Som en del av Spelkrigets “Årets spel 2011”-bloggosfäromvälvande initiativ är dagens ämne “Årets överraskning och årets besvikelse”.
Årets överraskning: Bulletstorm
Överdrivet, vulgärt, over-the-top och med genuin spelglädje i grund och botten. Vem behöver en gripande handling när den grundläggande spelmekaniken är såhär tillfredställande?
Runner-up: Shadows of the Damned. Resident Evil möter 80talets skräckpastisher blandat med en stavmixer och serverat med lite kall Corona, Margarita och Tequila. Underbart surrealistiska miljöer blandas med skruvade karaktärer och underbar musik.
Årets besvikelse: Dragon Age 2
Dragon Age 2, Dragon Age 2. Hur ska jag börja beskriva min frustration med dig? Jag beskrev redan i maj mina större problem med spelet, men summerar det igen, for science.
Dragon Age: Origins kom efter en lång fantasy-torka och svepte upp mig i Biowares gamla mönster – stor, episk värld med en genomtänkt mytologi, starka karaktärer och moraliskt tvivelaktiga gråa val. Ingen svart/vit ond/god-världsåskådning. Varje val kändes som ett stort problem – då inget kändes solklart som ‘rätt val’. Visst märktes det litegrann att spelet varit under utveckning under ganska lång tid, och att tiden kanske sprungit ifrån spelsystemet litegranna. Men istället för att fortsätta tro på sin förmåga att leverera intelligent material så förlitade sig Bioware på att designvalen gjorda i Mass Effect-serien var ett säkrare kort att köra på.
Cue Dragon Age 2. Ett snyggare, mer actionfokuserat men ack så jävla mycket dummare spel än föregångaren. Som bortblåst är det storskaliga, det episka. Istället får vi en mer intim, närliggande familjesaga om Hawke och dennes äventyr. Allt snyggt uppmålat mot en konflikt som utspelar sig efter en Blight. Det känns lite mindre, lite fattigare än både Origins och expansionen Awakening.
Mina problem med Dragon Age 2 går att sammanfatta i punktform:
- Avsaknadet på ras-val känns minst sagt märkligt och allt för begränsande
- Repeterandet av miljöer samt det fåtal miljöer som finns
- Lore-brytande (alla magiker är blodmagiker och imploderar till abominations om man tittar snett på dem?)
- Inte en tillräckligt “episk” resa samt brist på konsekvens
Sista punkten är kanske inte en dealbreaker på det stora hela, men efter Origins, Awakenings och de två novellerna så känns det som ett felaktigt steg. För ett sidospår (Dragon Age: Hawkes journey) hade det varit ett okej val. Inte för att huvudspel i serien. Med brist på konsekvens menar jag helt sonika att inga av de val jag gör under resan egentligen spelar någon som helst roll – manuset är fast, och riktningen är spikad. Jag kan inte påverka någonting, utan bara njuta av resan.
Efter att ha spenderat ett antal timmar i Skyrim så är ribban för vad Bioware behöver göra med Dragon Age 3 satt betydligt högre. Jag fruktar att de kommer misslyckas ( åtminstone efter att ha läst de senaste ryktena om flerspelarlägen … )
Runner-up: L.A. Noire.
Vad som kunde blivit en tight detektivstory med välskriven dialog, smarta fall att lösa föll platt på schizofrent röstskådespelande, repetitiv intervjumekanik och ett helt påklistrat försök till “öppen värld” att utforska, vilket mest resulterade i dödstråkiga transportsträckor genom en vacker, död stad. Mindre action, mer hjärna hade varit att föredra, helt klart.
11 comments
3 pings
Skip to comment form
Som jag skrev borta på Vill vara gamer så känner jag mig ganska ensam med att vara “nöjd” med L.A. Noire 😀 Jag hade inte förväntat mig nåt mästerverk, hade kul när jag spelade och känner mig nöjd.
Men jag kan helt klart se vad som hade kunnat göras SÅ mycket bättre. Nåja.
DA2 ja. Kommer vara svårt att plocka upp det, men nån gång ska jag ge mig på det med. Kanske. Eller… jag vet inte. DA-serien känns döende för mig 🙁
“Överdrivet, vulgärt, over-the-top och med genuin spelglädje i grund och botten. Vem behöver en gripande handling när den grundläggande spelmekaniken är såhär tillfredställande?”
