May 2012 archive

En dogmatisk drake #2 (Dragon’s Dogma)

Dags att ge sig in på djupet av Dragon’s Dogma. Att exponera det köttiga innanmätet. Tidigare i veckan skrev jag om en enskild liten upplevelse från spelet. Nu kommer helheten.

Den glada gruppen äventyrare lämnar tryggheten i en by.

Det är tydligt att Capcom sneglat både en och två gånger på konkurrenters spel – men till skillnad från många andra japanska utvecklare så har man tittat väldigt mycket åt väst.

Dragon’s Dogma är byggt med en västerländsk publik i åtanke redan från början. En riskfylld satsning som borde kunnat innebära totalt misslyckande i hemlandet, men med tanke på att spelet redan första veckan sålt över 330 000 exemplar i Japan så verkar satsningen gått hem. För att vara ett japanskt rollspel känns det ovanligt nydanande och progressivt. Men mer om det senare.

BattlePaddre på twitter frågade mig häromdagen vad Dragon’s Dogma påminde om, och vad som gjorde det så bra. Det är en fråga som är svår att besvara på 140 tecken, så jag passar på att göra det här istället.

Det vore lätt att kalla Dragon’s Dogma för ett Bethesda-spel med fungerande närstrid eller avståndsvapen. Eller att kalla det för ett mindre bestraffande Demon’s Souls/Dark Souls med större utforskarelement. Eller kanske vad White Knight Chronicles borde ha varit – det som utlovades på TGS. Men ingen av dessa jämförelser är helt korrekta.

I grunden av Dragon’s Dogma ligger nämligen någonting väldigt ovanligt. En fightingmekanik från en studio som i årtionden byggt (mer eller mindre) välbalanserade fightingspel. Och faktiskt något så sällsynt som ett spel där termen “action” i actionrollspel faktiskt känns som en rättvis label för en gångs skull.

Ja, till viss del kommer man rätt långt till en början med frenetisk buttonmashing om man bygger en bastant krigare med tvåhandsvapen. (Bortsett från att vissa fiender är immuna mot icke-magiska attacker, och att denne inte har skuggan av en chans mot flygande varelser. En ensam magiker kommer lida av ungefär samma problem, likaså den smygande tjuven.)

Men, Dragon’s Dogma blir ganska snabbt betydligt svårare. I synnerhet när de större bossmonstren börjar göra sin entré, eller när lite tuffare fiender kommer in i matchen. Då handlar det betydligt mycket mer om att likt Dark Souls – analysera fiendens attackmönster och exploatera dennes svagheter. Och att på ett pragmatiskt sätt använda sig av kombo-attacker, specialattacker och rätt tekniker. Oftast behöver man dessutom göra det i kombination med någon av sina inhyrda minions.

Ytterligare en snygg detalj, som lätt förbises i rollspel- beroende på var du attackerar en fiende så tar den naturligtvis mer stryk. Attacker mot armar får fiender att tappa vapen. En välplacerad ‘arrow in the knee’ kan sänka en fiende till marken snabbt varvid dennes gard är helt öppen och sårbarheten är maximal.

Vissa uppdrag är rena eskortuppdrag. Här behöver en karavan skyddas.

Det finns ett försök till gripande story i Dragon’s Dogma, men den faller tyvärr ganska platt. Dels för att den berättas i ett ganska långsamt tempo och inte verkar ta fart rejält men även för att det finns så fasansfullt mycket att göra utanför huvudstoryn. Här har Capcom kanske sneglat lite för mycket på Bethesdas spel – det känns nämligen lika spretigt som Skyrim kan göra ibland. Jag har betydligt roligare med att utforska världen, utföra sidouppdrag eller samla på mig örter och allehanda monsterdelar för att bygga medicin, starkare vapen eller göra folk glada. Den dramatiska handlingen hamnar helt enkelt i baksätet.

Kanske är det så att den hamnar lite i baksätet för att den är extremt banal. En utvald hjälte måste rädda världen från ondska, både i människo- och monsterform. Vi har hört det förut ett par gånger. Det är inte särskilt unikt, men  berättas med kompetens i snyggt regisserade mellansekvenser.

