«

»

Nov 24 2013

Den vanärade livvakten: Dishonored

Den här texten publicerades ursprungligen på www.eurogamer.se 9 oktober 2012.

Den oresonliga ilskan griper tag i mig igen. De här männen, hundarna som lyder under troninkräktaren, står mellan mig och mitt mål. En mer stabil individ hade kanske valt att smyga förbi dem och skona deras liv, men de har gjort sitt val och det var länge sedan jag kunde räknas som stabil. Deras ledare forcerade min hand för länge sedan när han fängslade in mig för ett brott jag inte begått. Ingen nåd, med andra ord.

Jag gör processen kort med mitt svärd och armborst. Gatan är numera lugn och tyst, bortsett från ljudet råttorna gör när de festar på sin nyförvunna måltid. Praktiskt, då behöver jag inte bry mig om att städa upp. En sång från en annan tid, ett annat universum, ljuder i mina öron.

Diamanter är en flickas allra bästa vän
Tills nattens skuggor faller
Ska jag trippa på tå
Sen när dom inte tänker på mig
Ska jag ta det jag kan få.

Mitt namn är Corvo Attano och mitt liv var inte alltid lika kaotiskt. Innan allting gick fel var jag livvakt till kejsarinnan Jessamine. Allting började gå snett när pesten kom hit. Jag skickades iväg till närliggande länder för att försöka finna en kur och när jag väl återvände blev kejsarinnan lönnmördad framför mina ögon.

Jag fängslades in, anklagad för mordet och skulle avrättas. Under tiden jag väntade på att dö gick någonting inom mig sönder. Jag fylldes av ett enormt hat. Desperata människor fattar desperata beslut och efter att ha flytt undan orättvisan ser jag det som mitt nya jobb att städa upp lite och återställa harmonin.

Jag ska börja bli elak
Jag ska odla mitt hat
För om hatet är tillräckligt kallt
Så ser man världen så klart

Nu hände det mer än att bara kejsarinnan avrättades. Hennes dotter, Emily, kidnappades. Hon var mer än min vän, jag var i egenskap av moderns livvakt även hennes beskyddare. För hennes skull behöver jag vara hård, bli kall och kirurgiskt vass, som en diamant. Ingenting skall stå i min väg. Jag måste hitta henne. Jag fick hjälp med att fly från fängelset av ett par kompanjoner som har samma mål som jag. De bistår mig med utrustning och en säker plats att sova på.

Jag vet inte om det är ett tecken på galenskapen, men jag mötte en man som påstod sig vara en gud alldeles nyss. I en trasig värld lärde han mig om magi, runor och mystiska krafter. Om jag koncenterar mig extra mycket kan jag frammana råttflockar och kontrollera dessa. Och ibland, när allting är mörkt och tyst, hör jag röster berätta för mig hur världen en gång var. Om sovande giganter och om orättvisor.

Jag har sett omkring mig
Sett starka män
Och det spelar ingen roll om man är ond
Är du stor vill alla va’ din vän

Jag hittade Emily häromdagen. Hon är numera fri. Demonerna som höll henne fången, som utsatte henne för någonting onämnbart, ligger på botten av den smutsiga floden som delar staden. En högst passande destination för monster. Staden luktar annorlunda. Det är inte längre bara doften av brinnande valolja, utan något mer hänger i luften. Kanske är det sjukdomen eller desperationen. Det känns som de pestsmittade, de gråtande, har blivit fler de senaste dagarna.

Min framfart har tydligen inte gått omärkt förbi – troninkräktaren har rekryterat fler soldater till sin vaktstyrka. De har börjat gå hårdare åt de fattiga, vilket de borde förstå inte hjälper. Jag har redan decimerat deras styrkor markant, men de verkar inte förstå. Kanske skickar jag inte mitt meddelande tillräckligt starkt?

För livets hjul det spinner
Och ödet gör sitt val
Och om gudarna vill dig väl
Så väljer dom ditt tal.

