Skrämshögen: Juni 2012

Hej kära läsare,

Dags för en genomgång av de spel som avklarats sedan sist. Den stora högen med spel börjar minska en smula – mestadels för att det inte släpps lika många spel under sommarmånaderna, skulle jag tro. Jag har lyckats avsluta ett par spel från skämshögen och ett par nya. Så vi kör väl på.

1. Den dogmatiska draken

När det är mörkt ute är det mörkt ute.

Jag har redan skrivit en hel del om Dragon’s Dogma [här], [här], så jag kan egentligen nöja mig med att konstatera att det fortfarande är kul. På god väg genom en andra genomspelning.

2. Maximal Smärta, den tredje

Max Payne 3

Max Payne 3

Att Remedy skapade något magiskt i Esbo under tidigt 2000tal är det nog få som vill säga emot. I rollen som den hårdkokta, cyniska snuten Max Payne skulle det städas upp rejält i undervärlden. Medelst snygga visuella grepp, intressanta pistolstrider och ‘Bullet Time’ tog Max Payne oss på en skön resa genom hans eget lilla helvete.

Rockstar/Take Two var ganska snabba på att förstå att Max Payne skulle kunna bli något stort, antagligen för att ett av deras underbolag (Gathering of Developers, eller GOD Games) distribuerade spelet i vissa territorier. Så, med hjälp av en stor check och lite aktier köpte Rockstar/Take Two upp hela Max Payne-kakan och betalade Remedy ganska friska pengar för att producera en uppföljare – Max Payne 2: The Fall of Max Payne. Den sålde katastrofalt dåligt i förhållande till hur mycket pengar som investerats i det.

Snabbspolning framåt, sådär 9 år.

Istället för Remedy är det nu interna Rockstar-studior som ligger bakom en nylansering av Max. Det är inte samma hårdkokta, noir-influerade mörker som ruvar i hörnen. Här är det snarare brutal dödsångest utan pardon. Max Payne är i trean en försupen, smärtstilleknarkande och fundamentalt trasig människa på flykt undan sig själv och verkligheten. Den i de tidigare spelen lite humoristiska vinkeln i hans kommentarer är som bortblåsta. Mörkare än såhär blir det nog inte.

Mekaniskt sett är snarlikt de tidigare. Linjärt, delvis monotont och snyggt pang-pangande. Men miljö-, grafik-, ljud- och karaktärsmässigt spöar det faktiskt det mesta på marknaden. Det är ett oerhört vackert och välproducerat spel, ur alla aspekter.

Karaktärerna och deras öden är gripande. Det är en tight regisserad saga Rockstar berättar och med ett par sköna tvister. Det kanske inte är min ungdoms Max Payne, men Rockstar förvaltar Remedys arv väldigt, väldigt väl och gör honom till sin egen.

(Och om de grafiska hästkrafterna är en fingervisning om var Rockstars tekniska chops är just nu kan nästa Grand Theft Auto bli riktigt läckert…)

3. Halo, någon där?

Halo? Någon där?

Halo? Någon där?

Jag tröttnade på Halo ganska snabbt efter att det släpptes. Vid tillfället ägde jag inte en egen Xbox, utan spelade det både solo och i samarbete på ett fenomenalt spelcafé i Malmö. Över lunchen var det enkelt gjort att trilla ner dit, käka något och köra lite spel. Eller efter jobbet. Men jag fastnade aldrig riktigt för det. Skjutandet var det väl inget fel på, men de uruselt designade banorna och de tråkiga miljöerna kombinerat med katastrofal fordonsfysik gjorde det i det närmaste ospelbart för mig. Så jag gick vidare och har helt undvikit serien efter det.

Men, så såg jag en lanseringstrailer för Halo 4. Det första som slog mig var “Damn, det här ser ut som ett snyggare Metroid Prime. Kanske skulle kolla upp serien igen?”

Sagt och gjort. Jag införskaffade Halo: Combat Evolved (Anniversary Edition) och började skjuta utomjordingar. Utan nostalgiska glasögon, utan att ha något intresse för flerspelarläget måste jag bara ställa frågan: Var det allt? Är det här verkligen spelet som revolutionerade förstapersonsskutandet och har fått en hyfsat enig kritikerkår att vomera kraftiga adjektiv i dess ära?