Tyvärr envisas Dragon’s Dogma med att konstant använda sig av äldre engelska begrepp, något som är kul och quirky till en början – men när man har hört “T’is”, “aught”, “naught” och andra semiarkaiska ord för femtionde gången tappar det sin charm.

Vad som blir ännu tjatigare är ens kompanjonernas konstanta tjattrande. Som tur är går det mesta att stänga av i menyer, för när en följeslagare för tionde gången (på samma sträcka) konstaterar att “Vi är nog nära havet nu” börjar man fasa för dess minne och/eller intelligens.

Kompanjoner – ja. Utöver att min huvudkaraktär är den ödesdrabbade ‘Arisen’ har jag dessutom med mig en primär ‘pawn’, och kan rekrytera upp till två andra. Antingen randomiserade sådana som spelet genererat, eller andra spelares primära pawns. Så långt sträcker sig nämligen flerspelarläget – möjligheten att hyra in andra spelares bikaraktärer. Det har sina fördelar – då dessa underhuggare tar med sig kunskap de införskaffat i ‘sitt spel’ över till mitt – information om uppdrag, eller fiender svagheter. Som tack kan de ta del av kunskap jag har, eller mina underhuggare har och ta med sig hem.

Utöver slumpvist babblande är dessa kompanjoner faktiskt väldigt klyftiga i strid, och fastnar bara någon gång ibland i imaginära väggar när man är på väg någonstans.

Jag är bara låst till, och behöver bry mig om två karaktärer. Och det är också bara dessa två som faktiskt blir bättre och lär sig nya färdigheter ju mer jag spelar. För att en inhyrd karaktär skall bli bättre krävs det att dennes spelare faktiskt gör någonting åt det. Vill jag vara snäll kan jag dock utrusta dessa med nya vapen eller utrustning, som då ägaren får behålla.

Det ger en skön flexibilitet att kunna anpassa min trupp baserat på vad jag förväntar mig möta. Vet jag om att jag ska ner i en grotta med synnerligen barska fiender som är känsliga för magi kan jag helt enkelt rekrytera två magiker, eller om jag känner att jag behöver plöja igenom en flock banditer kan jag hyra in två krigare och låta dessa hålla fienderna i schack medan jag från avstånd agerar prickskytt.

Speaking of prickskytt – jag spelade igenom första vändan med en ‘Strider’, som sedan uppgraderas till en ‘Ranger’. Att från början av spelet vara utrustad med två dolkar och en kortbåge och mer eller mindre tvingas vara väldigt mån om att hålla avståndet till fiender till att senare kunna ta sig igenom smärre fiendehorder i en frenetisk dödsbringande balett var väldigt tillfredsställande.

I sedvanlig rollspelsmaner samlar man på sig erfarenhet, disciplinpoäng, pengar och gott om nya vapen. Känner man sig låst till att ha valt fel yrke går det utmärkt att skola om sig till något annat, eller ett tag senare ge sig på något av spelets hybridyrken (magiker/krigare, magiker/ranger t.ex.). Disciplinpoängen används för att lära sig nya förmågor inom yrket – antingen aktiva eller passiva.

Den absolut (o)trevligaste förmågan min ranger införskaffade var möjligheten att dra iväg 10 pilar åt gången, något som låter lika rått som det är. Jag antar att det är fantasymotsvarigheten till ett hagelgevär, baserat på hur mycket det blev kvar av fienderna som stod i min väg.

När det är mörkt ute är det mörkt ute.

Man kan tycka vad man vill om den grafiska stilen – men det är väldigt Tolkieneskt. Europeisk medeltid möter klassisk Dungeons & Dragons-monsterdesign. Goblins, hobgoblins, gripar och kimeror är alla en del av fiendefaunan.

Skönheten sitter dock i de små, tekniska detaljerna. Så snart man tagit sig ut ur den första staden har man nämligen friheten att gå vart man vill – allt man ser kan man (i princip) färdas till. Minimalt med laddningstider utomhus är en trevlig sak det också.

Alla vapen man samlar på sig, all utrustning man hittar påverkar även ens karaktärsmodell. Något som faktiskt fick mig att avstå från vissa (väldigt bra) rustningsdelar mest för att de var så gräsligt fula. There’s a price to pay for vanity, indeed.

