Årets boss

Som en del av Spelkrigets “Årets spel 2011”-bloggosfäromvälvande initiativ är dagens ämne “Årets boss”.

4 sekunder, 20 sekunder, 1 minut.
Ny taktik.
10 sekunder. 30 sekunder. 2 minuter av frenetisk panik.
Ny taktik.
2 sekunder.

Ungefär så såg mönstret ut för de 6 första försöken mot karaktären som fick bli “Årets boss” för min del. Hur många försök det krävdes för att besegra denne, eller hur många timmar jag spenderade med att försöka tänker jag (för att bibehålla någon form av coolhet, självsäkerhet och självkänsla) inte berätta.

Men, när det slutliga hugget äntligen träffade, när allt klickade ordentligt så var spelklockan uppe i en bra bit över 100 timmar, och min karaktär “Slarva” var uppe och rörde runt level 80.

Naturligtvis pratar jag om Dark Souls. Den slutliga bossen, Gwyn, Lord of Cinder låg så slutligen besegrad framför mina fötter. Mina händer och fingrar värkte, jag hade hjärtklappning och hyperventilerade en smula. Jag var tvungen att lägga ifrån mig handkontrollet och vandra runt lite i lägenheten. Var det verkligen sant? Hade jag slutligen besegrat honom?

Katterna ropade lite på uppmärksamhet. Visst fasen, det var matdags för två timmar sen. Jag som bara “skulle försöka en gång till”. Med katterna gosade på och matade tog jag mod till mig och tog upp handkontrollen igen. Utförde det sista som skulle utföras, sen slängde jag mig in i New Game+ direkt.

Ett tiotal timmar senare har jag dött ytterligare 30 gånger, denna gång mot fiender som jag rutinmässigt kunde springa igenom med ett par enkla hugg. En nedrig ‘Black Knight’ som inte gav mig några problem för ett par timmar sedan när jag rutinmässigt löpte mellan en lägereld och Gwyn var numera närpå oövervinnerlig. För att inte nämna den förbannade jävla Taurus-demonen.

Ah, New Game+, så du hatar mig. Och så jag älskar dig.

Runner up: Xord från Xenoblade Chronicles. Kombinationen av översjälvsäker boss, dialogen och hans engelska dialekt samt den tragiska bakgrundshistorian gör Xord till en säker tvåa.