Sure, det är inte helt rättvist att hålla upp det mot nyare, moderna spel och kräva att betyg från då skall vara jämförbara med betyg från nu. Men jag hade inte särskilt roligt. Vid ett par tillfälenn var jag på god väg att lägga ner skiten helt och hållet. Jag misstänker att jag spelade det fel, då det tydligen skall spelas i samarbete med någon. Gillade världen, mytologin och handlingen. Skjutandet var inte särskilt roligt, de buggar och problem spelet hade i form av trasiga checkpoints, småknepigt tempo (The Library) och värdelös fordonsfysik gör mig väldigt förvånad över det betyg det fick då.

Dock har det gett mig lite nya insikter. Jag förstår fullt ut varför tonen är som den är på Xbox Live. För en generation uppfödd på Halo med dess bestraffande kameravinklar, stundtals trasiga kontroller och frekventa insta-kills är svordomarna och könsorden inte särskilt långt bort – det var de nämligen inte för mig, och då har jag bara till ytan exponerats för spelseriens fulla bredd av vredesmoment antar jag.

(Dessutom tyckte jag ganska synd om de mindre Covenant-fienderna som sprang i vild panik när de såg mig, som om jag vore en hemsk demon eller satan själv.)

4. Livet som cheerleader

"Alas, poor Nick!"

“Alas, poor Nick!”

Suda 51 är tillbaks i spotlighten med ett kontroversiellt spel igen. Jag tänker inte hymla med att jag är ett stort fan av denna märkliga herre, och hans humor och satir behövs verkligen i en bransch som verkar hylla de mest likriktade och strömlinjeformade upplevelserna. Sudas spel är nämligen oftast så långt ifrån de mallarna det går att komma. Oavsett om han driver hejvilt med openworld-fenomenet (No More Heroes) eller bara bygger märkliga actionspel (Shadows of the Damned) så är det svårt att vara oberörd inför verken.

Lollipop Chainsaw är inget undantag. Till ytan är det ett ganska dumt zombiemördarspel där Juliette Starling, vår hjältinna, i cheerleaderdräkt massakrerar zombier med hjälp av en motorsåg. Under ytan är det … ett ganska dumt zombiemördarspel med en väldigt stark, men osympatisk, hjältinna. Det har skrivits mycket kloka ord om sexism och objektifiering rörande Lollipop Chainsaw, så det tänker jag faktiskt inte ta upp. Jag störde mig inte markant på det, inte i högre grad än your average highschool-film med cheerleaders i.

Det är en ganska kort upplevelse – fem eller sex kapitel långt, med en genomspelningstid på kanske sex-sju timmar. Det är nog bra att spelet är så kort som det är, för striderna blir vare sig intressantare eller mer utmanande än vad de är i prologen. De extra-krafter/attacker man samlar på sig känns ytterst kosmetiska. Frågan är om det inte är en metakommentar i sig från Suda, om allt levlandes eller uppgraderandes förgänglighet.

Visst finns det vissa incitament till att spela om sektioner av spelet – i jakt på högre poäng, mer zombiemynt för att låsa upp fler kostymer och/eller specialattacker, men de incitamenten är inte drivande nog för min del.

Det Lollipop Chainsaw överlever på är i sedvanlig Suda 51-maner det bizarra. Pojkvännen utan kropp, den trådsmala cheerleadern som ändå svinga en tung motorsåg, de vanvettiga dialogerna och monologerna.

Och såklart, det helt briljanta soundtracket – delkomponerat och översett av Akira Yamaoka, men med viss hjälp från Jimmy U från Mindless Self Indulgence. Det är dock inte så mycket bakgrundsmusiken som imponerar – utan den licensierade musiken som används då och då. Det adderar ett helt nytt lager av surrealism att höra gamla slagdängor medan man utför väldigt märkliga saker på skärmen. Jag tänker inte spoila det – men vissa låtval är genialiska.