Framförallt – animationerna och fiendedesignen är extraordinär. I synnerhet när det kommer till de större bossarna. Vid ett tillfälle i spelet roade jag mig i ett par minuter med att agera prickskytt med ett fastmonterat arbalest mot en cyklop och en mindre hord goblins. Att direkt kunna se hur väl fienderna  reagerade på skada, hur det spelade roll var jag träffade var faktiskt en ren glädje. All uppbyggd frustration över hur illa denna cyklops brödrar och systrar behandlat mig tidigare i spelet togs ut på ett par minuter.

Det bästa lovorden jag kan ge spelet är nog att jag 40 timmar in har jäkligt kul. Striderna är fortfarande roliga och utmanande. Jag har fortfarande inte utforskat hela världen,  men valde att ge mig på slutet,  något som bjöd på rejält utmanande strider och en hel del svordomar innan jag förstod att jag hade helt fel följeslagare med mig.

Och så snart eftertexterna rullat var jag väldigt snabb med att klicka på ‘New Game’. Nu ska jag spela igenom spelet igen, som krigare, och se vart det leder. Det finns ett par platser och händelser jag ser fram emot att återbesöka, och ett par platser jag ser fram emot att besöka för första gången.

 

En dogmatisk drake (Dragon’s Dogma)

Rollspel till konsoller (i synnerhet från Japan) har länge varit synonyma med begreppet ‘turbaserad’ (som i ‘din tur, sedan min tur’) och ganska linjära historier, medan de mer papper-och-penna-bundna spelen varit betydligt mer slumpartade och kaotiska. Tärningen styr ditt öde, och en rutinerar spelargrupp gör ofta sitt bästa att ge sig av i riktningar som spelledaren aldrig förutsett.

Ett fåtal dator/konsollrollspel har försökt bryta trenden, genom att låta spelaren skicklighet bestämma striders utfall och att bygga större, och mer öppna världar.

På Tokyo Game Show 2006 visade Level-5 upp ett spel som skulle rucka på dessa reglerna. Striderna skulle bli sömlösa från äventyrandet, och betydligt mer actionfokuserade. Att resultatet inte blev så vet vi redan – White Knight Chronicles misslyckades med att tekniskt implementera de höglyfta idéerna. Antingen för att studion insåg sina begränsningar, tekniken hade sina brister, eller helt enkelt för att det inte var särskilt kul att spela?

Idéerna levde vidare. Visste vore det kul om spelarens skicklighet satt i förarsätet? Inspirerade av västerländska utvecklare som Bethesda smed From Software sin egen avbild och lyckades spika formeln nästintill perfekt i Demon’s Souls, och sedemera förfina det en del i Dark Souls. Man blickade helt enkelt västerut, såg att rollspelsgenren växt utanför det turbaserade, utanför grälla färger och förutsägbara karaktärsarketyper. Men framförallt – spelarna ville ha frihet.

( Även Monolith insåg storheten i det (relativt) ickelinjära, utforskarvänliga och byggde en massiv värld i Xenoblade Chronicles. Square-Enix har fortfarande inte riktigt förstått detta, trots vissa utflykter till mer experimentella strider. Tyvärr har man missat.)

 

Sist ut bland de japanska giganterna som då och då dabblar med rollspel är CapCom. I vad som är (enligt egen utsago) deras största projekt någonsin levereras Dragon’s Dogma.

Dragon's Dogma

Dragon’s Dogma. Ser du det här monstret – fly.

Nu är det här inte menat som en recension alls, då jag inte på några vägar är klar med spelet. Så, med den frånskrivningen på plats – låt oss bita oss fast i den stora best som Dragon’s Dogma är.

Dragon’s Dogma är vad White Knight Chronicles ville vara. Vad det borde ha varit. Men framförallt, det är vad Square-Soft hoppas kunna producera.

Min nyblivna äventyrare slungas ut i en stor värld, helt fri (inom rimliga gränser) att utforska. Snälla pekpinnar finns i form av uppdrag, men det står mig fritt att helt ignorera dessa och gå och gräva i grottor, utforska stora skogar eller bergsregioner.

Men. Jag gör det på egen risk. CapCom har på sistone gjort sig kända för att ha en allmänt spelarfientlig attityd vad gäller sparfiler. Redan Breath of Fire V: Dragon Quarter var rent ut sagt fientligt, och om utsagor gällande Dead Rising är sanna så är det nästan lika illa där.

