Det har diskuterats, sågats, dissikerats och skrivits en hel del om Final Fantasy XIII på sistone. Både goda och onda saker. Det är lite fascinerande att se att ett spel som kom ut för 16 månader sen fortfarande hittar nya spelare i denna tid då spel verkar försvinna ur folks medvetande två månader efter release. Mycket roligt att se.
Men, jag tänkte inte angripa Final Fantasy XIII. Anna borta på Rpgaiden har redan gjort det. Familjenspel skriver om det i dagboksform borta på Spelkriget.
Final Fantasy 7 – the original gangsters
Av någon anledning fick alla skriverier om det mig att bli sugen på att återgå till starten. I mitt fall, Final Fantasy 7. Jag har (såvitt jag minns) inte spelat om det sedan jag först spelade det 1998, till PC.
Så det tänkte jag göra, och periodiskt skriva av mig vartefter jag kommer vidare, eller har något att säga om spelet.
Varning: Kan innehålla spår av spoilers.
Jag är bara en liten bit in i spelet, har inte kommit särskilt långt ännu.
Jag har guidat Cloud genom de inledande uppdragen, där han följer med Avalanche på uppdrag att sabotera två Mako-reaktorer. Jag har träffat Aeris, men jag tror hon är lite sur på mig. Hon verkar tro att Tifa är min flickvän, och trots att jag påpekat att vi bara är barndomsvänner så verkar hon inte riktigt tro på mig. Hon köper inte mina förklaringar. Paranoia? Osäkerhet?
Efter att ha träffat Aeris, sett hur Tifa blivit bortförd av pervot Don Corneo och jag begett mig av till Wall Market så blev det läge för lite crossdressing. Jakten på de perfekta accesoarerna var dock allt annat än smärtfritt. Jag fick tag på en peruk genom att tävla i styrketräning. Tyvärr misslyckades jag, och min motståndare tog fram peruken från ett “säkert ställe”. Den såg ut att vara ganska solkig. Jag vill inte riktigt veta. Ett par stringtrosor kom jag över efter att ha spenderat alldeles för mycket tid i ett badkar med alldeles för många muskulösa män.
Men Tifa blev befriad till sist, och Don Corneo gav mig ett par insikter, ett par spår att följa upp på. Det är dags att ge sig av mot Shinra HQ. Men det får bli nästa gång.
Grafiken är nog bättre än vad jag mindes, eller så hjälper det att jag spelar på PlayStation Portable, så man kanske inte stör sig på kantigheten lika mycket. Hade jag sett det här uppblåst på en 40″ TV så hade jag nog reagerat annorlunda.
Stridssystemet känns igen – men jag hade för mig att det gick snabbare att få Materia att levla upp. Tydligen inte, men så är jag ju också bara i början. Musiken däremot. Musiken är fortfarande underbar. Jag känner igen nästan varenda spår, trots att det var var länge sedan jag senast spelade spelet. Det är också kul att se att jag inte helt kommer ihåg storyn. Vissa saker bortglömda, vissa saker minns jag.
Och du – du där. Tågvakten. Du som stod och vaktade tåget medan en ung kvinna föll ihop nedanför trappan upp till plattformen. Du som inte reagerade när hennes barn satt och storgrät. Du som inte gjorde någonting. Hur sover du på nätterna? Att du därtill lät en slumpmässig människa ta med sig barnet. Utan att ens blinka. Mår du bra? Är du stolt? Känner du dig duktig nu?
… fortsättning följer ..
2 comments
Oooh, jag gillar’t. Grymt sugen på att spela jag med nu. Grr. Ingen tid!
Ja, det är väl såhär man startar FF VII-suget. För jag brukar få det sisådär en gång per år. Det är inte alltid jag sätter mig att spela, och den här gången kommer det inte att hända. För mycket annat. :/
Så jag får göra det näst bästa, att följa din resa genom den här odödliga klassikern. 🙂 Det börjar bra och jag tror minsann att det kommer bli bättre.
Hah! Ja gud, tågvakten! Jag får upp hela bilden i mitt minne. Tågstationen, belysningen. De kantiga karaktärerna. 🙂 Ser fram emot fortsättningen!