Monthly Archive: October 2012

Oct 11 2012

Skrämshögen: September-oktober 2012

Dags för ytterligare en summering. Av olika anledningar (jobb, pengar, recensioner) har jag inte hunnit angripa särskilt mycket ur skämshögen. Men, av samma anledningar har den inte heller hunnit växa särskilt mycket.

1. Den vanärade livvaktens revansch (Dishonored)

Jag ska börja bli elak
Jag ska odla mitt hat
För om hatet är tillräckligt kallt
Så ser man världen så klart

Jag gick in i Dishonored med en enkel målsättning – min Corvo Attano var en fundamentalt trasig individ, och hans enda mål var att rädda prinsessan och återställa ordningen i riket. Kosta vad det kosta vill. Inget pris är för högt för att betala. Min väg genom Dishonored blev således den mer krigiska och när eftertexterna rullade och jag summerade ihop antalet döda på vägen dit blev det hisnande nog runt 300 fiender och ett trettiotal civila (de var ivägen, blängde surt på mig eller förde oväsen).

Det är länge sedan jag spelade ett spel som så fundamentalt grep tag i mig. Tre kvällar i rad satt jag helt uppslukad av spelet och fick tvinga mig bort till en säng vid 3 på morgonen. Och när jag satt på arbetet dagarna efter formulerade jag planer, strategier för att på effektivare sätt hantera fiender.

Tills nattens skuggor faller
Ska jag trippa på tå
Sen när dom inte tänker på mig
Ska jag ta det jag kan få.

Lustans Lakejer – Diamanter fick bli min Corvos temamelodi. På något sätt passade det in väl.

Corvo fick sin revansch för de orättvisor han utsatts för. Mer om mina tankar om Dishonored finns hos eurogamer.se.

2. Skattjägarens dilemma (Borderlands 2)

Borderlands 2 - Siren

Min Siren i Borderlands 2.

Borderlands kom att bli ett av mina favoritspel det året som det släpptes. Kombinationen av galna karaktärer, vanebildande uppdragskedjor och det konstanta samlandet på nya, fetare vapen var en oslagbar kombination. Korspollineringen mellan skjutare och rollspel kändes gedigen, välgenomarbetad och fruktansvärt rolig.

Borderlands 2 gör allting ettan gjorde, men lite lite bättre. Vapnen är mer skruvade, karaktärerna är ännu trasigare och uppdragen är lite mer varierade. Vissa miljöer saknar kanske stuns, och känns som lite för stora, tomma slagfält. Men när det fungerar som bäst är det fortfarande oslagbart. Jag klarade kampanjen som Siren häromkvällen, och tänker dyka tillbaks för ett andra varv så snart jag hinner. Det finns en level 50-boss jag måste få en chans att spöa.

3. Mitt liv som hund (Sleeping Dogs)

Någonting känns lite definitivt fel med universum när en annan, ganska okänd, studio lyckas ta Rockstars formel för sandlådespel i en storstad och till stor del exekvera det bättre. United Front Games lyckas ta formeln och förbättra den på ett par väsentliga punkter – framförallt känns striderna och bilkörandet faktiskt bra,  vilket det aldrig gjort i något Grand Theft Auto-spel. Ingalunda ett perfekt spel, men för att vara ett första försök till sandlådespel är det imponerande. Med en handling snyggt lånad från Hong Kong-actionfilmer levereras en gripande saga om våld, familj och plikten mot din andra familj – gänget. Hela recensionen av Sleeping Dogs finns såklart hos eurogamer.se.

4. Det omaka paret (Of Orcs and Men)

Styx, Of Orcs and Men

Styx, den mest cyniska goblinen på länge.

Den franska studion Cyanide är inte direkt kända för sin expertis inom rollspel eller berättande. Det första trevande försöket i den genren var väl Game of Thrones-spelet som kom förra året, till väldigt svalt mottagande.

Så när deras senaste verk Of Orcs and Men landade på mitt bord var det inte utan ett visst mått av skepticism. En lanseringstrailer hintade om att det var ett actionrollspel, men från ett annorlunda perspektiv.

Och oh boy, är perspektivet annorlunda. Stor del av all fantasy utgår kallt ifrån att människor (alver och dvärgar) är de goda, mörkerfolk och liknande är de onda. Så är konventionerna, allt som oftast. I Of Orcs and Men vänds steken, så att jag får spela en orch och en goblin som är vansinnigt trötta på att deras respektive raser jagas ner som odjur eller skadedjur. Lösningen? Självklart att försöka avrätta de där onda människornas ledare.

Nu är det inte bara perspektivskiftet som är det intressanta här, utan även storyn och dialogen i sig. Genom ett antal kapitel i ett väldigt linjärt äventyr berättas en historia om vänskap, tolerans och intolerans och det berättas med lika stora delar humor som gravallvar.

Styx, som är avbildad ovan är nog den roligaste och mest cyniska spelkaraktären jag träffat på ett bra tag. Han lider (uppenbarligen) av grav tourettes i kombination med en makaber humor. Styx och hans resekamrat – den stora, brutala orchen Arkail kompletterar varandra bra, och att ta sig igenom spelet kräver att man nyttjar bådas styrkor.

Läs mer i recensionen av Of Orcs and Men som postades på eurogamer.se

5. Resten

Jag hann även ge mig i kast med Tokyo Jungle, Testament of Sherlock Holmes, Tales of Graces F men där får ni klicka er vidare direkt till recensionerna för att läsa mer.