Dragon’s Dogma har EN sparfil. Spelet autosparar lite då och då – mest när man sover, eller besöker någon av de större besättningarna i världen. Men – det känns opålitligt. Spenderar jag en halvtimme-timme med att utforska de vidsträckta slätterna, på väg från punkt A till punkt B spelar det ingen roll hur många monster jag harvat ihjäl, eller hur många små grottor jag varit nere och utforskat. Har jag otur har jag inte passerat en sparsmakt utplacerad ‘checkpoint’, och vid dödsfall är all min spenderade tid sedan förra sparningen förlorad. Oreparerbart.

Där Demon’s Souls och Dark Souls sparar hela tiden – vid varje handling jag som spelare gör, känns ju detta oerhört orättvist. Fast det är inte riktigt hela sanningen. Jag tror det restriktiva sparandet är en del av utvecklarnas spelarförakt och den sadism spelet uppvisar. Det slog mig nämligen inatt, när jag spenderat en halvtimme med att ta mig från punkt A till punkt B, och funderade på var jag skulle ta vägen. Skulle jag gå halvtimmen tillbaka och rapportera på mitt uppdrag förlöpte? Eller ska jag ta en avstickare österut?

Sagt och gjort. Jag är inte feg. Jag går österut efter att först ha sparat. Sju sorger och tre bedrövelser senare börjar jag inse att österut kanske är fel. Motståndet där är Jävligt Elakt (trademark). Nåja. Jag tar det i etapper, som om jag hade spelat på PC. Efter varje större batalj sparar jag manuellt. Det går fint. Bortsett från att skymningen kommer närmre. När det är mörkt kommer elakare monster ut, och ljuset av den lilla handburna lanternan jag har är inte tillräckligt stark för att direkt avhjälpa. Strider i mörker är högst kaotiska affärer, och kan i värsta fall innebära att man i sin iver hoppar utför ett stup (been there, done that).

Men, jag ser räddningen. Någonting lyser borta i horisonten. Det är ett slott? Jag vandrar framåt, sakteligen. Nedlägger skelett efter skelett. Samlar på mig växter, loot och erfarenhet. Jag når fram till slottet. Men grinden är låst. Och nu har det hunnit bli natt. Jag, försiktig som jag är, sparade alldeles nyss. Just utifall att.

Så. Mitt i natten, både i spelet och utanför. Jag är en timme från närmaste vänliga viloplats. Mina karaktärers ryggsäckar börjar bli fulla. Oljan till min lampa börjar ta slut. Jag börjar känna vanmodet komma krypande. Har jag målat in mig i ett hörn jag inte kan komma ut ur?

Nej, jag bet ihop. Pustade ut, och förberedde mig på den långa resan tillbaks. Som  tur är sprang jag inte på något farligare än Dire Wolves. Jag tyckte mig se en grip borta i horisonten, men släckte lanternan och tog en låååååång omväg….

(I nästa avsnitt – hur man galant hanterar flerspelarläget, i ett singleplayerspel, och hur kul det är att trolla de andra spelarna. Och striderna. Paniken. Glädjen av att gå ut segrande. Och kanske lite om handlingen, men den vill jag inte avhandla utan att ha klarat spelet… )

Skrämshögen: Maj 2012

Hej kära läsare,

Det blir lite kort, koncist och avhandlande även denna gång. Sedan förra rapporten i mars har jag nått avslut i (åtminstone) nedanstående spel. Dock utan att markant minska skämshögens storlek eller omfång, tyvärr.

Fortsätter med samma format – kort avhandling av varje spel.

1. Den häxigaste häxaren

Geralt häxar omkring i en skog

Efter sju sorger och lika många bedrövelser från Bioware (se #7 nedan) såg jag fram emot en europeisk vinkel på high fantasy. Mitt försök att dyka ner i första Witcher-spelet slutade med att jag dog på fasansfulla sätt och min stackars bärbara var på väg att brinna upp så det fick läggas på hyllan.

Så, Witcher 2 fick till sist en konsolversion efter många års rykten, förnekanden och politik. Var det värt väntan? Japp. Resultatet känns stort, svulstigt och förvånansvärt moget (trots onödiga explicita sexscener).

