Jag dammar av bloggen med en liten summering av de rollspel jag hunnit avverka under året. Formatet blir som förra året lite korta intryck om spelen och länkar vidare i de fall det finns längre texter att beskåda. Ordningen blir omvänd med senast spelade/klarade spel först.
Trender för året? Ett par riktigt starka japanska rollspel. Ett par riktigt starka västerländska, men inget av dem från större, etablerade studior. Istället ser vi ett par riktigt starka europeiska rollspel (Witcher, Of Orcs and Men). Och såklart, en briljant expansion till Dark Souls.
Vad kommer 2013 erbjuda oss? Mer missade chanser från Square Enix? Mer miserabelt dravel från Bioware? Vi får se.
Persona 4: The Golden.
Persona 4: The Golden är skamligt nog det första spelet i Persona-serien som jag ser till sitt slut. I Persona 1 föll jag på mållinjen. Tvåan och trean har jag knappt hunnit röra alls. Men de ligger definitivt högt upp på listan över saker att spela. Så snart jag kan förmå mig att lägga ner Persona 4 igen. Starka, minnesvärda karaktärer och en sanslöst komplicerad snårighet av vardagssysslor att pyssla med gör Persona 4 till ett av årets bästa spel, helt klart.
Finns tyvärr bara ute i Japan och USA just nu, men europeisk version förväntas runt februari/mars.
Gravity Rush.
När Keiichirō Toyama och Naoko Sato gör saker tillsammans stannar världen, gravitationen upphör att existera och våra primala rädslor kommer fram. Åtminstone oftast. Männen bakom Silent Hill såväl som Siren gör något nytt – ett actionrollspel med gravitationslöshet som bärande faktor. Gravity Rush är ett förbannat snyggt, celshadat spel med mer känsla och djup än man kan förledas att tro. Ett spel som vågar göra något nytt, gör vissa saker fel men levererar något oförglömligt. Precis som Silent Hill och Siren. Smått trasiga, men ack så minnesvärda spel.
New Little King’s Story.
Little King’s Story kan vara det bästa rollspelet ingen spelade till Nintendo Wii. Min glädje när jag hörde att spelet skulle få en ny chans, en chans att ta sin revansch, var stor. Men, jag visste också att vare sig Yoshiro Kimura eller det forna utvecklingsteamet fanns kvar där spelet en gång skapades och att några andra skulle överse processen. Mycket riktigt, det mesta som stack ut, hade udd eller någon form av substans filades ner och försvann. Men New Little King’s Story är fortfarande ett oerhört charmigt spel, bara inte riktigt vanvettigt eller kritiskt.
Dark Souls: Prepare to Die Edition.
Jag vet inte om jag behöver förklara storheten i Dark Souls mer. Jag tänker inte predika mer. Däremot tänker jag svära lite över hur jävla korkat det är att ge sig på DLC-paketet Artorias of the Abyss i New Game+++. Bossarna är sanslöst bestraffande, och eftersom jag inte haft en chans att lära mig deras mönster på lättare grader är det en hård läxa. Men det går framåt, så sakteligen. 😉
Of Orcs and Men.
Få spel har förvånat mig lika mycket 2012 som Of Orcs and Men. Nog för att jag hade ungefär noll förväntningar på att det skulle vara ett bra, eller ens fungerande, spel. Cyanide börjar sakta men säkert leverera starka upplevelser. Jag har tidigare skrivit om spelet här samt en recension här.
Mugen Souls.
Ett spel jag faktiskt helt glömde bort när jag sammanställde den här listan var Mugen Souls. Japanskt rollspel från Compile Heart. Ett helt okej litet spel med schyssta strider och ett modigt försök att driva med rollspelsklyschor. Tyvärr faller det hela lite platt då spelet själv gör sig skyldigt till de flesta klyschorna. Inte alls lika grind-krävande som exempelvis Disgaea-serien, men heller inte i närheten av samma djup. På gott och ont.
Tales of Graces F.
Jag skrev i min recension av Tales of Graces F följande: “[…] är den perfekta snuttefilten att krypa upp med i soffan när hösten drar sig närmre, ösregnet smattrar ner på rutan och du vill drömma dig bort till en pastellfärgad värld med knasiga och mysiga karaktärer och bara le som en idiot åt deras äventyr.”
