Category: Retroglasögon: På

Shin Megami Tensei: Lucifers Call (Nocturne)

Shin Megami Tensei: Lucifers Call

Efter Drakengard har det blivit dags att ta itu med nästa förbisedda PS2-rollspel. På tips från Krille/speltokig.eu får det faktiskt bli Shin Megami Tensei: Lucifers Call.

Det första som slår mig när spelet startar upp är att musiken är underbar. Som med många andra Atlus-spel, och Persona-spel i synnerhet är det Shōji Meguro som ligger bakom. Den celshadade, nästan tecknade grafiken känns trevlig. Styrningen är väl lite sisådär än så länge.

Har inte lyckats ta mig fram till en strid än, så stridssystemet kan jag inte riktigt uttala mig om. Men jag gillar stämningen än så länge.

Introsekvensen, nedan, sätter stämningen ganska bra.

En resa genom Midgar, del 3

Ghost Hotel

Resan vidare tar oss till den nedbrutna och trasiga staden Corel, där Barret tidigare vistats. Han känner skuld för vad som hänt med staden. Den är i ruiner, en slum. Det visar sig att Barret och hans forna kamrat Dyne försökt försvara staden mot Shinra-soldater men misslyckats. Både Barret och Dyne blev av med varsin arm, vilket förklarar hans vapenarm.

Vi reser upp till det lyxiga nöjespalatset ovanför Corel – Gold Saucer. Sådan extravagans. Men vi är inte här för att spela hasardspel, vi jagar ju efter Sephiroth. Men först tar jag med mig Tifa på en tur runt Gold Saucer. Det är tyst, nästan lite obekvämt tyst i den lilla vagnen vi åker i. Valde jag fel, kanske. Skulle jag tagit med mig Aeris?

Nåväl. Vi slår oss samman med resten av gänget och fortsätter utforska. Strax därefter springer vi på en lite märklig katt som säger sig vara en spåman. Cait Sith joinar gruppen. Vi får ett tips om att en svartklädd man med silverfärgat hår senast såg borta vid “Battle Square” och ger oss dit. Vad som möter oss är ett slagfält, fullt av döda kroppar. Naturligtvis antar ägarna att det vi som misskött oss, och vi slängs ut och hamnar i fängelset under Gold Saucer.

Vi lär oss att enda vägen ut är att snacka med ‘chefen’ och få tillstånd att leka med de här stora, gula Chocobo-fåglarna. Sagt och gjort, vi slår oss fram genom fängelset, hittar ‘chefen’ som visar sig vara Barrets gamla vän – Dyne. Vi får en förklaring till händelserna och Barret får ett välkommet avslut till något som orsakat honom ångest i många år.

Vi blir benånade från infängslandet genom att vinna ett Chocoborace. Efter det har Gold Saucer lite tappat sin charm och vi beger oss av igen. Kanske kommer vi tillbaks, men platsen väcker mest avsmak just nu. Istället ger vi oss av västerut – mot Cosmo Canyon och Nibelheim.

Efter ett kort besök till Cosmo Canyon där vi får lära oss mer om Red XIII och hans förfädrar, samt om planeten i sig bär det vidare mot Nibelheim. Med huvudet fullt av saker som Lifestream, Cetra och annat är det svårt att inte bli lite förvirrad. Stackars Cloud.

Återkomsten till Nibelheim blev lite av en chock. Var inte Nibelheim nedbränd? Jag vet att jag såg det för inte alls särskilt länge sedan. Jag vet att jag berättade det för Tifa. Men staden står upp fortfarande. Dock verkar byborna lite märkliga. Iklädda svarta kåpor, vaggandes fram och tillbaka pratar de om en “Reunion”. Några av dom nämner ‘Great Sephiroth’. Vi verkar vara på rätt väg. Mot den stora herrgården utanför byn!

… fortsättning följer 

 

 

Nytt i spelsamlingen (Atlus-vändan fortsätter)

PSTwo

Eftersom jag ändå passade på att införskaffa en PSTwo till ett facilt pris från Webhallen (att ha i backup, utifall den gamla trotjänaren kraschar) passade jag även på att köpa följande, som Webhallen hade till riktigt bra priser ( 129 spänn stycket )

* Persona 4
* Shin Megami Tensei: Digital Devil Saga
* Shin Megami Tensei: Digital Devil Saga 2

Shin Megami

Shin Megami

Mycket Atlus, med andra ord. Och så trillade Xenoblade Chronicles till Wii ned i brevlådan. Det skall recenseras för eurogamer.se

Xenoblade Chronicles

Drakengard

Drakengard

Drakengard är ett actionrollspel, utvecklat av Cavia och släppt av SquareEnix 2004. När spelet kom ut fanns det på min radar fram till att recensioner började sippra ut. ”Medioker draksimulator med monotont markstridande som enda variationsfaktor” var väl andemeningen i de flesta recensioner.