Men framförallt, i all sin nakna skitighet, är det en oerhört vacker värld och saga som berättas. Geralt är en moraliskt grå karaktär till naturen, men han är inte ensam om att vara flerdimensionell eller tvetydig. Nej, hela världen verkar vara full till bredden av komplexa, kniviga karaktärer i olika stadier av moraliskt förfall. Världen är fucked, så även karaktärerna.

Men, det som imponerar mig mest är nog att storyn tar det här med handling och konsekvens på allvar. Det finns ett par ganska mörka, elaka val att göra i spelet, och de spelar faktiskt roll. När eftertexterna rullat så var det första jag gjorde att starta spelet igen, för att välja andra val.

Bioware – handsken är kastad. Kan ni bygga ett större, vackrare och mer komplext spel? Eller fortsätter ni på spåret “spelare-vill-ha-en-regisserad-resa-och-tvi-vale-om-någon-skulle-bli-förvirrad”-förenklandet som ledde fram till de helt knasiga designvalen bakom Dragon Age 2?

(Min misstanke: Lillebrorskomplex gentemot storebror Mass Effect som hyllades till höger och vänster, och man försökte emulera dess framgång men utan att helt förstå vad som gjorde Mass Effect bra, utan istället späddes Dragon Age-formeln bara ut till att bli en vattentunn sörja…)

2. Mannen i det höga tornet

Jag hann även med att klättra i tretton höga torn, öppna en metaforisk box och smaka på dess förbjudna frukt. Eller, nej, inte riktigt så. Jag klättrade i höga torn, besegrade fasansfulla monster och påtvingade en forna vegantjej kött från dessa monster. Mmm. Bacon.

Pandora’s Tower är det senaste (action)rollspelet som når den döende Wii-plattformen, och är precis som Xenoblade Chronicles och The Last Story spel som borde kommit ut för ett eller två år sedan för att ha en fighting chance att nå ut till någon form av publik. Betydligt mer actionfokuserat än de  två tidigare, och från en nästintill okänd utvecklare är uppförsbacken betydligt svårare för Pandora’s Tower. Utan kända namn som Sakaguchi eller Takahashi bakom spakarna får det ingen gratisskjuts för tidigare meriter.

Men, Pandora’s Tower lyckas stå förvånansvärt stabilt på egna ben – mycket tack vare snudd på genialisk bossdesign och schysst spelmekanik. Det är kul att utforska tornen, exploatera fiendernas svagheter och lösa pussel i bästa Zelda-maner.

Hela recensionen av Pandora’s Tower finner ni hos eurogamer.se

3. Min rädsla för tunnelbanor

Jag har en viss förkärlek för atmosfäriska spel och spel där det finns ett mer holistiskt tänkande. Där det visuella matchar ljudet, speldesignen och spelkänslan. Ett helhetstänk. När det kommer till spel där man springer runt och skjuter på saker föredrar jag alltid Bioshock, Singularity eller Metroid Prime framför Modern Warfare.

Jag måste nog addera ett spel till till den listan. Den ryska tunnelbanesimulatorn Metro 2033. Tänk dig att tunnelbanan inte kommer. Tänk dig att det istället för ett tunnelbanetåg kommer hemska monster. Tänk dig att dina medpassagerare på perrongen mer än allt annat vill ha ihjäl dig för att dina pengar kan användas som ammunition mot dessa monster. Det låter kanske som vardagen för många pendlare, men det är lite mer skruvat än så.

Addera därtill att du faktiskt måste ge dig ut i dessa klaustrofobiska tunnlar, ofta i sällskap med klart sinnessjuka ryska herrar som pratar om spöken, osynliga fenomen och är tungt beväpnade. Då förstår du lite hur paniken kan komma krypande plötsligt… Ja, och det faktum att du i vissa tunnlar måste ta på dig en gasmask, som kanske eller kanske inte fungerar, och som får sprickor. Nya, färska filter till gasmasken? Lika värdefullt som vapen. Definitivt mer värdefullt än ditt liv. Hys inga illusioner om motsatsen.

Panik Metro 2033 brukar inte kallas för survival horror, men vilken normalt funtad människa som helst skulle nog gruppera det till den genren. När man stapplar fram genom mörka, monsterfyllda tunnelbanegångar med tre skott till en rostig pistol och man vet att minsta lilla beröring får ens gasmask att falla i bitar – då kämpar man fanimej för livet. Och för att inte skita på sig.

