«

»

Mar 29 2011

Våga vägra grupprunka

Det här är ett samtidigt ‘tack’ och ‘fuck you’ till spelutvecklare. Jag gillar förstapersonsshooters. Ett par av dom gillar jag riktigt mycket. Förra året, och i år, låg både Medal of Honor, Call of Duty: Black Ops, Bulletstorm,Crysis, Killzone 3, Homefront och ett par andra spel högt upp på inköpslistan.

Åtminstone fram till att jag började granska recensioner och förhandstittar lite närmre. När det gång på gång påtalas att singleplayerkampanjen är löjeväckande kort, dålig eller att fokus ligger på multiplayer så gick spelen ner från “intressanta” till “jag skippar”.

Jag spelar inte multiplayer. Att lägga 600 spänn på en 4-8 timmar långsingelspelarkampanj som i bästa fall är bristfällig, saknar omspelningsvärde, är buggig eller direkt sunkig gör jag inte. Det finns det varken tid, ork eller pengar till. Det finns så många andra bra spel i andra genrer som kan ockupera min tid bättre.

“Varför spelar du inte multiplayer” frågar ni nu?

Det finns ett antal anledningar.

Jag spelar oftast spel antingen för handling, stämning eller karaktärer. För att fly in i en annan värld ett tag. Ibland spelar jag för den rena spelmekaniken. Det händer dock väldigt sällan. För min del är spel en ersättning för en god bok, en bra film eller ett brädspel.

Multiplayerfokuserade spel är som att försöka läsa en bok där varje sida består av “Kalle skjöt ihjäl Olle med ett pansargevär. Olle kommer tillbaks in i matchen. Röda laget håller flaggan. Nej. Blå laget. Nej. Röda.”.

Eller att försöka se en film i en biograf där alla andra besökare diskuterar handlingen högljutt. Det funkar inte. Det bryter min eskapism helt och hållet, och blir ganska lätt jävligt långtråkigt.

Det finns ingen karaktärsutveckling. Det finns ingen handling. Det finns ingen direkt stämning. Undantag finns – det är jag medveten om. Assassins Creed: Brotherhood är långt mycket mer ett singleplayerspeläven i multiplayer. Alla spelarna agerar mer eller mindre NPC:er, och mekaniken är såpass intressantatt det faktiskt gav mig incitament att spela det en hel del.

Fast det där är bara undanflykter. Dåliga ursäkter.

En stor del av min aversion (edit: mot multiplayer) är att tvspelande alltid varit ett stigma. Något fult. Det har varit nördigt. Någonting som friska människor inte gör efter en viss ålder. Någonting som man sysslat med på egen hand på pojkrummet. Lite sådär lagom skämmigt.  Det är ingenting man talar högt om, såvida man inte vill bli mobbad, utstött eller pekad på och skrattad åt.

Gamingmama retweetade en tweet: “Video games are the new masturbation. Everyone does it, but no one admits it, and guys all think girls don’t do it.”

Jag skulle vilja hävda att det inte är ‘the new masturbation’. För oss som är tillräckligt gamla, levt med stigmat och sannolikt fått höra ordet ‘nörd’ som ett skällsord så är spelande helt klart jämförbart med ‘(the original) masturbation’.

Att tv-spelande har blivit en mer socialt accepterad aktivitet är någonting som inte riktigt kan sätta sig fast i mitt huvud, när det under så lång tid inte varit det. Det är som det plötsligt skulle bli acceptabelt att idka sexuella aktiveteter på öppen gata. Does not compute.

Grupprunkande är helt enkelt ingenting för mig.

About the author

Fredrik

15 comments

3 pings

Skip to comment form

  1. Spel-Malmer

    Håller helt med din analys av varför du inte spelar multiplayer. Ser det precis likadant (läs ’emergent stories’ (typ) på min blogg). Spel skall vara upplevelse, inte sport (för mig).

    Men jag ser inte riktigt hur din aversion mot att erkänna ditt spelande har med multiplayer att göra. Borde det inte gälla alla speltyper? Eller är det tt det känns mer pinsamt med multiplayer? Det kan jag iofs förstå.

    Anyhow. Bra skrivet, som vanligt, men om du vill ha lite konstruktiv kritik skulle jag gärna sett en tydligare logisk brygga till andra delen av inlägget. Eller också bara jag är dum. 😉

    1. Fredrik

      Den logiska bryggan är lite saknad, ja. Det borde splittats upp i två olika inlägg. Men så blev det inte idag. Nästa gång, kanske. 🙂

      Tack för kommentaren. Tack för att jag inte är den enda som vågar vägra multiplayer. 😉

      Jag har inga direkta aversioner mot att erkänna mitt spelande. Jag gör det bara helst själv. Om spelande = masturbation, så är multiplayerspelande grupprunkande. Och sådant pysslar jag inte med. Det är inte min sak. 🙂

      Jag lade in en stealth-edit för att förtydliga.