Så snart jag tänker på vad som har hänt med kejsardömet, kejsarinnan och Emily fylls jag med vrede. Men jag väljer att fokusera den. Min ilska har vässat mina sinnen, mitt svärd och gett mig en ny klarsynthet. Inkräktaren måste bort från sin position och alla som understödjer honom måste ur vägen. Emily förtjänar att sitta på tronen och jag ska göra allt i min makt för att säkerställa det.

Rösterna jag hör när jag är på mörka platser säger åt mig att jag är på väg åt rätt håll. De har aldrig haft fel förut. Även om mina mänskliga lierade blir färre och färre så har jag en fördel. Jag har mörkret, ett bultande hjärta och en gudomlighet på min sida.

Corvos resa tar till sist slut, både hans och mina mål är uppnådda. Mitt mål var att ge mig på Dishonored som en rå skitstövel utan direkt moraliska kval om att ta andra människors liv. Jonas och Johan har spelat igenom det på sina egna sätt och deras texter tillsammans med denna bör skvallra om friheten och möjligheterna Dishonored erbjuder att tackla problem.

Dishonored är antingen ett rått, blodigt actionspel eller ett nervpirrande smygspel av högsta rang. Eller, förslagsvis, en kombination – jag upptäckte nämligen att det var dumdristigt ibland att spatsera rakt in i fiendehorder och regelrätt börja avrätta dessa. Lite taktiskt användande av mörker, skuggor och vilseledning är en väsentlig del av även en fullblodspsykopats vapenarsenal. Den största skillnaden mellan min taktik och en mer smygande var att jag inte lämnade några fiender kvar vid livet.

Arkane Studios målar upp en vacker och levande stad i förfall. Half Life 2-designern Viktor Antonovs steampunkiga och neoviktorianska estetik möts i en skön hybrid. I denna stilistiska skildring blir även det skitiga i världen vackert, och det fasansfulla blir mer påtagligt. Att röra sig fram genom världen, antingen smygande eller mer aggressivt spatserande, är fascinerande och överväldigande.

Jag tvingar mig själv att stanna upp då och då för att ta in alla detaljer, för att läsa skyltar på väggarna, eller små traktat som ligger på bord eller på marken. Jag lär mig mer om valfisket som ligger till grund för kejsardömets välmående – då olja från valar är det som ger elektricitet. Det är såklart bara små, små detaljer men någonting som skapar illusionen av liv.

Med en tät atmosfär, stämningsfull musik och starka röstskådespelare blåses det liv i världen. Den känns aldrig som en kuliss utan den känns alltid levande och närvarande. Mina val i denna värld har konsekvenser, ofta oåterkalleliga sådana och min ångvältstaktik genom världen har trots mina intentioner lämnat den i ett sämre skick.

Desperata, trasiga människor rör sig runt i denna värld och deras motivationer har tyngd. Att blåsa ut ett av dessa starka ljus tar emot, men ibland måste det göras. De moraliska val jag ställs framför har nästan aldrig spelmekaniska bestraffningar kopplade till sig. Nej, konsekvenserna och den skuld jag sedermera känner förmedlas helt och hållet i berättandet.

Det är sällan det dyker upp spel där varje enskilt element klickar lika bra som i Dishonored. Den visuella stilen, den atmosfäriska musiken och handlingen kompletterar spelmekaniken på ett synnerligen effektivt sätt. Om endera part hade fallerat hade helhetsbilden blivit kraftigt lidande, men som det är nu är Dishonored ett snudd på perfekt paket.

Om det finns någon heder och rättvisa i världen kommer Dishonored hamna i samma smala klubb som Deus Ex, Thief och BioShock. Tunga, spelmekaniskt komplicerade spel med enorma valmöjligheter, men även spel som förändrat hur vi ser på historieberättande i mediet.

Corvos resa har förhoppningsvis bara börjat.

About the author

Fredrik

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>