spela Silent Hill spelen. Hör och häpna: Jag gillar inte Silent Hill! Jag tycker spelen är trist designade med alldeles för mkt brunt och grått, kontrollerna har aldrig varit bra, och skräckmomenten har aldrig varit skrämmande på ngt sätt. Ändå dras jag till spelserien av storyn och musiken i spelen. Shattered memories var det spelet som skulle få mig helt intresserad av serien, men det blev inget av det. För mig verkar det istället bli tjatigt att hela tiden springa. Får se om jag kan ta upp ngn del inom en snar framtid. Jag vill nämligen älska Silent Hill, men än så har det inte klickat. 😉

    1. Haha. Brunt och grått. Ja, gillar man inte bruna, sköna rostfärger och grå dimma är nog de första spelen diskvalificerade. Jag skulle nog ändå råda dig att hålla ett öga eller två på de remakes som ska komma under hösten. Silent Hill 2 och 3 är de bättre spelen i serien. Mycket pga just story och musik. Det visuella kan man väl diskutera. Cementgrå sjukhus är kanske inte världens mest upphetsande miljöer. 🙂

      Kontrollerna har alltid varit ett aber, men det har alltid bortförklarats med att “man ska känna sig hjälplös”. Tyvärr funkar det handgreppet allt för väl. Skräckmomenten har aldrig varit av typen “hoppa till”, men mer den där skräcken som sakta kryper in under huden och vägrar lämna dig. Iallafall för mig. Men det kräver ju att man investerar lite av sig själv i spelet, att man är villig att köpa illusionen. Som alltid. 🙂

      1. Åh, så bra skrivet! 🙂

  4. Som sagt, jag gillar inte skräck, men jag gillar dig, så du får en kommentar av mig, tjohej!

    Öh…

    Anyways, jag ägde SH1 och 2, men gav bort båda till mitt första CP-ex. Så kan det gå. Hade varit kul att äga dem annars. Äga men aldrig spela. Så är det. Testade SH1 en gång, minns att kontrollen var jobbig. Läskigt. Stängde av. Testade SH2, bättre kontroll, gick runt lite, mötte ett monster. Skrek. Slängde ifrån mig kontrollen. Stängde av.

    The end!

    PS. Bra skrivet din braiga människa! Gneg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.