Formkurvan för Lollipop Chainsaw är ojämn, to say the least. Första halvtimmen satt jag med ett diaboliskt flin utsmetat på ansiktet, för att sedan resignera mig till ett ‘jaha, men då sågar vi väl lite zombier igen’. Under resans gång återkom flinet ett par gånger, men jag var nog lika ofta ‘HELL YEAH, AWESOME’ som ‘Gäsp, kan inte zombierna ta slut snart’.

När det är bra är det riktigt bra, men återigen bevisar Suda att han behöver hjälp när det kommer till de mer spelmekaniska delarna. (Det är nämligen ungefär lika roliga och utmanande strider som i Onechanbara…)

5. Pilbågars af Krig

Pilbågars av krig

Pilbågars av krig

Som ett fan av Bryan Fargo och gamla Interplay var det svårt att inte bli lite nyfiken på deras ‘Hunted: The Demon’s Forge’ när det började visas upp. Ett mörkt fantasy hack-and-slash i snygga miljöer, två spelbara karaktärer med olika styrkor och svagheter. Skulle Hunted bli spelet som satte inXile på kartan “på riktigt”, efter ett ganska miserabelt Bard’s Tale-spel till PlayStation 2?

När hela förhandshetsen plötsligt vände till att bli “Det är som Gears of War, fast med pilbåge” tappade jag intresset en smula. Det var kanske inte riktigt vad jag ville ha, utan mer rollspelselement? Nåväl. Det föll bort från min radar. Recensionerna kom och gick, snittbetyget var oerhört avskräckande. Men, det kliade ändå lite i fingrarna. Sprang på spelet på en rea, billig peng, givet köp. Sedan hamnade det i hyllan bland alla de andra ospelade spelen.

Fram tills i lördags. Med Lollipop Chainsaw avklarat behövde jag något annat. Jag velade mellan Hunted och Quantum Theory, och Hunted vann.

Summa summarum? Hunted: The Demon’s Forge förtjänar säkert delar av den kritik det fått, men att en enad kritikerkår inte anser att det håller måttet gentemot Gears of War är oförsvarligt. Ja, det är ett spel som (antagligen) fungerar bättre i samarbete, och visst finns det spel som har en “djupare” samarbetesmekanik, men det är fortfarande att jämföra äpplen med bananer. Båda två är goda, men ingen är bättre än den andra.

Som ensamspelare kan man råka ut för vissa frustrationer – i synnerhet om man väljer att spela som det dumma muskelberget Caddoc. Han är menad att gå in i närstrid och dödsmörda fiender medan E’lara håller sig på avstånd och agerar prickskytt eller fäller fiender med offensiv magi. Tyvärr är en AI-styrd E’lara nästan helt inkompetent, och det i synnerhet i spelets (väldigt basala) pusselsekvenser.

Nu gjorde jag inte det misstaget, utan jag körde igenom spelet som E’lara och hade jävligt kul med att agera pilbågemördare och offensiv magiker medan en AI-styrd Caddoc såg till att hålla fienderna ifrån mig.

Storyn får ett par pluspoäng i det att den faktiskt är ganska konsekvent, mörk och oförutsägbar. Dialogen och allt småsnack mellan Caddoc och E’lara är faktiskt riktigt bra, och röstskådespelarna gör ett bra jobb. Att Lucy Lawless (Xena: Warrior Princess) gör en av rösterna är en ren bonus.

Wobbliga texturer, en klar indikator på att det är ett halvdåligt optimerat Unreal Engine-spel drar ner helhetsintrycket lite, men det är inte särskilt mycket värre än i något annat Unreal Engine-spel (Singularity är väl undantaget som bekräftar regeln – ett av de få Unreal-spel som inte verkar dras med texturladdningsproblem…)

———–

Det var allt för mig den här gången. Nu står jag i valet och kvalet mellan att fortsätta spela Dragon’s Dogma eller ge Dungeon Siege 3 en (ny) chans. Första försöket gjorde att jag somnade en halvtimme in i spelet medan min karaktär sprang i cirklar och slutligen dog.

