Monthly Archive: December 2013

Dec 09 2013

Spel istället för psykofarmaka

Både Thomas Arnroth och Discordia/Åsa Roos har skrivit inlägg på ett tema jag inte själv  var helt medveten om att jag sysslade med. Spel som livräddare, eller som eskapism på en rätt allvarlig nivå. Arnroths titel är “spel räddar livet“, Discordias “spel som tröstar“.

Jag befinner mig nog någonstans mittemellan just nu. Spel som en paus från verkligheten. En paus från hjärnan, en paus från stressen och kanske främst en paus från mig själv. Våra respektive situationer skiljer sig en del, men jag kan känna igen mig i bådas texter. Alldeles för väl.

Lite bakgrund för de som kanske missat det på twitter/facebook: Ett förhållande som varat en tredjedel av mitt liv gick i kras. Egentligen inte så dramatiskt som det låter, det var under relativt ordnade former och ett någorlunda gemensamt beslut. Men det ställer ändå till det i huvudet en del. Saker behöver ordnas upp, nya boenden och flyttbestyr. Och den plötsliga ensamheten. Den stora ensamheten. Och givetvis, fruktan inför framtiden.

Jag skulle ljuga om jag hävdade att jag var en mentalt välbalanserad varelse. Detta har de senaste veckorna i all tydlighet visat mig. Men, sakta men säkert börjar det väl stabilisera sig. Mitt största problem är att jag inte riktigt kan hantera mig själv. Jag står inte riktigt ut med mitt egna sällskap i de längder jag faktiskt behöver umgås med mig själv. Enter: tv-spel. En alldeles ypperlig distraktion från mig själv och de övriga vardagsbestyren.

Jag gav mig på Grand Theft Auto 5. Men uppskattade det inte riktigt, som jag påpekat. Jag tror jag vet varför, lite med facit i hand. Grand Theft Auto 5 gav mig ingen direkt verklighetsflykt. Visst, de handlingar jag gör i spelet är rätt långt ifrån min vardag, men det fanns tillräckligt med vardagsmoment i spelet för att stressa mig ytterligare. En konstant ringande, vibrerande telefon pockade på min uppmärksamhet.

Det enda spel jag faktiskt klarar av, med humöret någorlunda intakt, är något så märkligt som Dark Souls.

Och det finns ett par väldigt logiska anledningar till varför Dark Souls är den perfekta distraktionen/terapin för mig.

  • Det erbjuder inga som helst nyheter.
  • Det kommer aldrig rycka undan marken på mig.
  • Jag har sett allt som går att se i spelet, jag vet precis vad som kommer hända.
  • Jag kan rutinmässigt springa igenom områden och döda allt motstånd.
  • Men jag behöver fortfarande vara koncentrerad. Blixtkoncentrerad. Jag varken kan eller får tid att tänka

Men, det ger mig fortfarande något. Det ger mig fortfarande känslan av att lyckas med något. Att jag faktiskt kan något. Att jag gör något som har mening. En känsla av meningsfullhet.

När allt annat stormar, och då inte bara vädret utanför. är det värt en hel del. En fast punkt i tillvaron. Känslan av att vara värd något. Det är därför jag spelar Dark Souls just nu.

Det, och att det fortfarande är ett fruktansvärt bra spel.

fff

Soul Level 146. Armor of Thorns +5, Enchanted Zweihander +5, Black Knight Shield +5. Krossar just nu det mesta motstånd med enkelhet, trots NG+++(+?)

 

Jag vet att det inte är en permanent lösning, eller en särskilt långsiktig sådan. Men just nu kan jag inte tänka längre än näsan räcker. För mycket kaos, för mycket stress och för mycket mig. Och sålänge jag inte orkar med mig själv känns Dark Souls som ett betydligt bättre och sundare alternativ än alkohol eller psykofarmaka.