MEH I say, MEH! ;D Det var inte aaaalls tillfredställande 😛 Jag har redan glömt hur det var att spela. Så MEH var det 😉
Author
Jag hade ungefär noll förväntningar på LA Noire, då jag blivit vettskrämd av alla förseningar, de problem som uppstått under utvecklingen och det faktum att McNamara inte har ett enda bra spel under bältet. Och jag lyckades ändå bli besviken. 😀
Dragon Age-serien känns lite i fritt fall, ja. Flerspelarläge? Really? Why?
JO. Bulletstorm var ren spelglädje. Så roligt har jag inte haft i något spel i år, tror jag. 😛
“Vem behöver en gripande handling när den grundläggande spelmekaniken är såhär tillfredställande?”
Det beskriver ju min spelsmak helt och hållet! Och det visar att spelkänslan är viktigare än story! Bulletstorm > Dragon Age 2!
Author
Fast ibland (eller oftast) är jag en sucker för handling och karaktärer. Men gedigen spelmekanik brukar kunna vinna. 😉
Jag älskade DA: Origins, men blev avskräckt för tvån efter demot och hur illa alla skrev om det. Det jag undrar är trots dålig spelmekanik och trista miljöer, bjuder spelet på lika bra story och intressanta karaktärer som ettan. Som gör spelet värt att iaf spela igenom? Jag får ändå lite den känslan i det du skriver.
Author
Svår fråga. Ja, det är nog värt att spela igenom. Karaktärerna är okej, men långt ifrån lika starka som i Origins eller Awakening. Mycket beror nog på att jag inte kan sätta mig in i Tråk-Hawke i sig. Ett par karaktärer känns starka, däribland dvärgen Varric man sett i alla trailers.
Storyn är schysst – den är engagerande och schysst på ett personligt plan, jag hade bara förväntat mig lite mer episk fantasy. Inte ett familjedrama.
Alltså, det ÄR ett okej spel. Det är bara inte i klass med Origin eller Awakening. Mitt problem var nog för höga förväntningar. 😉
Dragon Age 2 var jag nära att lägga som årets överraskning. 😀
Det är inte lika bra som Origins och det togs en del riktigt konstiga designbeslut, men jag hade ändå riktigt kul när jag spelade det. Jag gillade utvecklingen av stridssystemet, även om jag inte gillade kontexten (med vågor av konstigt spawnande fiender, som satte käppar i hjulen för allt taktiskt tänk som borde ha varit en hörnsten i spelupplägget).
Sedan gillade jag Hawkes berättelse, och att den inte var lika episk som den i Origins. Just huvudstoryn var det största irritationsmomentet i första spelet, för min del (förutom DLC-hanteringen). Jag tyckte att den var så fruktansvärt oinspirerad. Det var Den Specielle Krigaren vs. Den Fruktansvärt Onda Armén. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre om vad som hände. Den berättelsen kändes verkligen som en sämre kopia av vad man hade i Mass Effect-serien. Så den narrativa förändringen i DA2 var något jag välkomnade. Den genomfördes inte riktigt så bra som den hade kunnat göras, men det var definitivt ett redigt fall framåt.
De repetitiva miljöerna håller jag dock med fullständigt om. Innan ens första akten var slut så hade man sett allting som spelet hade att erbjuda, och jag hade gärna sett lite mer markanta förändringar i Kirkwall allteftersom åren gick. Jag hade, för den delen, gärna sett lite mer markanta förändringar i folket runtomkring en allteftersom åren gick. Nu kändes det som att alla var oerhört insnöade i sin lilla sak i 10 år. Merrill med sin spegel, Isabella med sin relik, Fenris med sin bakgrund. När jag tio år senare hörde Fenris och Anders bråka om SAMMA JÄVLA SAK som de bråkade om när jag först plockade upp dem så blev jag så sur att jag helt sonika sparkade jag ut Fenris, bara för att få höra en annan sorts gruppdialog.
Author
Det här är varför jag gillar bloggosfären å det stora hela. Helt olika intryck av ett och samma spel. 😉
I mitt huvud är Dragon Age-universumet så intimt förknippat med Ferelden och en Blight, tack vare Origins, Awakenings och de två första novellerna. Det är en så stark återkoppling till darkspawns, arkitekten, grey wardens, etc, så en helt frikopplad, löskopplad sidostory känns märklig. Åtminstone – att släppa den som ett ‘komplett’ spel. Det är nog mitt huvudproblem.
