Mar 11 2012

MindJack

Året är 2031. Forna soldaten, numera federal agent, Jim Corbijn är på ett rutinmässigt uppdrag på en flygplats. En politisk aktivist som får regeringen att bli nervös så snart hennes namn nämns finns med på ett flygplan från Shanghai som strax landar. Jims uppdrag: följ efter, bevaka, men interagera inte med. Med sin gamla soldatkamrat Lyle i öronen väntar han tålmodigt på att planet ska landa.

Naturligtvis går någonting fel. Jim (och aktivisten) dras in i en stor, härlig konspiration i bästa Neuromancer-stil. Vi snackar det ganska klassiska temat med onda megakorporationer som tänjer på lagar och moral, teknologi som antingen kan rädda eller stjälpa regeringar, världsordningar eller annat.

MindJack

MindJack – Jim försöker skjuta sig förbi lite motstånd

MindJack utvecklades av den smått knepiga studion feelplus (Lost Odyssey, Moon Diver, Ju-On: The Grudge) och gavs ut av Square Enix förra året till Xbox 360 och PlayStation 3. Ingen lade direkt märke till det då Square Enix inte verkade marknadsföra det särskilt väl och mottagandet blev allt annat än entusiastiskt. Metacritic-genomsnitt på 43 respektive 44% avskräckte nog de flesta potentiella köparna. Det och det faktum att det inte står en siffra bakom namnet eller inte är en remake av ett klassiskt spelkoncept.

Till ytan är det en synnerligen ojämn, tekniskt undermålig tredjepersonsskjutare. Kontrollerna är ruskigt otighta, och det försök till covermekanik som finns borde skämmas lite. När det fungerar, så fungerar det nästan acceptabelt. Men lika ofta som det fungerar okej, fungerar det knappt alls.

Tänk er Resident Evil 4. Fast med viss möjlighet att kunna röra sig och skjuta samtidigt och med fiender som är betydligt snabbare och farligare än ganska habila zombievarelser. Tänk er två våningar höga stridsrobotar som avfyrar missiler efter dig. Då behöver man kunna lita på att styrningen gör vad man förväntar sig. Annars kan man bli lite sådär sur och oftast ganska död.

Nu är det i och för sig ingen katastrof att falla i strid i MindJack. Det gör nästan ingenting, eftersom man inte dör enbart av det. Nej, sålänge ens eländigt korkade AI-kompanjon fortfarande lever och kan applicera lite första hjälpen är man strax tillbaks på fötter igen. Först när båda karaktärerna legat däckade i en viss tid är det game over på riktigt.

Fast det var inte sant, det heller. Där MindJack briljerar, är i den gimmicken namnet syftar på. Den livsfarliga teknologin som ligger bakom aktivisttjejens ilska och som utgör del av konspirationen Jim undersöker – är den inopererade teknik de flesta människor verkar ha (en slags nästa-generations kommunikationsenhet?). Eller snarare – det faktum att vissa människor lärt sig hacka denna, och därigenom projicera över sitt medvetande och ta fullständig kontroll över offret. Mindjacking.

MindJack

MindJacking 101 – en stackars polis blir hackad

Det är också där spelet faktiskt fungerar bäst, när man i strid hoppar från Jim till civila människor för att anfalla fiendehorderna bakifrån eller få andra taktiska fördelar. Eller, när man pepprat fienderna lagom fulla med bly, att då kunna ta över dessa och göra de till en Mind slave – en mindless slav som plötsligt ställer sig på din sida och börjar skjuta sina kamrater istället.

Det finns ett nästan perverst nöje i att smyga in i ett rum och sänka fiende efter fiende och rekrytera dessa som slavar, tills dess att bara en motståndare finns kvar och denna plötsligt kämpar mot fyra eller fem forna allierade.  Men det säger också någonting om spelarens, eller Jims, moral. Allt och alla behandlas som disposable. Jims kropp gick sönder? Äh, fuckit. Jag lånar någon annans tills den är sönderskjuten, då hoppar jag vidare. En (o)skön kommentar på det slit-och-släng-samhället vi lever i, men uppskruvat till 11.

Why, hello there. Is that a banana in your pocket?

Influenserna är lika genomskinliga som någonting annat – det är tydligt att utvecklarna på feelplus har läst en hel del Gibson, Morgan, Dick och andra kända scifi-författare. Berättelsen känns långt ifrån unik, men den levereras på ett jäkligt smart sett. Det är inte en klassisk cyberpunk-story skriven av en känd författare som försöker skriva för spel (Crysis 2, I’m looking at you), utan snarare ett par spelförfattare som lånat tematiska influenser. MindJack hade inte kunnat existera i novellform, utan det är någonting som bara fungerar i spelform.

MindJack har gott om brister och spelbalans, utseende och undermålig AI är kanske de allvarligaste av dessa. Att man fallit ner i fällan “mänskliga karaktärer som bossar” är synd, då de större, robotiska bossarna är betydligt roligare. Någonting känns “fel” när man kan tömma ett automatgevär i någons ansikte utan att denne ser ut att reagera. Jämfört med Deus Ex: Human Revolution framstår det som ett ganska fult och primitivt spel, det saknar helt enkelt all den finmekaniska och visuella polish som DE:HR har och det handlar naturligtvis om resursbrist.

Faktum är att det i sin exekvering påminner väldigt mycket om de två svenskutvecklade cyberpunkiga spelen Headhunter och Headhunter: Redemption. Gott om bra idéer, men smått bristfälliga i utförandet.

Headhunter, från svenska spelstudion Amaze

Headhunter, från svenska spelstudion Amaze

Som upplevelse är det trots dessa brister en intressant sådan. Mindjackandet ger sköna, taktiska val vid varje stridstillfälle. Kombinerat med ett sömlöst online-läge, där jag som spelare inte riktigt kan veta om en motståndare jag skjuter ner är AI-styrd eller kontrolleras av en annan spelare (ni minns det där löftet som The Crossing helt byggde på?)