4. Det med röda hattar

Gomez. Den fezbeklädde hjälten.

Det bedrägligaste spelet i högen, Fez. Disasterpeace (a.k.a. Rich Vreeland) bistår med sin kanske jämnaste och starkaste musik hittills. Phil Fish lurade alla när han påstod att han skulle utveckla ett retrostänkande plattformsspel. Spelarbasen svalde det, men älskar/hatar det ändå.  Jag vet inte riktigt var jag står, trots att jag samlat på mig ett antal kuber och sett någon form av slut. Jag vet bara att kartan är katastrofalt dålig, musiken var bra och vissa “pussel” var onödigt skitnödigt konstlade. Men trots det kan jag inte låta bli att fundera över det, eller vilja fortsätta spela.

Så jag antar att Phil vann.

 

5. Den galna författarens vidare äventyr

Alan Wake – The Writer och The Signal, de två expansionerna till Remedys tokiga äventyr hann också avverkas. I korta ordalag – de led av precis samma problem som huvudspelet. För toklinjära och fokuserade på (undermåliga) strider. För lite pusslande, för lite utforskande och för mycket pang pang. En sekvens i synnerhet fick mig att svära som en borstbindare. Men båda två fyllde väl ut lite av världen och hintade om fortsatta äventyr, så… Jag vet inte. De kändes som en besvikelse. Tursamt nog var det bara den ena som kostade pengar.

6. Den förödelsefria åldern

Krigar-Hawke. Föredrar tunga tvåhandsvapen framför lugna promenader på stranden.

Delvis triggat av Witcher 2, det faktum att jag just nu läser igenom Dragon Age: Asunder och diskussionen med @FrancesBlaxell fick jag för mig att spela igenom Dragon Age 2 igen. Jag insåg att jag missat vissa partier samt inte kört alla nedladdningsbara äventyr (Legacy). Så jag startade med gott mod upp en ny krigare, och gav mig in i leken igen.

Och nej, jag ändrande inte åsikt markant. Jag har fortfarande kul (då och då) när jag spelar, men när fiender i till synes en evighet dyker upp som svampar ur marken och allt degraderar till sju grader av frenetiskt knapptryckande utan tillstymmelse av taktik. I synnerhet känns det oerhört irriterande att inte kunna ta mer än tre steg nattetid i Kirkwall utan att bli anfallen av generiskt gäng busar #1 till #15. Att stadsbefolkningen överhuvudtaget vågar bo kvar i en stad så starkt under belägring av bus och blodsmagiker är imponerande.

Ibland briljerar Dragon Age 2 – under vissa uppdrag, men sen måste man besöka samma grotta, spegelvänd och med artificiella väggar resta för att ge illusionen av att det är en annan grotta. Och då brister spelet, igen.

Jag tog mig dock igenom resan, råkade ut för ett par störtsköna trofébuggar, sparfilsbuggar och höll på att förlora förståndet på köpet.

Dock var det en oerhört intressant upplevelse att redan tidigt i spelet besluta sig för vilket håll man skulle luta mot och försöka hålla sig till detta. Krigar-Hawke ovan lutade kraftigt åt Templar-hållet, vilket i sin tur orsakade en del intressanta gruppdynamiska konflikter, to say the least. Och jag gillar fortfarande karaktärerna (utom kanske Fenris, Merill, Sebastian).

7. Spikklubba och skogspromenader

Nej. Jag pratar inte om Witcher 2 igen. Inte om Dragon Age 2 heller. Även om båda två innehåller både skogar och spikklubbor. Jag skriver av mig lite om Plastics senaste demoproduktion/interaktiva spel/valfritt-ord-här – Datura. Att kalla det för ett renodlat spel är lite fel. En intressant upplevelse åtminstone. Recensionen finns här.

Och för att hinta om lite framtida tidsspill – jag provade demot av Dragon’s Dogma. Jag  tror jag kommer gilla’t. Infogar två karaktärer skapade i dess karaktärsredigerare.

Dragon's Dogma

Dragon’s Dogma

Dragon's Dogma

Dragon’s Dogma