(Ja, “Den Specielle Krigaren vs. Den Fruktansvärt Onda Armén” är en klyscha, men episk fantasy är episk av en anledning. Det är bad-ass att vara Den Specielle Krigaren… )
Spelet kändes inte helt färdigt. Framstressat. Tomt. Nedkortat. Handlings och innehållsmässigt. Något som är källan till all repetition, antar jag. Och jag saknde den där lite ‘större’ handlingen, även om jag uppskattade den mindre, intimare familjehandlingen också. Men jag väntade fortfarande på momentet där jag fick lämna Kirkwall och komma ut på den stora världskartan. Inte den lilla ‘gå till grottan’.
Haha. Att karaktärerna ältar samma miserabla problem genom hela spelet hade jag faktiskt inte ens tänkt på. Det kan vara så att jag faktiskt sänkte volymen för att slippa deras enerverande tjattrande. 😀
Mitt problem med Origins var mestadels slutet. Helt plötsligt blev det ungefär som Dragon Age 2 var genom hela spelet, med många lätta fiender där den enda utmaningen låg i att de kom i ofattbara mängder. Jag kan förstå det mer i Origins slutskede – många fiender för en massiv, episk känsla när slutet är nära; lättare fiender för att den större mängden inte ska göra sluttampen helt omöjlig. Tyvärr slutade det med att jag aldrig behövde kalla på de allierade som jag ägnat 70 speltimmar åt att samla ihop, eftersom man vid det laget var en mästerlig taktiker och klarade sig med den noggrant utvalda grupp man kontrollerade. Då kändes hela uppbyggnaden plötsligt oerhört meningslös, när mitt gäng på fyra personer besegrade blighten helt själva.
Gällande storyn: jag har VÄLDIGT svårt för just Hjälten vs. De Jätteonda, i alla fall om hela storyn hänger på det (jag vet faktiskt inte varför jag – trots det – älskar Mass Effect så). Ett bra exempel på en bättre väg är Baldur’s Gate-serien, som lyckades kombinera den mest episka historia jag någonsin spelat igenom med en i grund och botten personlig quest. Man är en enormt mäktig och episk karaktär som rör sig genom världen och uträttar stordåd, men huvudstoryn handlar trots det inte om att samla arméer inför Nästa Stora Hot.
Väldans vad många som har Bulletstorm som årets överraskning. Själv spelar jag det först nu och tycker iofs att det är rätt skoj (jäkligt buggigt men skoj ändå) men så himla roligt är det inte. Förutom skillshotsen så är det ju helt standardupplägg.
Tacka vet jag People Can Flys förra spel Painkiller. Det var äkta spelglädje. Där sket dom i storyn helt… typ… och det gällde bara att springa och skjuta.. fast ofta fick man backa och skjuta för det kom helt enkelt för mycket fiender.
Gissar att det var där som dom kom på idén med skillshots med iom att man får en stake-gun som man kan nåla fast fiender i väggar osv med.
Dragon Age 2 struntade jag helt i. Blev besviken bara av vad jag hört om det så där håller jag helt med 🙂 Osså L.A. Noire såklart 🙂
Shadows of the Damned är jag riktigt sugen på. Ska ta tag i det när jag är klar med Dark Souls (läs: antagligen aldrig)
Author
Just det. Förutom skillshotsen så är det ett helt normalt FPS. Och spelar man det utan att nyttja skillshots kreativt så är det nog en ganska miserabel eller standardiserad affär, men damn, vad kul man kan ha med skillshotsen 😉
Nä, en fräsch grej med det var väl även miljöerna, handlingen, karaktärerna. Så skönt att spela FPS-spel som inte är realistiska militärshooters a’la standardmodell 1C.
Backa och skjuta? Det låter lite som Serious Sam. =)
[…] Games, Aftonstjaerna, Vill vara gamer, Megazine, Slash double jump, Midnight Gamer, Ett glas juice, I explewd, Spelkänsla Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna […]
[…] Games, Aftonstjaerna, Vill vara gamer, Megazine, Slash double jump, Midnight Gamer, Ett glas juice, I explewd, Spelkänsla, Peter Ahonen, EmmyZ Rate this: Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först […]
[…] Games, Aftonstjaerna, Vill vara gamer, Megazine, Slash double jump, Midnight Gamer, Ett glas juice, I explewd, Peter Ahonen, Spelvärldspareringar, EmmyZ Dela det här:Like this:GillaBli först att gilla denna […]