Nu sprang jag på spelet av en slump ganska billigt, och kände igen namnet från det flertal diskussioner som dykt upp i samband med Cavias sista spel – Nier, som sägs vara en slags spirituell efterföljare, eller åtminstone utspela sig i någorlunda samma universum. Nier råkade också ut för väldigt blandade recensioner, och passade definitivt inte alla spelare. Så, jag tänkte att jag väl ger det en chans. Plockar upp spelet, dammar av handkontroller och minneskort till PlayStation 2.

Drakengard

Så, vad är Drakengard? Det oäkta kärleksbarnet mellan Dynasty Warriors och Panzer Dragoon, typ.
Det är ungefär lika delar flyga-drake-och-skjuta-ner-fiender a’la godtyckligt Dragoon-spel och lika delar marksekvenser där du mejar dig igenom fiender. Tyvärr så är marksekvenserna relativt tråkiga och dras med en hel del problem – såsom sikt, fiender som bara dyker upp på skärmen när du kommer tillräckligt nära ( någonting som känns som minnesbegränsningar ). Det som hade kunnat bli riktigt episka fältslag blir istället små stridigheter med fiendegrupperingar på upp till 8-9 personer. Resterande är dolda i dimman.

Flygsekvenserna är faktiskt betydligt roligare. I likhet med genrens bättre spel så manövrerar du din drake på ett schysst sätt, du kan antingen spotta eld manuellt eller försöka låsa ett antal skott på en fiende. Det funkar, även om styrningen är lite småmärklig ibland.

Drakengard

Men, precis som i Nier – det finns någonting här som är mer än summan av alla beståndsdelar. Mekaniskt sett är det här en ganska grådassig sörja, fylld med repetitiva och dåligt avvägda spelmoment.

Striderna på mark går in i rent grindande efter ett par uppdrag och känns mer som en pina att hacka och slafsa sig igenom. Visst kan man variera sig lite och använda något av de 65 (!) olika vapen som finns, och dessa kan också levlas upp och bli starkare. Men när man har ett par rejält bra vapen så finns det inga egentliga anledningar att variera sig, då är det enklare att bara hacka ett par gånger till på fienderna innan de fälls.

Grafiken är rätt okej för att vara ett PlayStation 2-spel. Miljöerna ser lite urvaskade ut och är väldigt kala. Fienderna är fantasifulla och välanimerade. De förrenderade mellansekvenserna håller rätt okej kvalitet.

Musiken  nu börjar vi snacka. Klassiskt inspirerad musik, tolkad av en halvgalen japansk elektro-artist med glitchcore-inslag? Jajjamän. Det är cut’n’glitch-klassisk musik. Ett bra tag trodde jag att det var något fel på min skiva, men icke. Det skall tydligen låta såhär. (Och det låter ganska awesome! – exempelvis detta stycke (youtube) eller detta (youtube))

Story och karaktärer är där Drakengard skiner till. Utöver huvudkaraktären Caim möter vi på en handfull rätt intressanta, om inte direkt trasiga karaktärer. Kannibaltjejen Arioch, den blinda pedofilen Leonard och den lilla oskyldiga pojken Seere. Det ger en minst sagt intressant gruppdynamik när två av karaktärerna har klara predatoriska drag mot den tredje.

Handlingen tänker jag faktiskt inte beröra särskilt mycket, mer än att säga att den är ganska knepig. Inte alls särskilt rak och linjär.

Se så. Gå och spela spelet. Det är faktiskt ganska trevligt det här. Jag har fyra slut till att upptäcka.

En resa genom Midgar, del 2

Cait Sith

Resan genom Midgar och Final Fantasy 7 fortsätter. Del ett finns här.

Nu var det lite för länge sedan jag borde har skrivit mer här, så jag har en hel del att ta i beaktning. Senast jag lämnade Cloud, Tifa och gänget var det läge att smyga in i Shinra HQ för att undersöka saker. Sagt och gjort, vi smög oss in i Shinras högkvarter, sprang i trappor i en halvtimme. Stackars Barret var nära att stryka med på kuppen.

Väl på plats hittar vi ett ohemult experiment vid namn Red-XIII, som professor Hojo laborerat loss med. Vi lyckas befria Aeris, snor med oss Red och lämnar stället efter att att ha tjuvlyssnat på Shinras planer. Det snackas om planer på att hitta ‘The promised land’. Mystiskt värre.

Nåväl. Efter en frenetisk motorcykelflykt så lämnar vi Midgar och ger oss ut i vida världen. Jag hade glömt hur snabbt det var man kom ut till världskartan. Frihet. Var ska jag ta vägen? Förvirring. Jag är ju inte vad vid frihet i Final Fantasy-spel. Jag har ju nästan vant mig av vid det. (Nej, jag spelade ju faktiskt senast Final Fantasy IV).

