Category: Skrämshögen

"Spel som liggat ospelat såpass länge att man kan bli mörkrädd"

Jun 26 2011

Silent Hill: Shattered Memories

Så. Då lyckades jag till sist både komma över och spela igenom Silent Hill: Shattered Memories. Spelet som enbart släpptes till Wii, PS2 och PSP när resterande spelserier flyttat över till PlayStation 3 eller Xbox 360.

I mitt fall blev det PlayStation Portable-versionen, trots att jag kom över både den och Wii-utgåvan samtidigt. (Om någon sitter på PlayStation 2-versionen, hojta till. Jag vill ha den också. )

Som ett långtida Silent Hill-fan känns det skönt att äntligen ha spelat igenom det sista, försvunna spelet i samlingen. Och jag kan nog kategoriskt säga att det är det bästa av de tre senaste alstren. Silent Hill: Origins innehöll lite för mycket backtracking, lite för märkliga pussel och andra design/storyval. Silent Hill: Homecoming finns det väldigt lite gott att säga om alls. Om ens något.

Silent Hill: Shattered Memories försöker remixa och remastra handlingen ur första spelet. Det är inte en rak port, utan en annorlunda tolkning av händelserna. Eller inte alls. Det är svårt att se spelet som passande i den underliggande mytologin. Nåväl, vi försöker väl kritisera spelet lite då?

Du vaknar, som sig bör, som Harry Mason. Du körde bilen av vägen. Din dotter Cheryl är försvunnen i snöstormen som drev dig av vägen. Så långt stämmer allt med Silent Hill. Men, det bär snart iväg på helt andra håll.

Jag tänker inte vidare gå in på handlingen, men formeln är ungefär: Utforska staden, lös (för serien) banala pussel, vänta tills helvetet fryser över, fly från fiender, hamna i psykologstolen och få lite terapi, repetera tills spelet tar slut.

Det finns ingenting som heter stridande i denna version, vilket är både bra och dåligt. Strid har aldrig varit en särskilt viktig del av serien och att plocka bort detta irritationsmoment var en blessing. Däremot ersattes det av något mer irriterande. Staden fryser över då och då, varvid monster dyker upp. Din uppgift är här då att springa ifrån dessa monster, försöka navigera dig genom en mörk, snöig stad utan att bli angripen av dessa fiender för mycket.

Är det kul? Nej. Är det utmanande? Ja, lite. Är det panikframkallande? Mja. Det är snarare ett irritationsmoment, då det är vansinnigt enkelt att tappa kollen på vädersträck och helt enkelt springa vilse. Är det ett medvetet designval? Absolut. Borde det skippats? Absolut.

Vi snackar titt som tätt med en psykolog. Någon traumatisk händelse drev oss till behov av psykoterapi. Spelet börjar med att starkt varna för att ‘spelet analyserar dig som spelare, ha ha’, vilket kanske är lite överdrivet bullshit.

Visst, spenderar du osedvanligt mycket tid med att titta på vissa nyckelelement i spelet så vinklas handlingen och din karaktär därefter, men det är ganska banalt utformat. Tittar du på sprit är du en alkoholist. Tittar du på skyltdockor eller posters med lättklädda flickor är du en sexmissbrukare.

Det annars så hemtrevliga ‘otherworld’ där allting är sönderrostad, och man kan se bortom den illusion som ligger ovanpå Silent Hill finns inte kvar. Istället är det ersatt av detta nedisade helvete. Känslan försvinner lite grann. Inga Akira Yamaoka-sirener eller radiostörningar. Ingen rost. Inga metallgaller. Sorg. 🙁

Men, det finns ett par smarta moment. Harry Mason har en mobiltelefon med GPS, kamera och allehanda andra smarta funktioner. Dessa känns ganska välintegrerade. Harry kan ta foton av viktiga saker för att minnas exempelvis pusselhintar. Telefonen ringer då och då, och han kan även ringa upp random nummer för att få reda på lite mer backstory. Karaktärer är dessutom glada i att sms/mms:a honom de mest märkliga saker.

Det som lite räddar spelet är vissa smart utformade pussel, samt ‘echoes’-biten. Harry kan då och då se skuggor av forna horribla händelser i staden. Dessa är rätt så jävla otäcka och borde motivera en högre åldersrating på spelet, då de insinuerar ganska hemska saker.

Ja, och så klart – slutet. Det kom som en ordentlig käftsmäll. Jag var helt oförberedd på det. Underbart hanterat.

Vi får se om nästa Silent Hill-spel blir i klass med detta, eller om det kan lyfta sig ur avskrädeshögen och försöka konkurrera med Silent Hill 1-3 istället.

Psst. Under hösten kommer en Silent Hill HD-remake-samling till PlayStation 3, innehållandes Silent Hill 2/3 med uppgraderad grafik, remastrad/nyinspelat ljud. Rykten säger september, men ta det med is i magen.

 

Mar 18 2011

En helt annan skämshög

Det finns en nackdel med att vara en inbiten spelare. Andra kultur/underhållningsformer kan hamna i skymundan. I mitt fall oftast böcker. Istället för att läsa böcker när jag pendlar så har jag med mig en Nintendo DS, en PlayStation Portable eller sitter och lyssnar på podcasts. Eller arbetar på laptopen.

