Det finns en anledning till att det är lite tyst här just nu. Den kommer bli ganska klar för fler läsare om ett par dagar, och ni kommer förhoppningsvis bli tysta av samma anledning. Det kommer förbli ganska tyst ett tag framöver. Jag ska försöka skriva lite då och då, men …
… det här är min senaste bekantskap. Hon heter Slarva, en pyromancer. Namnet är en påminnelse till att inte agera som namnet kan lura en att göra. Fokusera, inte slarva.
Slarv och hubris leder till onödiga dödsfall.
Jag återkommer när jag spelat en bra bit till av Dark Souls, och lyckats komponera ihop en recension för Eurogamer. Alternativt kan ni läsa vad jag tyckte om Demon’s Souls (på bloggen [1] [2], på eurogamer).
Fram tills dess, beundra gärna Slarvas horribla skönhet. Hon är odöd. Det kommer ni också vara snart. Jag känner mig ganska däremot ganska död efter att ha umgåtts med henne i dryga 12 timmar fördelat på två dagar. Och mer kommer det bli. Vi är inte på några vägar färdiga med varandra ännu.
Nattskiftet slut för inatt. Jag undrar om Slarva lyckas sova vid lägerelden där jag lämnade henne. Jag får helt enkelt vänta och se.
6 comments
Skip to comment form
Hur känns det att spela med riktig kontroll för en gångs skull då? 😉
Author
Jag gillar vikten, men den ligger inte helt bekvämt ännu. Eller så håller jag i den fel. 😉
Säg det bara rakt ut, gosse! Du suktar efter Kinect-styrning. Vifta med luftsvärd och kasta luftmagi och spänna luftpilbågar. Yeah!
Author
Precis så är det. Det är det Souls-spelen behöver, mer fysisk ansträngning. Fast det hade nog kunnat bli ganska tufft, om än utmattande.
Som jag skrev i en annan blogg, kan inte bärga mig inför morgon dagen och helgens spelande av Dark Souls. Jag hoppas på något stort.
Klockrent val av namn btw 😉
Author
Jag önskar dig en episk spelhelg isåfall. Jag tror inte du kommer bli besviken.
Heh. Tyvärr lever hon upp till sitt namn lite för väl ibland. Eller, jag gör. Den där känslan när man slåss mot samma boss ett halvdussin gånger, och det går bättre och bättre och sen plötsligt vänder för att man börjar känna sig för självsäker och slarvar. Den känslan är ständigt närvarande.