Det kliade lite någonstans bak i nacken, i hjärnbarken. Någonting låg och gnagde, oavklarat. Det tog ett tag innan jag lyckades identifiera vad. Till sist kom jag på vad – jag hade lagt Dark Souls på hyllan, “oavslutat”. Efter att ha avklarat den sista fienden påbörjade jag nämligen ett New Game+ någonstans i december, och låtit det ligga vilande.
Tydligen kom jag inte särskilt långt. Den hybris som uppstått när jag i Kiln of the First Flame kunde avverka svarta riddare på löpande band, med kirurgisk precision, ersattes av vanmod när den första riddaren jag stött på i Undead Burgh bokstavligt talat decimerat mig och mitt självförtroende till blandfärs.
Eller, det var vad jag mindes iallafall. Jag var ganska säker på att jag avslutat karriären strax däromkring. Skam den som ger sig. Jag startade upp spelet igen i för ett litet tag sedan. Min karaktär, nivå 93, befann sig i tydligen i Anor Lando.
Jag visste inte riktigt vad jag gjort, var jag var på väg eller vilka vapen jag borde använda. Efter en viss invänjningsperiod (med tillhörande dussintals dödsfall) började jag greppa kontrollerna igen.
Äventyren genom Anor Lando gick rätt långsamt – utan Humanity kunde jag inte direkt ropa på hjälp, och under mina irräventyr genom palatset råkade jag göra Siegmeyer of Catarina arg på mig, så delar av slottet var helt off-limit för mig. Såvida jag inte ville dö, igen. Och hela poängen var väl att undvika det?
Slarva, level 108. Ex-pyromancer. Nu bestyckad med en Magic Black Iron Greatshield +5, en Black Knight Great Axe +5 och Wanderer-rustning +9.
Ett par dödsfall mot Smough och Ornstein senare förstår jag att något fortfarande är fel. Passar på att se över min utrustning, utnyttjar möjligheten att köpa loss ett gäng Twinkling Titanite från smeden. Uppgraderar min nya favorityxa (Black Knight Great Axe) till +5, putsar på skölden lite. Inte för att det hjälper. Bristen på Humanity ställer seriöst till det för mig. Att tackla Smough och Ornstein en och en är inga problem, men när jag agerar påläggsköttet i deras dubbelmacka gör det ont.
Så, jag tar en paus och gör processen kort med Sif (och skurkarna i trädgården), Pinwheel nere i katakomberna, Ceaseless Discharge nere i de demoniska djupen och sist men inte minst – Siegmeyer. Efter detta har jag lyckats samla på mig lite Humanity. Dags för ett nytt försök.
Kanske var det mängden tid jag spenderat, kanske var det att kontrollerna äntligen började passa igen, men den här gången föll Smough och Ornstein på första försöket. Mycket tack vare en inhyrd resurs som mest agerade slagträ för den fiende jag inte hade fullt upp med att attackera.
Så. Äntligen förbi krönet. Från tidigare level 93 till level 108, trots rätt mycket investerande av själar i titanit.
Nu borde det vara en lugn seglats efter detta. Härnäst: Gravelord Nitos hemvist.
Lite siffror:
Vitality: 18
Attunement: 16 (4 slots)
Endurance: 21
Strength: 50
Dexterity: 33
Resistance: 13
Intelligence: 19
Faith: 18
HP: 890
Stamina: 142
Equip load: 88.3
R. Weapon 1: 623 (Black Knight Great Axe +5)
R. Weapon 2: 388 (Fire Composite Bow +9)
4 comments
Skip to comment form
Jag har inte vågat mig på det här spelet än. Jag vet ju hur frustrerande svårt det kan vara att komma vidare i spelet (måste man alltid döda bossarna eller kan man ta sig förbi dem på något sätt?). Jag har hört historier om hur spelare stängt in sina kompisar som kommit på besök och inte släppt ut dem förrän de klarat av crescendot… 🙂
Author
Åh. Det kan vara bortom frustrerande. Det finns ett par passager i spelet som alltid sätter ‘stopp’ för mig och som kräver ett närmast gudalikt tålamod. Däribland fighten mot Smough och Ornstein. Och nu även bossen “4 kings”. (Men å andra sidan har ‘det andra varvet’ fått mig att ge mig på fiender på andra sätt, som jag tidigare fegat ganska rejält mot.)
Mitt problem är jag har spelat det så mycket att jag börjar slarva. Jag börjar få ett visst mått av hybris och därmed slarva rejält. Men istället för att ta en paus och göra något annat så fortsätter jag. Trots att jag inte borde. Ju mer koncentrationen faller, man börjar slarva, desto sämre går det.
Spelet är i allra högsta grad hanterbart när man går solo mot fiender, men så snart det blir gangbang-dags så är det oftast kört. I de flesta fall kan man alltid locka iväg fienderna ur gruppen och sakteligen nöta ner hela beståndet, men när bossfighter är mot fler fiender åt gången är det svårt att lura iväg en.
Det finns ett par bossar man kan lura sig förbi – genom att hitta gen/senvägar, men alla de större bossarna är det krav på att spöa.
En av de större skillnaderna mot föregångaren är att nästan inga bossar i detta går att ‘fega’ ihjäl. Demon’s Souls hade ett antal exploaterbara buggar i bossfighter som man enkelt kunde utnyttja för att fälla dessa. Inte för att det på något sätt underlättade – man missade där ganska vitala taktiker som visade sig vara rätt nyttigare i senare skeden. Alltså, det finns inga genvägar till det perfekta stridandet. Man förstör snarare för sig själv. 🙂
(Och hjälp/summon-systemet i Dark Souls är betydligt bättre, vänligare och mer välfungerande. Om man inte lyckas frammana en helt urusel spelare, dvs.)
Det är väl just det där gudaliknande tålamodet jag ibland saknar, mer och mer ju äldre jag blir verkar det som… men självklart ska jag testa spelet – det ligger i min backlog. Bra att du lägger upp lite stats, det blir kul att jämföra med det egna sen. Kanske jag vänder mig till dig om tips på vad man ska lägga tonvikten på när det gäller levlandet/vapen etc.
Förresten, såg en rolig provspelning av DS på Gameinformer för inte så länge sedan – något för den erfarne att skratta åt kan jag tänka mig. 🙂
https://www.gameinformer.com/b/features/archive/2011/10/14/intro-to-dark-souls.aspx
Author
Den där videon var faktiskt helt briljant. Jag skrattade så jag nästan grät åt Dans stackars missöden med NPCn vid Firelink Shrine.