![[3ds] Kindom Hearts 3D (cover)](https://blog.explewd.se/wp-content/uploads/2012/12/3ds-Kindom-Hearts-3D-cover11.jpg)
Kingdom Hearts 3D: Dream Drop Distance.
Utöver att Neku, Shiki, Beat och Rhyme gör små inhopp samt att ett par melodier från The World Ends With You uppdaterats och remixats har jag ingenting särskilt gott att säga om det senaste Kingdom Hearts-spelet alls. Kontrollerna är katastrofala, handlingen är en orgie i navelskådande bortom även vedertagen Square Enix-standard. Det här är invecklat och komplicerat bara för att vara invecklat och komplicerat, som om det skulle ge spelet ett extra “djup”. Det gör det inte. Obegriplighet och storyluckor är inte det samma som djup. (Recension här)
Theatrhythm: Final Fantasy.
Okej. Så, Theatrhythm: Final Fantasy är inte ett rollspel i någon direkt mening. Men jag kan inte med gott samvete utelämna det ur listan. Rytmspel + Final Fantasy-musik = episk fanservice. Det räcker så.
Kingdoms of Amalur: Reckoning.
Jag blev lite förvånad när jag försökte hitta en länk till det där inlägget jag skrev om Kingdoms of Amalur: Reckoning men inte hittade det. Jag borde ha skrivit något om det? Jag spenderade ju ändå rätt mycket tid i dess värld med att … Ja, just. Vad var det jag gjorde? Och varför skrev jag inte om det? Kingdoms of Amalur: Reckoning gör ganska mycket väldigt rätt, men vad handlingen gick ut på vågar jag inte ens gissa på. Det var någonting om odödlighet, själar och … Ja. Jag minns faktiskt inte. Att så katastrofalt dra nytta av R.A. Salvatores skrivförmåga är imponerande.
Dragon’s Dogma.
Capcom försöker ge sig in i närkamp med Bethesda och kommer faktiskt ut med hedern i behåll. Dragon’s Dogma är ett första försök från utgivaren att skapa ett sandlåde-rollspel med kompetent stridsmekanik. Att sandlådan är rolig att utforska skvallrar mina två och en halv genomspelningar om och det faktum att stridsmekaniken fungerar med tre helt väsensskilda karaktärsklasser är ett smärre mirakel. Men, vi snackar ändå om Capcom. Är det något Capcom kan vid det här laget så är det spelbalans och slagsmålsmekanik – se på Street Fighter, Devil May Cry och Monster Hunter och andra spelbalansmässiga mirakulösa spel. Men det är ändå lite fascinerande att se dessa mekaniker överlyfta till ett rollspel och fortfarande fungera. Jag väntar med spänning på Dark Arisen-paketet till Dragon’s Dogma. Under tiden funderar jag på att ge mig på det nya svårare spelläget.
Mass Effect 3.
“Nu säger jag inte att alla spelserier borde ha en storybibel i stil med Babylon 5, med en tydlig femårsplan. Men tänk hur jävla awesome det hade varit? Om det hade funnit ett uns av kontinuitet och konsistens i spelvärlden. Om saker inte ad hoc’ats å det grövsta mellan spel eller i efterhand försökt limmas in för att en senare idé plötsligt blev viktig/kanonisk?”
Jag vet inte om det var stress, eller det faktum att en av de huvudansvariga för världen försvann från Mass Effect-teamet. Någonting förändrades. Att Mass Effect 3 släpptes i ofärdigt format och fick uppdateras med ett nytt slut på grund av spelarbasens klagosånger, och att ytterligare DLC-paket som förklarar världen släpps ett år senare är oförlåtligt. Sen är det ju ett ganska miserabelt dåligt spel rent mekaniskt också, förståss.
Pandoras Tower.
Ett oerhört charmigt litet actionrollspel från en japansk studio mest känd för licensierade anime-spel. Med klyftig spelmekanik, klättrande och frenetiska bossfajter högg det sig fast i mig och släppte inte taget på ett bra tag. Aerons kamp för att rädda Elena är precis sådär sagolik som den borde vara, och de vackra miljöerna och musiken gör allt för att accentuera det.
Witcher 2: Enhanced Edition.