Vi rör oss bort mot den lilla sävliga staden Kalm, slår oss ner i ett värdshus, och Cloud börjar berätta om sin bakgrund. Hur han känner till Sephiroth. Vi rör oss tillbaks i tiden till Nibelheim och får se precis hur Sephirots fragila psyke slås till spillror av insikten att han kanske är producerad. En produkt. Inte mänsklig. Och hur han i ilska brände ner Nibelheim.

Efter vi vaknat får vi tips om att ge oss söderut, igenom mithrilgruvan, men först behöver vi låna en Chocobo för att säkert ta oss igenom träskmarken som ligger mellan oss och gruvan. ( Hur det utvinns mithril ur gruvan när varje försök att korsa träsket möts av en elak jävla orm är en bra fråga…)

Vi spolar framåt lite. Vi rör oss snabbt genom gruvan till kuststaden/Shinrafästet Junon, leker Shinra-soldat och bordar ett skepp över havet och anländer till Costa del Sol. Vi jagar fortfarande Sephiroth och senaste tipset är att han setts i det svävande kasinot – the Gold Saucer. Dit ska vi härnäst. Jag har en dejt med ödet, och kanske med Tifa. Eller Aeris. Vi får se.

Jag har äntligen lyckas uppgradera viss materia – fire, ice och några till. Jag har samlat på mig ett gäng summons – Shiva, Ifrit, Chocobo/Mog. Hurra!

Behöver dock mer pengar, bättre vapen och lite annat joxx. Men det kommer jag nog hitta snart.

… fortsättning följer 

En resa genom Midgar, del 1

Det har diskuterats, sågats, dissikerats och skrivits en hel del om Final Fantasy XIII på sistone. Både goda och onda saker. Det är lite fascinerande att se att ett spel som kom ut för 16 månader sen fortfarande hittar nya spelare i denna tid då spel verkar försvinna ur folks medvetande två månader efter release. Mycket roligt att se.

Men, jag tänkte inte angripa Final Fantasy XIII. Anna borta på Rpgaiden har redan gjort det. Familjenspel skriver om det i dagboksform borta på Spelkriget.

Final Fantasy 7

Final Fantasy 7 – the original gangsters

Av någon anledning fick alla skriverier om det mig att bli sugen på att återgå till starten. I mitt fall, Final Fantasy 7. Jag har (såvitt jag minns) inte spelat om det sedan jag först spelade det 1998, till PC.

Så det tänkte jag göra, och periodiskt skriva av mig vartefter jag kommer vidare, eller har något att säga om spelet.

Varning: Kan innehålla spår av spoilers.

Jag är bara en liten bit in i spelet, har inte kommit särskilt långt ännu.

Jag har guidat Cloud genom de inledande uppdragen, där han följer med Avalanche på uppdrag att sabotera två Mako-reaktorer. Jag har träffat Aeris, men jag tror hon är lite sur på mig. Hon verkar tro att Tifa är min flickvän, och trots att jag påpekat att vi bara är barndomsvänner så verkar hon inte riktigt tro på mig. Hon köper inte mina förklaringar. Paranoia? Osäkerhet?

Efter att ha träffat Aeris, sett hur Tifa blivit bortförd av pervot Don Corneo och jag begett mig av till Wall Market så blev det läge för lite crossdressing.  Jakten på de perfekta accesoarerna var dock allt annat än smärtfritt. Jag fick tag på en peruk genom att tävla i styrketräning. Tyvärr misslyckades jag, och min motståndare tog fram peruken från ett “säkert ställe”. Den såg ut att vara ganska solkig. Jag vill inte riktigt veta. Ett par stringtrosor kom jag över efter att ha spenderat alldeles för mycket tid i ett badkar med alldeles för många muskulösa män.

Men Tifa blev befriad till sist, och Don Corneo gav mig ett par insikter, ett par spår att följa upp på. Det är dags att ge sig av mot Shinra HQ. Men det får bli nästa gång.

Grafiken är nog bättre än vad jag mindes, eller så hjälper det att jag spelar på PlayStation Portable, så man kanske inte stör sig på kantigheten lika mycket. Hade jag sett det här uppblåst på en 40″ TV så hade jag nog reagerat annorlunda.

Stridssystemet känns igen – men jag hade för mig att det gick snabbare att få Materia att levla upp. Tydligen inte, men så är jag ju också bara i början. Musiken däremot. Musiken är fortfarande underbar. Jag känner igen nästan varenda spår, trots att det var var länge sedan jag senast spelade spelet. Det är också kul att se att jag inte helt kommer ihåg storyn. Vissa saker bortglömda, vissa saker minns jag.

Och du – du där. Tågvakten. Du som stod och vaktade tåget medan en ung kvinna föll ihop nedanför trappan upp till plattformen. Du som inte reagerade när hennes barn satt och storgrät. Du som inte gjorde någonting. Hur sover du på nätterna? Att du därtill lät en slumpmässig människa ta med sig barnet. Utan att ens blinka. Mår du bra? Är du stolt? Känner du dig duktig nu?

fortsättning följer ..