Rollspelsåret 2011

Lite influerad av RPGaiden tänkte jag lite kort avhandla de mer rollspeliga spelen jag spelat i år, och kort sammanfatta lite intryck av dessa. Ett par av dessa kom inte ut i år, men spelades igenom färskt i år. Så, utan vidare krims-krams till inledning så dyker vi rakt ner i träsket i någorlunda kronologisk ordning:

 


Tactics Ogre: Let us Cling Together kom från ingenstans och stal i princip hela mars månad för mig. Ett taktiskt strategirollspel som släpptes i ny, förbättrad form till PlayStation Portable i år. När jag börjat närma mig 80talet timmar in blev det en recension skriven och lite ytterligare intryck om spelet. En mörk, mogen story och galet grym spelmekanik. Bra början på rollspelsåret.
Dragon Age 2
Dragon Age 2. Som jag tidigare skrivit om så hade jag ett gäng problem med Dragon Age 2. Inte för att det är ett särskilt dåligt spel egentligen, men för att det inte alls var vad jag förväntade mig eller ville ha från spelet. Jag ville inte ha ett actionspel, där storyn i stort sett är helt frånkopplad resterande mytologi utom på ett par ytliga kontaktpunkter. Jag ville ha mer, djupare insikt i universumet, inte en familjesaga. Därför fick Dragon Age 2 det fina priset ‘Årets besvikelse‘ från mig.
Dissidia Duodecim 012 Final Fantasy
Dissidia 012 [duodecim] Final Fantasy. Eftersom jag helt hade skippat det första Dissidia-spelet så tog jag emot uppföljaren med lite tvivel, men det visade sig bli en ganska trevlig bekantskap. Tidigare försök från Square att kombinera fightingspel med kära, välbekanta rollspelsfigurer hade väl varit sådär (Ehrgeiz, förvisso inte utvecklat av Square). Ett tekniskt kompetent fightingspel med ett stort persongalleri och nymixade favoritmusikspår från spelserien överlag. Betyget blev positivt i recensionen.
Parasite Eve
Parasite Eve. Ett udda val, kan tyckas, men då det släpptes på nytt på PlayStation Network var jag tvungen att göra ett återbesök till Squares actionskräckrollspel i väntan på 3rd Birthday. Resultatet? Det håller fortfarande väldigt hög klass. Yoko Shimomuras musik är fortfarande lika bra som då, och stämningen i spelet är svårslagen. Jag plitade ner lite intryck av spelet här.
The 3rd Birthday
The 3rd Birthday. Ett kraftigt steg nedåt för serien, även om SquareEnix vill låtsas att 3rd Birthday inte är en del av Parasite Eve-serien. En ganska okej, men kvinnofientlig historia. Att degradera Aya Brea till ett våp känns oförlåtligt. Betyget blev därefter.

Mass Effect 2
Mass Effect 2 (+ DLC). Nog för att jag hade spelat igenom både Mass Effect 1 och 2 redan förra året, men här tog jag i och med PlayStation 3-releasen chansen att spela igenom det igen och då även spela igenom allt nedladdningsbart extramaterial. Blev jag nöjd? Mja. Mer actionfokuserat än det första spelet, men fortfarande med minnesvärda karaktärer och jäkligt schysst dialog. Bra nedladdningsbart extramaterial också – i synnerhet Kasumi Gotos uppdrag och Lair of the Shadowbroker.
Xenogears
Xenogears. Precis som med Parasite Eve så kom det här ut till PlayStation Network och jag var tvungen att återbesöka ett av mina favoritspel någonsin. Höll det fortfarande måttet? Jajjamän. Jag skrev av mig lite om det här. Obs. Spoilervarning redan nu.


Final Fantasy IV Complete Collection. SquareEnix fortsätter med taktiken att ge ut nyversioner av nyversioner av nyversioner – här får Wii-versionen av Final Fantasy IV och dess extra kapitel en utgåva till PlayStation Portable, och det funkade väl sisådär. Jag gillade huvudspelet en hel del, men extramaterialet (The After Years) lämnade en hel del att önska. Jag skrev lite kort om det här.


White Knight Chronicles. Level 5 producerade många av de starkaste nya rollspelsalstren under PlayStation 2-eran – Dark Cloud, Dark Chronicle, Dragon Quest 8 samt Rogue Galaxy. Förväntningarna inför deras första ‘nästa generations’ rollspel var skyhöga, och White Knight Chronicles levererade väl inte riktigt på dessa. Stort, expansivt och vackert, ja. En rejält levande värld, men bristfälligt ur storyhänseende och med rätt trista strider.
White Knight Chronicles II
White Knight Chronicles 2. Uppföljaren fixar till ett par av de större bristerna som ettan hade, däribland stridandet. Miljöerna är fortfarande häpnadsväckande vackra, men storyläget lider fortfarande litegrann då fokus ligger på flerspelar-samarbetsuppdrag även här. Recensionen finner ni här.
White Knight Chronicles: Origins
Saxat ur recensionen för White Knight Chronicles Origins – “Level 5 har vid flytten från PlayStation 3 till PlayStation Portable noga analyserat vad som gjorde de första två White Knight Chronicles-spelen intressanta – en stor, massiv, vackert renderad värld med intressanta karaktärer och en helt okej handling. Sedan har de tagit bort det helt.“. Inte särskilt bra någonstans.
Catherine
Catherine. Inte ett rollspel någonstans. Men jag var bara tvungen att ta med det i listan ändå. Mer kärlek för Catherine här, här och här.
Xenoblade Chronicles
Xenoblade Chronicles. Jag har nog sagt allt som behöver sägas om Xenoblade Chronicles ett par gånger redan. Ett stort, fint kärleksbrev till genren är vad det är, och jag skrev om det här.
Lord of the Rings: War in the North
Lord of the Rings: War in the North. Snowblind Studios skapade ett par riktigt bra Baldurs Gate och Champions of Norrath-sidospår som fokuserade mer på samarbets-hack-n-slash-loot-festande i snygga dungeons. Här försöker man göra samma sak, men även klistra in en ny story vid sidan av Sagan om Ringens huvudhandling. Resultatet blir ganska platt.
Dark Souls
Dark Souls. Inga ytterligare kommentarer (recension). Dark Souls har dock förstört tv-spel för mig en aning, men mer om det i ett annat blogginlägg.

Så. Det var de spel som jag faktiskt spelat igenom från början till slut. Här kommer ett par bubblare som antingen inte är färdigspelade eller har lagts på hyllan, mest för att.

Final Fantasy 7
Final Fantasy 7. Jag påbörjade ett nybesök till Midgar i år, och det har väl gått sådär bra. Jag ligger rejält efter med skrivandet om det, och är inte helt klar med spelet än. (Är framme vid Northern Cave och nosar, och svär rejält över mängden motstånd jag får)
Final Fantasy 6
Final Fantasy 6. Ännu en nyrelease över PlayStation Network. Jag har tappat räkningen över hur många utgåvor jag äger de olika Final Fantasy-spelen i, men just PlayStation 1-versionen är i princip ospelbar pga laddningstider överallt, även när man öppnar menyskärmen. Skärpning.
Chrono Trigger DS
Chrono Trigger. Lania från RPGaiden var snäll nog att skicka över ett exemplar av Chrono Trigger till Nintendo DS, och jag har påbörjat en genomspelning av det. Ganska snart inser jag att jag nog faktiskt inte spelat igenom det tidigare. En helt ny upplevelse, med andra ord. 😀 (Alternativt så har jag spelat igenom det, men minns ingenting. Så oavsett vad: WIN WIN!)

Comments have been disabled.