Xenoblade Chronicles (och den stora rollspelsdöden?)

Det har varit tyst här ett tag, får jag motvilligt erkänna. Mina resor genom Midgar har stannat upp. Jag förlorade mig själv i en annan värld. Eller faktiskt två.

Min tid på sistone har spenderats springandes runt på Bionis och Mechonis. Två stora gudar vars kroppar blivit bebodda av små (i jämförelse) varelser. Jag har pratat med människor, slagits mot fiender långt mycket större än mig själv och jag har gått vilse fler gånger än jag vill medge.

Bloggen, twitter, internet och andra spel fick sätta sig i andra hand. Jag har missbrukat spelet i en dryg vecka. Det har konsumerat i det närmaste all min lediga tid.

I recensionen av Xenoblade Chronicles borta på eurogamer.se ställde jag mig själv ett par frågor, en av dom:

En genre som en gång i tiden hade en stor marknadsandel har krympt och marginaliserats på det stora hela. Är det ett tecken på att genren i sig inte längre har någon relevans?

Och det korta svaret på frågan är ett rungande ‘NEJ’. Monolith Soft lyckas revitalisera och modernisera genren med ett par dramatiska ingrepp i kärnmekaniken. Allt faktiskt till det bättre. Men, som jag även skriver:

I sin iver att återuppfinna och revitalisera spelgenren har Monolith satt ribban så högt att de i princip har dödförklarat den. Ingen annan studio har de finansiella medlen eller passionen att ens kunna tävla på en jämn basis.

Jag hoppas verkligen att jag har fel, och att någon annan kan ta upp handsken Monolith har kastat och acceptera utmaningen. Att någon kan prestera ett lika stort, omfattande och vackert spel. Men jag är skeptisk. Åtminstone tills jag blivit överbevisad.

Under tiden tänker jag fortsätta lalla runt på Bionis, leta fler monster att slå ihjäl och fler personer att hjälpa. Ja, och kanske ta och avsluta huvudhandlingen. Även om det tar emot.

Andra frågor jag hade:

1. Lyckas Monolith revitalisera den ganska stillastående och ofta formulärbaserade rollspelsgenren? Ja.
2. Innebär alla förändringar  det att spelet dummats ner, förenklats och anpassats för en casual-publik? Nej.
3. Så, det faktum att det är på Wii betyder att det är ganska fult, och fullt av påklistrade rörelsekontroller? Nej.
4. Är tyngden i handlingen jämförbar med Tetsuya Takahashis tidigare verk och finns det en koppling till Xenogears eller Xenosaga? Ja.
5. Kan det här spelet rädda genren från att dö ut? Ja och nej.

För mer uttömmande svar, se recensionen! 🙂