Efter mycket om och men, många frustrationer och en viss irritation lyckades jag till sist ta mig fram till slutet av Lost Odyssey. Väntan på att skiva 4 skulle anlända och att jag skulle ha tid att spela klart spelet var en plåga. Jag ville verkligen se hur saker skulle sluta för Kaim, Seth, Jensen och resten av mina äventyrare.
Eftertexterna rullade så till sist, så det är väl dags att försöka sammanfatta vad som hände och vad jag tyckte. Men i sedvanlig rollspelsstil behöver vi gå ett par sidospår innan vi kommer fram till slutet.
Medan jag väntade på att kunna avsluta Lost Odyssey dök det upp lite andra spel som bad om uppmärksamhet – däribland Final Fantasy XIII-2. För de som missat recensionen finns den hos eurogamer.se. Nu har jag tidigare (antagligen) nämnt att jag inte ogillade Final Fantasy XIII lika mycket som många andra verkade göra. Stridssystemet var bland det bättre serien haft – det taktiska, snabba, flexibla växlandet mellan paradigmer, och hur jag tvignas anpassa mig on the fly är helt awesome. Det kändes ganska innovativt, i en genre som oftast inte vågar innovera.
(Ja, man vill mörda den där mooglen efter ett tag.)
Men någonting saknades, trots allt, både i XIII och XIII-2. Karaktärerna. Storyn. Interaktionen mellan dessa. Final Fantasy XIII-2 försökte plåstra ihop det och lyckades faktiskt någorlunda väl. Jag brydde mig om vad som hände mellan Serah och Noel och deras äventyr genom tidsepokerna var gripande (trots vissa logiska hål).
Men det var ju inte i närheten så intressant som Kaim, Seth och Jensens äventyr i Lost Odyssey. Nåväl. Nästa spel till rakning blev betydligt intressantare – nämligen The Last Story. Sakaguchi tar för första gången sedan Final Fantasy V på sig regissörsrollen igen.
Delar av äventyrargänget i The Last Story
Jag blev slagen med häpnad, till stor del. Jag kan vänta en stund medan ni klickar er iväg och läser recensionen av The Last Story hos eurogamer.se.
Är ni tillbaks nu? Bra. Då fortsätter vi.
Jag skrev i det föregående inlägget, och jag repeterar det återigen:
Innan jag påbörjade Lost Odyssey hade jag som sagt mentalt avskrivit Sakaguchi som en trött, svekfull föredetting. De åsikterna har kraftigt reviderats nu. Att genren inte är så död, avstannad och i stiltje som jag tidigare trott är ett faktum. Det är bara SquareEnix som fastnat i ett alltför inrutat spår.
The Last Story befäster nämligen detta. Jag skrev följande i recensionen (utan att spoila):
Den passion han tog med sig när han lämnade Square Enix, anledningen till att det företaget fastnat i stiltje, investerades med råge i Mistwalkers spel. Vare sig Lost Odyssey eller The Last Story är perfekta spel, men ibland räcker det med att ha en tillräckligt stark vision och passion samt att leverera en solid upplevelse. Eller som i The Last Storys fall – en hel rad av minnesvärda händelser och karaktärer.
Nu är Lost Odyssey kanske inte lika mörkt och dystert som The Last Story stundtals är, men det finns ändå en tyngd och ett allvar både i världen, karaktärerna och handlingen. Samtidigt vävs det in en stor del humor, kärlek och värme. Balansen är delikat, det går aldrig riktigt over the top åt endera hållet.
För att summera Lost Odyssey: “spela det genast, för helskotta”. Tillsammans med Xenoblade Chronicles, Nier och The Last Story är det den här generationens starkaste JRPG. Händelserna under den sista skivan är verkligen ZOMGWTF-moment efter OMGWTFBBQ-moment. Ett par rejäla tvister, aggressiva bossfajter och ömma moment driver mig fram till slutet, som inte direkt någonstans kändes förutsägbart.
Min hjärna försöker subtilt säga åt mig att jag inte är klar med Lost Odyssey. Jag fortsätter tänka på spelet. Jag har fler sidospår kvar, monster att döda och drömmar att hitta. Sen finns det väl någon form av nedladdningsbart material också. Jag kan inte släppa det. Lite samma sak skedde med The Last Story och Nier. Jag varken vill eller kan släppa karaktärerna. Det är så man vet att det är bra spel. För min del räcker det med att höra ett par toner ur respektive spels soundtrack för att jag ska få impulser att släppa allt, starta konsollen och gräva ner mig i deras världar igen.
Det är lite trist att det sannolikt aldrig kommer en uppföljare eller sidospår, då förhållandet mellan Mistwalker och Microsoft verkar ha krackelerat.
Det planerades ju även ett spel med AQ Interactive som utgivare – det mytomspunna Cry On, som stilistiskt verkar dela en hel del med The Last Story. Kimihiko Fujisa (Drakengard, The Last Story) skulle återigen stå för karaktärsdesignen. Men någonstans ansågs dess plats på spelmarknaden vara för liten, smal eller märklig för att det skulle få leva vidare. Efter de självpublicerad flopparna Vampire Rain eller Bullet Witch hade företaget kanske inte råd att riskera uppemot 10 miljoner dollar i en då krympande japansk marknad på ett “osäkert” kort.
Det såg åtminstone lovande ut i konceptart:
Cry On – det nedlagda spelet från Mistwalker
Sagt om spelet: Cry On will fit Sakaguchi’s vision of creating games that evoke emotion.
För fem år sedan hade jag skrattat åt en sådan mening. Nu har jag spelat Lost Odyssey och The Last Story. Jag vet bättre än att skratta åt Sakaguchis ambitioner.
