Sommaren var 1998. Juli, tror jag. Jag hade avsatt en hel del pengar och tid för att kunna spela ett nytt Final Fantasy-spel. Den lilla postorderbutiken skickade spelet, samt en liten märklig adapter att plugga in i min PlayStation. Jag hämtade ut paketet på posten, stoppade i skivan och det är ungefär den sista gången jag var utomhus den sommaren.
Spelet var Final Fantasy Tactics och var ett av de första Square-utvecklade strategiska, omgångsbaserade rollspelen. Det målades upp en ny värld (Ivalice) i vackra pixlar och polygoner i ett isometrisk, sett snett-ovanifrån perspektiv. Du hade ett otal yrken, raser och personer att välja mellan när du kombinerade ihop din stridsgrupp. Jag var helt fast. Det här var helt otroligt. Min kärlek till japanska strategi-rollspel började någonstans däromkring. Det jag inte visste då var att det var en jämförelsevis blek, nedgraderad kopia av ett annat spel, nämligen Tactics Ogre – Let us cling together.
Jag har precis spelat en jävla massa Tactics Ogre – Let Us Cling Together. Läs den fulla recensionen hos eurogamer.se.
Delar av ovanstående ingår i recensionen, men i modifierad form. Kortare, stramare. Vilket är vad spelet i sig absolut inte är. Det är större, vidare och längre än originalet. Och helt sjukt komplext, vackert och rörande.
Go play it. Mer än så säger jag inte just nu.
Då:
Nu:
Tactics Ogre: Let us cling together
Tactics Ogre: Let us cling together
Tactics Ogre: Let us cling together
4 comments
Skip to comment form
Ska SÅ bli det spel jag plockar upp efter att jag klarat ut ME. Men kommer inte orka spela idag, men imorrn, då jävlar! >:S
Gillade det där med sista gången du gick utomhus. Klockren beskrivning. ^^
Author
Det är precis såhär nyversioner skall genomföras, faktiskt. Putsa upp grafik och ljud till modern standard, uppdatera viss spelmekanik, introducera ett par nya moment.
Men darn, det är rätt svårt alltså. Jag är glad att jag inte spelar originalet, det lär vara ännu svårare.
Jag är också glad att jag fick mjukstarta med Final Fantasy Tactics och efterkommande spel, för hade det här varit det första spelet i genren jag spelat så hade jag lagt ner den genren helt och hållet 😀
ÅSM! Det måste ju betyda att jag kommer slita mitt hår för att det är kämpigt, men älska det för att jag överkommer dess hinder. 😀
Mitt första SRPG var också FFT och sen har det blivit Stella Deus, Jeanne d’Arc, Wild ARMs XF och lite nosande på Fire Emblem (fast inte så mycket). So exciting! ^__^
Author
Ja, alltså. Man får pisk, men man lär sig undvika det nästa gång. Och även en förlorad strid innebär att man lär sig hur man inte ska hamna i den situationen igen. Förhoppningsvis. Om man inte heter Fredrik. Då lär man sig inte saker, tydligen.
Det är svårt, men rättvist? Även om det stundtals inte känns så. Det finns en logik i hur fienderna beter sig, men hur dom kan se vilka av mina hjältar som är vekast vetefan.