  2. Spel-Malmer

    Ja nu fattar jag…duuh! Känner mig lite dum nu 🙂

    1. Fredrik

      Nej, det var en helt klart giltig poäng. Det var lite slarvigt formulerat. Jag borde korrläst en gång extra.

      Jag såg din ’emergent stories’ nu – och kan definitivt skriva under på det. Kommentar incoming.

  3. Lania

    Det här var en mycket bra skriven post. Och jag håller med dig angående multi-player! Ditt inlägg gav mig lite eld i baken att börja skriva på min egen bloggpost-idé. Men jag orkar/hinner inte med allt idag, får spara resten till imorrn!

  4. Ina

    Perfekt liknelse och ett bra inlägg som jag mestadels instämmer med! 😀

    “När det gång på gång påtalas att singleplayerkampanjen är löjeväckande kort, dålig eller att fokus liggerpå multiplayer så gick spelen ner från “intressanta” till “jag skippar”.”
    Så blir det här hemma också. Vi gillar shooters, men oftast inte multiplayer (Gears och Bioshock 2 är exempel på undantag, men bara om det spelas med vänner). När singleplayer bara blir nån sorts lång tutorial som ska lära en grunderna inför multiplayer blir jag ledsen. Skitspel! 😀

    1. Fredrik

      “När singleplayer bara blir nån sorts lång tutorial som ska lära en grunderna inför multiplayer blir jag ledsen.”

      Jamen, precis så. Singleplayer är inte en tutorial till ett jävla multiplayerläge som ingen bett om.

      Men samtidigt tackar jag spelföretagen. Det är ett par tusenlappar jag kunnat lägga på andra saker. Yay (!?).

  5. Henke (spelgubben)

    Själv tillhör jag dom som gärna runkar i grupp 😀

    Jag är precis tvärtom. Jag köper spel först och främst genom att titta på multiplayer. Att spela med kompisar online är för mig det bästa sättet att fly världen en stund.

    Fast jag uppskattar en riktigt bra single player också 🙂

    1. Fredrik

      Hey, good for you. Då är du en betydligt självsäkrare person än vad jag är. ;D

      Nä, men det är väl ganska skönt att spelbranschen ( visst blogg-gnabberi till trots ) är stor nog att kunna rymma både episka singleplayerspel och massiva multiplayer-spel. To each his own, liksom. 🙂

  6. Christian

    Hej Fredrik, Det verkar som en del tog illa upp av vår senaste podcast där vi talade i huvudsak kritiskt om detta inlägg. (Även om lite positiva saker slank med av bara farten) 😉

    Tror nog att de flesta ha missförstått min och Peters tanke kring det hela och vad vi ville få ut. Jag önskar därför att du själv ger din syn på det hela och därefter ger oss ris eller ros. (Var inte nådig om vi missförstått) 🙂

    Även om andra tror sig vara dina riddare i skinande rustning, så tror jag du är stor nog att slå tillbaka själv.

    Ha en jättebra dag!

    Christian

    1. Fredrik

      Jag har postat ett svar – http://blog.explewd.se/2011/04/en-dares-forsvarstal/

  7. Ercarret

    Jag var som dig, tills jag spelade Halo 3. Det förändrade mitt sätt att se på SP/MP-dynamiken i spel. Till det bättre, lyckligtvis, eftersom jag sedan dess uppskattat mer av det som följer med i förpackningen.

    Det jag blir lite fundersam över, är varför du jämför upplevelsen du får av MP med den som du vill ha av SP. Jämförelsen med en bok blir lite haltande, eftersom den inte är särskilt relevant. Jag förstår din poäng, men det blir lite konstigt eftersom du tvingar in MP:n i ett sammanhang som den själv inte försöker ockupera. SP är det läge där utvecklaren (kanske/förhoppningsvis) har några story-/stämningsmässiga ambitioner, medan MP lite förenklat bara är en lekplats. En litterär skildring av händelseförloppet ombord på en gunga skulle också bli fruktansvärt trälig (“Fram. Och tillbaka. Fram. Och tillbaka. Fram. Och tillbaka. Fram. Och tillbaka. Fram. Och tillbaka. Fram…”), men att lyfta fram det som ett argument för varför man inte gungar skulle bara kännas underligt. Samma sak nu, med MP:n. Det känns som en lite onödig intellektualisering av den verkliga anledningen (“för jag tycker inte det är kul”, antar jag), som är fullt tillräcklig.