Och när jag är hemma, ja, då sitter jag framför datorn, tevespelen eller annat.

Skämshögen av böcker, delar av.

Skämshögen av böcker, delar av.

Nu är det här bara en bild av den mest nyinköpta hyllraden böcker. Tematiskt är det väl mestadels spelrelaterade böcker, bortsett från Pratchett och Richard Morgan. Det skulle stått en “Glasshouse” av Charles Stross också, men den var en katt snäll nog att slå ner i ett vattenfyllt badkar.

Målsättningen för helgen är att plöja igenom minst en av ovanstående. Frågan är bara var jag ska börja.
Rand känns för tjock. Mass Effect behöver läsas i rätt sekvens. Richard Morgan är förvisso tuff, men är jag på humör för militärisk scifi? Pratchett-humor?

Äh. Jag tar nog och spelar lite istället.

 

 

Jan 29 2011

Kortare uppdatering

Det har blivit lite tyst på sistone. Nej, bloggen är inte död. Jag har bara haft lite fullt upp med att brottas med idiotförkylningar och jobb. Ja, man har inte riktigt lika mycket tid att gräva igenom spel när man har börjat arbeta heltid igen.

Skrämshögen har växt lite mer. Majin and the Forsaken Kingdom blev adderat. Mass Effect 2 (PS3) blev adderat. Dead Space 2 inkl Dead Space Extraction blev adderat. Jag tror inte något av dom kommer ligga ospelat ganska länge dock, behöver bara ta mig igenom Dead Space 1 åtminstone en gång till. Jag SKA iallafall klara ‘One Gun’-genomspelningen (Är på kapitel 10 av 12). Och, jag förstår mer och mer kritiken som riktas mot Dead Space rörande att alla andra vapen än Plasma Cuttern är onödiga. Med en fullt uppgraderad Plasma Cutter har jag inte känt några direkta behov av andra vapen, än mot de små krypande äckelpäcklen som finns i vissa lådor, eller som exploderar ut ur vissa monster.

Blev för övrigt ganska pepp på nyheten om blivande Playstation Portable-uppföljaren. Dess bakåtkompabilitet kommer dock ge mig ännu mer att lägga i skrämshögen – jag har inte köpt ett enda PSP-spel på två år, då min hårdvaruenhet varit defekt-ish. :/

Uppkommande under helgen är dessutom ett litet bildgalleri med skrothårdvara som upphittats under vårstädningen. 😉

Jan 16 2011

Sly 2 – Band of thieves

Sly Cooper och gänget med misfits återkommer i uppföljaren till Sly Cooper and the Thievius Raccoonus.
Även denna körde jag i högupplöst remake-version.

Det rekommenderas kanske inte helt att maraton-spela igenom den här serien, då man ganska lätt kan tröttna på spelmekaniken och karaktärerna. Murray och Bentley är tillbaks, precis som poliskommisarie Carmelita, och återigen ska man jaga rätt på $generisk_plotdevice utspritt över ett par olika banor. Lite bättre minispel och pussel gör det här till ett bättre spel än ettan, särskilt i kombination med att man plötsligt kan ta lite mer stryk innan man går därhän.

Men, precis samma klagomål som kan riktas mot ettan kan riktas mot detta. Kamerakontroll och hoppmekanik är allt annat än exakt. Minispelen blir efter ett tag ganska tråkiga och känns onödigt utdragna. Men, det var ganska kul att äntligen få uppleva spelet som när det kom ut hamnade i skuggan av Jak & Daxter och Ratchet & Clank-serien. Jag förstår dock varför det gjorde det. De andra spelserierna känns faktiskt lite bättre. Men jag antar att det mestadels är nostalgi som pratar nu, hade det kommit remakes av dessa två serier så hade de nog också känts relativt primitiva och begränsade med dagens mått mätt.

Se även min recensionspolicy

Jan 12 2011

Sly Cooper and the Thievius Raccoonus

Först ut i skrämshögen är ett spel som legat där ett bra tag, då jag faktiskt aldrig spelade klart det när det först kom till Playstation 2. I och med den sköna, billiga samlingen som nyligen kom ut fick jag äntligen lite incitament till att spela igenom det från början till slut.

Var börjar man? Grafiskt sett är det oerhört charmigt. HD-remaken har skärpt till karaktärsmodeller, texturer och lite annat grafiskt bling, men jag minns det som ungefär lika charmigt som sin PS2-förlaga. Dessvärre håller resterande delar inte riktigt lika hög klass. Styrningen känns ganska oprecis, kameran är inte den bästa. Jag trillar ner från saker precis lagom till att jag ska hoppa, för att jag hoppar några millisekunder för sent. Oskippbara mellansekvenser, hyfsat taskiga checkpoints (särskilt i multiple-stage-bossfighter) och lite andra artefakter påvisar att det är 8 år gammalt spel. Men överlag är det ett ypperligt charmerande litet spel. Väl värt tiden och pengarna.

Se även min recensionspolicy