Tyvärr lyckades jag varken hacka mig in i någons spel, eller bli hackad. Spelet sålde helt enkelt inte tillräckligt bra för att det ska finnas en större spelarbas, eller så är jag för sen till festen. Det släpptes trots allt för ett år sedan, och är redan en relik de flesta verkar ha glömt bort.

När spelet sedan tagit slut och eftertexterna har rullat, så sitter jag kvar och stirrar på teven ett tag. Händelserna i slutet av spelet, det stora storymässiga avslöjandet, den röda tråden som planterats igenom hela spelet – hade inte kunnat göras i något annat medium och den görs ganska briljant. Dåliga röstskådespelare, kontroller och sunkiga texturer be damned. Det här var faktiskt bättre än jag väntat mig. Väl värt de 99 kronor jag spenderade på spelet.

10 comments

Skip to comment form

  1. Låter som att du har snubblat över en liten pärla där, trots en del missar.
    Sånt är ju roligt. 🙂 Du vet nåt som ingen annan vet, typ. Vilket är lite synd, för onlineläget som du poängterade. Inget jag kommer spela, men det är alltid kul att höra om produktioner som överraskar, när den allmänna uppfattningen annars är att det är skit.

    • Voidtoucher on March 14, 2012 at 4:40 pm
    • Reply

    Mindjacking som grepp är ju lysande även om det ju luktar illa av moral decay som du säger. Men i framtiden är ju allting tillåtet, eller hur?

    Jag är ju en gammal Gibson och cyber punk-fan som gärna tittar in i spel där man försöker iscensätta dekadensen och den fin-de-siècle-betonade storstadsdjungeln. Men jag blir alltid så besviken! Inget spel har ännu lyckats med konststycket att överträffa mina bilder av denna värld!

    Men jag ska kanske ge spelt en chans, jag antar att det finns att ladda ner på Steam. Bra och initierad recension för övrigt!

    1. Tyvärr finns det inte på Steam. Enbart Xbox360/PS3. Jag sprang över mitt exemplar hos cdon för 99 spänn dock. Så har du en konsoll är det inte en särskilt dyr historia. 🙂

      Ja, i framtiden är ju allt tillåtet. Det vet vi ju. Oavsett om det är galna Tessier-Ashpool-konstruerade AIs, eller rogue cyborgjägare a’la Deckard. De flesta sköna (som du säger, dekadenta) cyberpunk-böcker är ju orgier i ‘jag-och-mina-stålar-framför-allt’. Och det är väl fint, på sitt sätt. Allt kan köpas, såvida man har tillräckligt mycket inflytande eller stålar.

      Jag letar för övrigt också efter det där spelet. Det som gör rättvisa åt Gibsons eller Stephensons fantasifyllda världar. Eller för den delen, Richard K Morgans böcker om Takeshi Covacs.

    • VoidToucher on March 14, 2012 at 5:56 pm
    • Reply

    Yes, R K Morgan! Jag har en Xbox, ska kolla om jag hittar den. Men det är konstigt att jag missat det här spelet. Bara titeln skulle få mig att haja till. Det är inte lätt att vara småproducenter i denna värld.

    1. Jag har en viss aning om att Square Enix inte riktigt visste hur man skulle marknadsföra ett såhär skumt spel. Hojta till om du får tag på det, så kan vi kanske testa online-läget en sväng. I will hack your mind. Eller något. 😉

    • V o i dToucher on March 15, 2012 at 8:41 pm
    • Reply

    Det låter bra Fredrik! Jag hojtar till.

    • NuYu on March 22, 2012 at 12:40 am
    • Reply

    Vad roligt att du följde mitt råd, och dessutom fick ut något av det, till skillnad från så många andra. En bra text som fingrar lite vid det här som gör spelet just så intressant utan att avslöja.

    Själv har jag funderat en del på spelet kring den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty teorier om förkroppsligande: subjektet i förhållande till sig själv som objekt och till omgivningen. Det är också intressant att fundera kring de luckor som finns i spelet och hur detta förhåller sig till narrativet, som precis som du uttrycker det endast är möjligt inom detta medium. För att inte tala om slit-och-släng-tematiken.

    Härligt att folk får upp ögonen från förbisedda spel! Slänger in bloggen i feed-läsaren så jag inte glömmer bort att återvända.

    1. Ja, jag fick ju skriva lite försiktigt. Det vore att göra andra en stor otjänst att gå för djupt in på det som gör Mindjack intressant.

      Som du skriver så väcker det en del filosofiska och moraliska frågor – betydligt fler än vad jag förväntade mig från vad som till synes var ytterligare en ‘korkad shooter’.

      Luckorna i storyn ja. Det kan ju finnas en djupare förklaring till dessa. Att enbart hävda “dåligt manus” håller nog inte riktigt. Jag tror det finns en anledning till det något hoppiga berättandet.

  2. Det krävs nåt speciellt för att göra mig sugen på ett spel som ligger på 43 på Metacritic 😛 Grattis, du har det!
    Så, nu ska jag bara lista ut om spelet är värt att testa för kvinnan med teh backlog. 😛 Kanske senare…
    Damn min nyfikenhet! 😛

    1. Ja, alltså. Betyget är säkerligen någorlunda rättvist. Jag vet inte om jag med gott samvete kunnat ge det mycket mer än 5-6 pga alla tekniska brister och knäppheter spelet har för sig. MEN, det finns ändå någonting värt att uppleva i det. Trots alla problem. Trots genomuselt röstskådespelande. Trots … allt.

Leave a Reply

Your email address will not be published.