8 comments

Skip to comment form

    • NuYu on June 19, 2012 at 5:58 pm

    Jag har också ägnat senaste dagarna åt Lollipop Chainsaw, och jag håller med dig om mycket. Fann det väldigt underhållande, särskilt när det blir som mest absurt, samtidigt som jag irriterar mig på objektifieringen och den otroligt billiga avslutningen. Angående sexismen är det något jag inte riktigt uppfattat har funnits i Suda 51 tidigare spel vilket gör mig väldigt splittrad inför vad det är han egentligen håller på med. Men det kanske är som det ska, hela spelet handlar trots allt om att döda rockers och punkare och annat farligt och sen är utvecklarna själva punkinfluerade. Vad är det förövrigt för något du läst om Lollipop tidigare vad gäller just sexism och objektifiering?

    Din text om Max Payne 3 gör mig lite intresserad också, vilket jag inte var förut, men det blir nog att vänta tills det går ner i pris.

      • Fredrik on June 19, 2012 at 6:07 pm
        Author

      Just den sexistiska vinkeln är kanske mer framträdande i LC än tidigare verk – men, annars är ju No More Heroes ett ganska bra exempel. Allt ifrån Sylvia man får uppdrag ifrån till vissa av lönnmördarna man skall ge sig an. (Och det faktum att det till PlayStation 3-utgåvan släpptes en liten ‘viewer’-applikation som lät en detaljstudera alla karaktärer i deras olika kostymer?)

      Jag störde mig inte särskilt mycket på det i Lollipop Chainsaw – egentligen. Det konstanta upskirt-vinklandet och se-ner-i-urringning blir dock lite tröttsamt efter ett tag. Kanske är det en rådiss av cheerleader-filmer som fenomen, eller average-amerikansk-promqueen/cheerleader-flickors abnorma självförtroende? Jag vet faktiskt inte vad Suda menar i det här fallet. Det kräver kanske lite mer analys än jag orkar med på en tisdageftermiddag.

      Jim Sterling/Destructoid har en intressant vinkel på det hela – han vänder på myntet helt: http://www.destructoid.com/objectification-and-lollipop-chainsaw-229700.phtml ( spoilers om du inte spelat igenom spelet ).

      Det kan vara ett försök till briljant satir över objektifiering i sig, eller inte.

        • NuYu on June 19, 2012 at 6:46 pm

        Haha, jag tänkte också på det där. Intressant analys från hans sida. Just satir kring objektifiering tycker jag finns (även?) i Shadows of the Damned, i de fullkomligt absurda strip-tease-partierna. Men det är också ett spel som hela tiden leker med maskulinitet och där var möjligheterna att se att samma sak också sker vad gäller femininitet inte långt borta.

        No More Heroes till PS3 är dock inte utvecklat av Suda själv, så detta tillägg til spelet bör enligt mig inte förknippas med honom.

        Just de kvinnliga karaktärerna i Sudas spel är intressanta. Jag kan inte minnas någon svag, däremot är de alla överdrivna stereotyper och just de sexuella anspelningarna är ofta i fokus. Men det är väl också just stereotyper, traditioner och konventioner han ständigt jobbar med, att nedmontera eller leka med. Därför känns det som om också LC bjuder till att fundera kring just vad det är för framställningar som cirkulerar inom populärkulturen. Kanske.

          • Fredrik on June 19, 2012 at 7:03 pm
            Author

          Helt sant att Grasshopper inte utvecklat Heroes Paradise, det var feelplus som portade, har jag för mig. Skulle dock förvåna mig om Sida inte konsulterat i någon kapacitet. Men du har rätt, det är lite unfair att skuldbelägga honom för det tilltaget utan bevis. 🙂

    • Michel on June 26, 2012 at 1:08 pm

    När det gäller Halo Anniversary så är min upplevelse en annan. Lite mer nostalgisk var jag nog, men det finns också mer. I princip tycker jag Halo är ett av de bästa spelen för co-op. Faktum är att många av de utmaningar (och achievements) spelet har kanske bara går att klara med co-op (lokalt och med split screen eller via xbox-live). Att spela kampanjen med en vän på Legendary är otroligt roligt, särskilt en regnig sommardag. Sen tycker jag om att man gömt “skulls” runt om i världen som när man hittat dem kan kopplas in i spelet med olika effekter. Många av dessa “skulls” förändrar förutsättningarna dramatiskt och på olika sätt. Att leta dessa skallar känns därför mer givande än att springa runt i en värld och leta nonsensgrejor som inte har något med spelet att göra. Att kunna förändra spelreglerna i ett spel ökar omspelsvärdet markant.

