Devil May Cry 4

I väntan på att den mer högupplösta Devil May Cry kommer (och eftersom jag saknar en uppföljare till Bayonetta) så gav jag mig i kast med Devil May Cry 4 igen. Det har stått i hyllan och samlat damm väldigt, väldigt länge. Enligt spardata så var året 2009 när jag senast rörde det, och jag försökte komma fram till varför.

Det visade sig ganska snabbt. Spelet är katastrofalt tråkigt, hittills. Menlöst springande fram och tillbaks. Tråkiga strider.

DMC4

Jag kanske minns fel, men jag minns de tre första spelen som betydligt mer taktiska, och med mer variation i strid. Här behöver jag knappt ens tänka, och mängden kombos jag innehar är skrattretande få. Nu är jag förvisso bara 7 uppdrag in, har precis lämnat alla fina gotiska byggnader för att bege mig till en djungel, men jag hoppas att spelet tar fart snart. Jag skall dock vara en duktig pojke och spela klart det. Såvida jag får för mig att damma av de tre första spelen istället, eller ge mig på att klara Bayonetta på en svårare grad.

Uppdatering (2011-09-26): Okej, en liten bit längre in så skiftar spelet karaktär, bokstavligt talat. På tiden, även om kontrollerna känns “fel”. Nåja. Det är svårt att missa exakt var Bayonettas influenser kommer ifrån. 😉

Comments have been disabled.