Kanske inte störst, men fanimej bäst och vackrast bland de västerländska rollspelen. Jag skrev lite mer om det i sammanfattningen för maj.
Final Fantasy XIII-2.
Betydligt bättre än föregångaren på många sätt, men står fortfarande och trampar vatten lite. Jag är lite nyfiken på vad Lightning Returns: Final Fantasy XIII kommer ta med sig till bordet, för just Lightning var en av de saker jag saknade mest i XIII-2. (Se även: Sakaguchis förlorade resa, Recension här)
The Last Story.
Sakaguchi gör sin återkomst till regissörsstolen efter ett par års frånvaro. The Last Story försöker inte konkurrera med Final Fantasy-spelen gällande budget, grafisk extravagans eller storymässig komplexitet. Istället ligger fokus på det som är viktigt – karaktärer, deras relationer och ett jävligt tight stridssystem. Precis samma saker som gjorde Lost Odyssey till den här generationens kanske bästa rollspel, och någonting som Square Enix fortfarande inte verkar greppa.
(Se även: Sakaguchis förlorade resa, Recension här)
Skyrim.
Okej, så det kom inte ut 2012. Fair enough. Jag hade planerat att ha det med på listan på grund av de stora expansionerna spelet fått (Dragonborn, Hearthfire och Dawnguard), men istället får gnälla lite över Bethesdas eminenta klantarslighet och oförmåga att programmera fungerande spel. Ett år senare och fortfarande buggar i PlayStation 3-versionen. Inga expansioner. Ingenting. Tack som fan för det.
8 comments
Skip to comment form
Fin liten (nåja, du har ju hunnit med en hel del i jämförelse med mig) samling. Några av dem har jag bara demotestat, Dark Souls står på min lista förstås även om jag är rädd för vad det ska göra med mig. Skyrim, ja. Jag vet inte varför jag är så förlåtande mot Bethesda – kanske är det för vad de vill göra snarare än vad de faktiskt lyckas med. Jag är ganska trött på alla problem med spelet. Jag har laddat ned alla de dlc du nämnde men har stött på sådana problem att jag knappt orkar spela längre. När jag laddat ned Dawnguard möttes jag av en borg full med vatten, varje gång jag klev in så drunknade jag. Jag har också byggt ett hus dit jag flyttat hela familjen, men varje gång jag kliver in i huset så hänger sig hela konsolen (xbox) och jag tvingas stänga av den. Jag har inte sett familjen på länge nu. Should I hang the carpenter? If so, which one?
Author
Bortsett från DLC-problemen med Skyrim och det faktum att jag bevisligen valt “fel” plattform (framerate-problem, lite andra buggar) så älskar jag ändå spelet och Bethesda. Ingen kan bygga så stora och intressanta sandlådor att utforska. Huvudstoryn i Skyrim utforskade jag väldigt sent – jag hade stött på ett antal drakar och skändat en halv triljard gravvalv innan jag ens gick upp på berget, som den profet jag borde vara . Det handlar så mycket mer om vad jag gör här och nu, de upplevelser jag formar, än vad Bethesda försöker berätta.
En borg full av vatten låter lite som något man borde råka ut för i Minecraft – inte i Skyrim. Faktum är att jag överväger att köpa det på 360 så jag kan avnjuta DLC-paketen. Det verkar ju som åtminstone Dragonborn är rätt så jäkla bra.
Jösses vad du lirat rollspel i år. Jag trodde att jag, med mina sju eller åtta klarade spel, lirat många. Ännu roligare är att vi har så väldigt få beröringspunkter. Jag har spelat Skyrim, Witcher 2 och Mass Effect 3, precis som du, men annars har vi haft två väldigt olika rollspelsskördar i år. 🙂
Vad var det som du inte gillade med mekaniken i Mass Effect 3, förresten? Jag älskade det. Storymässigt fanns det enorma brister, men rent mekaniskt tycker jag att det var ganska klockrent. Undantaget är väl att det ibland kan vara alldeles för lätt för ens karaktär att sätta sig i “fel” skydd. Det var ingenting som störde mig i själva kampanjen, men ju mer tid jag lägger på flerspelarläget desto mer märker jag det.