7 comments
Skip to comment form
The Last Story och Xenoblade Chronicles är två spel som nästan skulle kunna få mig att skaffa en Wii, bara för dem. Visst har jag tyckt att det skulle vara kul att kunna spela Mario eller Zelda eller Donkey Kong, men jag har aldrig känt ett verkligt behov av att kunna spela några Wii-spel. Inte förrän alla började applådera Xeno när det kom (och TLS, nu). Lite synd att, åtminstone i nuläget, inte kunna spela hälften av de spel som du listar som den här generationens bästa JRPG:er.
Men så har ju du inte spelat Tales of Vesperia. Så det jämnar väl ut sig lite där. *pet*pet*
Author
Vesperia står högt upp på min lista! Håller ögonen öppna efter rogue exemplar som dyker upp här eller där till vettiga priser. Men misslyckas jag med att hitta ett så lär det bli ett digitalt köp.
TLS och XC kan nog delvis berättiga ett Wii-inköp, men det finns många andra schyssta bonuseffekter. Muramasa: The Demon Blade, kommande Pandoras Tower, No More Heroes 1+2, Mad World, Zelda, osv.
För mitt fall berättigade det inköpet.
Häromdagen såg jag eftertexterna till The Last Story, mycket tack vare dig och en annan som sagt mycket gott om det. Eller, det har ni förvisso, men jag läste bara delar av allt som sagts och litade sedan blint på ert omdöme. Det var faktiskt först igår jag läste hela din recension.
Vilket jag är tacksam för. Den är inte bara väldigt välskriven utan väckte många minnen och känslor från tidigare delar av spelet som jag glömt bort allt eftersom resan fortsatt.
Påminde mig också om ett samtal jag hade med min kusin, ungefär tio timmar in. Jag berättar att jag spelar The Last Story som han i vanlig ordning inte vet vad det trots sin Nintendo-fanboyism (eller kanske just därför), och han frågar vad det handlar om.
Jag har inget bra svar, säger något om legosoldater, men just då ska jag rädda Carlista, vilket jag inte berättar. Dels eftersom jag inte vill att spelet ska framstå som ännu en rädda prinsessan i nöd, dels eftersom jag inte riktigt tror att det är hela handlingen.
Vilket det ju inte heller är. Nu vet jag att hon räddar och hjälper mig lika mycket som jag räddar henne.
Det intressanta är dock att det inte spelade någon roll vad det handlade om. Inte sådär att jag behövde beskriva det eller sammanfatta för någon. Jag älskade karaktärerna, uppdragen, att följa deras utveckling, lyssna till deras samtal. Jag behövde inte något självklart och storslaget mål, trivdes alldeles utmärkt med att göra det jag gjorde. Och det var också ofta spännande. Det är nog lite som du säger: en hel rad av minnesvärda händelser och karaktärer.
Author
Härligt att du kom dig för att uppleva Sakaguchis senaste berättelse. Och ett stort tack för att du kom tillbaks och berättade om det. Jag har under en tid stått och vacklat och funderat på om jag borde lägga ner den här platsen, men det faktum att människor (du är en människa? Annars ber jag om ursäkt för min implicita specieism) kommer tillbaks och kommenterar årsgamla poster ger mig lite hopp om att det kanske fyller ett syfte att behålla den.
The Last Story är ett intressant spel, och det är tråkigt att det inte verkar ha fått större resonans. Ja, det släpptes till helt fel plattform, alldeles för sent. Men det är en oerhört vacker, medryckande berättelse. Och som du skriver – det behöver inte en storslagen, episk handling. Magin i Last Story finns i de små momenten mellan större saker. I interaktionen mellan karaktärerna. Deras grubblande, gnabbande och små kärleksfulla moment.
Jag har, ett år senare, svårt att dra mig till minnes den större ramhandlingen, men små episoder av bråk, dialog och sorgliga moment kommer jag fortfarande ihåg.
Jodå, jag är en människa, var du bara lugn. En människa som glömt bort att han skrivit den där kommentaren men insåg det idag, och som säkerligen kommer återvända flera gånger längre fram för att läsa dina tidigare inlägg. Bland annat läste jag om Shadow Hearts i samma veva som detta inlägg, en serie också jag tycker mycket om. Eller serie är kanske att ta i, jag har ju bara spelat det första ännu eftersom tvåan är så dyr och svår att få tag på.
Angående The Last Story kommer nog inte heller jag minnas berättelsen alldeles för väl, annat än avslutningen eftersom den påminde om några andra japanska berättelser jag tagit del av på sistone i form av animé och andra rollspel, men det fantastiska stridssystemet, karaktärerna och inte minst möjligheten att byta kläder på karaktärerna, denna gudomliga funktion som tog timmar och åter timmar av min tid, det kommer jag sannolikt bära med mig. För lång mening det där.
Och just ja, ta inte bort bloggen, tack. Hihi.
Author
Jo. Andra delen i Shadow Hearts är dessvärre nedrigt svår att få tag på i europeisk utgåva. Jag vet själv – letar med ljus och lykta. Första och tredje är oftast inga större problem, trean säljer ju Ghostlight själva i nyskick. Men just den andra är svår.
Alla tre Shadow Hearts-spelen är väl värda tiden. Har du en modifierad PlayStation 2 är US-versionen betydligt lättare (och billigare) att få tag på. Det är något speciellt med blandningen av ockultism, opassande humor och galna karaktärer som gör den serien någorlunda unik. 🙂
Haha, vilket sammanträffande. Förresten så kanske det dimper ned någon vänförfrågan på Xbox och PSN till dig, och då vet du ju vem det är.