    Sen håller jag med om fordonsfysiken i det första Halo, något som blivit avsevärt mycket bättre från Halo 3 och framåt.

    När det gäller multiplayern spelar jag det inte alls längre. Men även här kan man spela bara med vänner om man vill och då slipper man de värsta avarterna när det gäller random player-problematiken. Det finns en enorm variation när det gäller multiplayer för Halo, kanske den mest variationsrika av dem alla. Om man gillar att umgås med vänner genom att spela tillsammans så tycker jag Halo är ett av de bästa.

      • Fredrik on June 29, 2012 at 10:08 am
        Author

      Jag kan tänka mig att Halo-serien i samarbetsläge, delad skärm eller online, är en helt annan upplevelse. Det är åtminstone vad jag minns från mina första exkursioner i serien.

      Hade jag haft minsta lilla incitament till att spela samarbete hade jag nog fått mer ut av det, men som enspelarspel var upplevelsen en berg-och-dalbana i tempo och rolighetsfaktor. 🙂

      Jag lyckades få tag på ett par skulls – men förstod inte riktigt varför jag _frivilligt_ skulle vilja spelet svårare för mig. 😉

  1. Wow, det verkar verkligen inte finnas någon enad dom kring Max Payne 3. Jag har sett det mesta i spelet antingen älskas eller hatas. Men kul att du gillade det. Jag ska nog plocka upp det någon gång så småningom, men det ligger inte högst upp på min “måste ha”-lista.

    Gällande Halo-serien så var jag inte heller överdrivet förtjust i Combat Evolved. Jag spelade det några år efter att hypen dött ned lite, och möttes av ett spel som öppnade ganska starkt men så småningom ändå slutade i korridorsskjutande som så många andra spel.

    Men jag köpte min 360 precis i samma veva som Halo 3 släpptes, och även om jag stod emot i ett år så bestämde jag mig så smånigom att jag ändå behövde pröva på konsolens flaggskepp som blev så oerhört hyllat. Det första som slog mig var att det var svårt som fan, för att jag körde på alldeles för hög svårighetsgrad; men det andra som slog mig var att det banne mig faktiskt var ganska så fantastiskt. Jag älskar verkligen Halo 3. ODST är ett intressant sidospår och Reach räckte inte riktigt till som en ren uppföljare till min Halo 3-upplevelse, men trean låg väldigt länge på topp tre-listan över mina favoritspel den här generationen. Jag vet inte riktigt om den skulle göra det nu, när generationen har fått några extra år (och en massa mer spel) på nacken, men jag har fortfarande en viss förkärlek för Halos typ av action.

      • Fredrik on July 2, 2012 at 10:54 pm
        Author

      Nej, kluvenheten kring Max Payne 3 verkar vara rätt monumental. Jag har inte riktigt lyckats isolera det till åldersgrupper helt, men de som verkar tokdissa Max Payne 3 mest verkar lida av viss Max Payne-nostalgi som kanske inte är helt sund eller sann. 😉

      Halo – ja, det öppnar väldigt starkt. Jag hade fruktansvärt roligt i början, med att testa olika taktiker för att se hur fienden skulle agera. Spelade om det inledande (efter att jag landat) ett par gånger, laborerade och hade kul. Sen blev det… korridor efter korridor… Och ett evinnerligt stim av ganska trista fiender.

      Jag måste spela trean. Men jag har fått strikta direktiv om att jag måste spela tvåan innan jag får spela trean, så jag behöver jaga reda på det spelet först. Därför ligger Halo som serie på hyllan just nu. Jag hoppas bara mängden positiva ord om trean (från typ alla) antingen är mer genuina, eller att spelet har åldrats bättre än ettan.

Comments have been disabled.