    Däremot känner jag igen det du skriver om hur synen på spelande (inte) förändrats. Jag hör också alltid hur det “har förändrats”, men det är ingenting jag märker särskilt mycket av. Jag har alltid sett mig som nörd, och om synen på “oss” har förändrats sedan jag gick i skolan så har jag inte hängt med i utvecklingen. För mig bär titeln med sig ungefär samma stigma nu som förr, och det är inte direkt någonting som jag delar med andra såvida de inte själva frågar.

    MEN, min avighet till att erkänna att jag är nörd sträcker sig bara till de som (jag tror) inte är nördar. Jag har inget problem med att spela tillsammans med andra nördar. Om något så är det trevligt att bryta lite mot illusionen om att nördarna bara sitter helt asociala på sina rum. 🙂

    1. Fredrik

      Tack för en lång och intressant kommentar!

      Varför jag “jämför upplevelsen du får av MP med den som du vill ha av SP” – det är båda två sysslor som slåss om samma mängd spelbar tid jag har att förvalta under dygnet. Jag väljer att lägga den tid jag har att lägga på spel på singleplayer nästan exklusivt.

      Jämförelsen med bok haltar kanske lite – men inte ur kontexten “vad jag vill få ut ifrån spelande” – vilket oftast är en narrativ upplevelse. Hade kontexten varit “Jag vill idka lagsport eller socialt spel” hade det haltat betydligt mer, det kan jag hålla med om. Jag var antagligen (bevisligen) lite otydlig.

      Javisst. Det är en intellektualiserad ursäkt för ett djupare problem. Det är jag väl medveten om. Vissa multiplayerupplevelser är kul, det sticker jag inte under stol med. AssCreedBro tog jag upp som exempel. Mer asynkrona multiplayerspel där tider, poäng eller annat jämförs slinker också ner då och då. Det är de mer tävlingsinriktade eller gruppbaserade spelen som stryker på foten först och främst.

      Hade jag haft ett uns av tävlingsinstikt eller socialt behov så hade jag antagligen spelat mer multiplayer.
      Men som det är nu är jag alldeles för ofta relativt socialt utbränd när jag kommer hem och har varken lust eller energi till att umgås med människor i eller utanför spel på andras villkor än mina. Multiplayer blir i den faktorn en psykisk belastning. Och det vill jag helst inte förknippa med spelande. Inte när det finns andra, goda erfarenheter att plocka från spelande. Eskapismen blir för min del haltande, eller obefintlig, om jag tvingas dela upplevelsen med andra.

      Jag är inte ett särskilt socialt djur. Så är den enklaste, möjliga sanningen. Jag leker inte bra i grupp och har aldrig gjort det. Eventuellt kan jag maskera det under inflytande av alkohol, men då blir det plötsligt väldigt svårt att fokusera på handkontrollen. 😉

      Så. Det kanske förklarar min syn lite mer.

  8. Edholm

    Håller till viss del med dig om multiplayern (åtminstone då det kommer till FPS spel). Däremot undrar jag lite varför du inte köper spel från t.ex. Games brittiska hemsida där det är betydligt billigare än i Sverige, eller att köpa begagnade spel.

    Du lär givetvis ha en god anledning, och jag vet själv väldigt många. För tillfället är jag en fattig studerande så det är i princip det ända sättet för mig att kunna köpa spel.

    Intressant läsning måste jag säga, blir att börja följa din blogg i fortsättningen!

    1. Fredrik

      Hej! Tack för din kommentar.

      En del spel importerar jag, men jag föredrar (dum som jag är) att stödja lokala handlare. Den systematiserade begagnathandeln ser jag stora problem med, då den skadar branschen ganska hårt. Primärt utvecklarledet. Men jag ska inte sticka under stol med att jag visst handlar en del begagnat. Dock främst spel som är svåra att hitta nya. Jädra färskvaror, det här. 🙁

  1. Om spelstress, gamertyper och rätten att vägra spel « Spelografi – Våra liv för spelet

    […] Två bloggposter som jag verkligen kan rekommendera är Emmyz funderingar kring gamertyper och Fredriks anti-multiplayer manifest. Jag har haft liknande funderingar – när är man egentligen hardcore? Förväntar sig […]

  2. Radio Spelografi: 29 – ”Två snubbar, lite musik och massa prat” « Spelografi – Våra liv för spelet

    […] Inlägget som vi pratar om mot slutet av podcasten hittar ni här. (Multiplayergrejen)   AudioPlayer.embed("pod_audio_1", {soundFile: […]

  3. Tv-spel är den nya tidens onani | Press2play.tv

    […] senare upptäckte jag att andra uppfattat tweeten som något helt annat. Här har vi en som funderade över masturbation och att han helst vill göra det ensam, istället för öppet med […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>