Author
Ett tag funderade jag på att ta med Borderlands 2, Dishonored och Sleeping Dogs. Alla tre innehåller betydande mängder “rollspelselement” och är väl nästan lika rollspeliga som Mass Effect 3, men jag kände att jag fick dra gränsen någonstans. 😉
De spelmekaniska problemen med Mass Effect 3 handlar mer om att jag tycker att jag tycker cover-skjutandet är miserabelt tråkigt, alternativt dåligt (i jämförelse med andra spel av samma typ). Och så då rent strukturella, uppdragsproblem.
Att Shep konsekvent mellan spelen glömmer bort förmågor eller att vissa förmågor tas bort är väl en annan brist. Men för trean handlar mina större problem faktiskt om hur spelet är upplagt. Betydligt tråkigare uppdrag, miljöer och helt urbota idiotiska sidouppdrag. Jakten på war assets, random-dialog-sidospår-uppdrag är så långt ifrån de briljanta loyalty-uppdragen i Mass Effect 2 att det är svårt att inte bli besviken.
Men visst, det finns en del bra saker även i trean. From Ashes och inklusionen av Javik i partyt är helt briljant, men varför den karaktären låsts till förboknings-DLC är bortom all sans. Att slutet patchats och att det tydligen kommit än mer relevant storymässig tyngd i Leviathan (som kom långt efter jag var klar med spelet) är bara sorgligt. Att Mass Effect 3 släpptes i ofärdig form känns mer och mer tydligt.
Haha, det hade ju inte spelat någon roll om du inkluderat de tre spelen heller. Jag har missat både Borderlands 2 och Sleeping Dogs. Däremot spelade (och gillade) jag Dishonored. En trevlig överraskning i år.
Jag håller med dig om i stort sett all kritik mot Mass Effect 3 (det vet du), utom just det spelmekaniska. Det är nog den tredjepersonsskjutare jag har haft roligast med på länge. Jag tycker skjutandet är skitskoj. Jag tycker att balansen mellan det vanliga skjutandet och biotiska och techkrafter är riktigt välgjord, och speciellt på de högre svårighetsgraderna fnittrar jag som ett litet barn när jag överkommer utmaningarna som slängs åt mitt håll.
Author
Nu kan det vara så att jag spelat det med fel krafter, en knasigt specad karaktär eller på fel svårighetsgrad. Men i trean hade jag inte särskilt kul i strid. De kändes mest som en transportsträcka till resten av handlingen, vilket i sig är ganska normalt. Jag vet inte. Det klickade helt enkelt inte.
Å andra sidan, det tog mig fram till ~en tredjedel in i Halo 3 innan Halos jävla strider klickade ordentligt och började bli roliga. Så jag antar att jag gör någonting fel. 😉
(En av grejerna jag ogillar med både Mass Effect och Halo är iofs att dö och tvingas spela om. Allt ifrån dödsanimationen, de hånande ljuden och laddningstiderna…)
Båda spelen har i synnerhet dåligt avvägda checkpoints och drar sig inte för att jävlas med en…)
Jag vet inte riktigt vad som hände men jag har bara spelet Dark Souls av alla spelen på listan. Ändå spelade jag igenom åtminstone fem rollspel under året, men alla var från andra år. Allt som allt spelade jag nog igenom fler spel det gångna året än jag någonsin gjort, men inte så många rollspel alltså.
Flera av spelen på din lista är spel som jag dock ska försöka ta mig tid att spela snart, The Last Story väntar till exempel i hyllan och Of Orcs and Men ska jag införskaffa. Känns som det snart kan vara dags för en PS Vita också, speciellt eftersom jag inte spelat Persona 4 trots att jag har det, men den nya versionen sägs ju vara överlägsen så jag spelar nog hellre den.
Personligen har jag haft bäst tid med mindre spel som släpptes under det gångna året, däribland Little Inferno, Hotline Miami och Analogue: A Hate Story, för att inte glömma The Walking Dead, Journey och Botanicula. Dessutom var Binary Domain en trevlig överraskning.
Imponerande lista du har under bältet här! Ska bli sjukt kul att se hur 2013 blir i jämförelse. 🙂 Vissa titlar slinker mig rätt förbi, men annars har vi ju ganska lika tycke och smak. ^^ Kul läsning!