Feb 18 2011

Dead Space 2 – recension

Uppföljaren till ett av mina favoritspel den här generationen kom så äntligen. Det har diskuterats, recenserats, stötts och blötts till döds. Jag måste hoppa in i matchen lite och ge lite egna åsikter på spelet och upplevelsen. Så here we go. Jag försöker köra det så spoilerfritt som det går, men var försiktig.

Isaac Clarke - hjälte, eller psykopat?

Isaac Clarke – hjälte, eller psykopat?

Isaac Clarke är kanske den mest otursförföljda rymdingenjören sedan Brett (Harry Dean Stantons karaktär) i Alien. Nu får Isaac kanske inte en alien som exploderar ut ur sin mage, men det är inte långt ifrån. Efter diverse strapatser i första spelet så har han begåvats med ett nytt äventyr, nya kamrater att leka med, en röst och nya nekromorfer att skjuta och stampa på.

Parallellen till Alien/Aliens är dessvärre ofrånkomlig. Alien var en klaustrofobisk, skräckfokuserad paranoia-trip. Aliens var långt mer actionbetonat. Men, det finns naturligtvis kvar lite skräckelement. Dock ligger fokus den här gången mer på en välregisserad resa med väldigt välbalanserade moment av action, lugn och jumpscares. Och – det fungerar riktigt bra. Bortsett från ett par irrationsmoment, som kommer tas upp lite senare.

Dead Space 2 - naturligtvis kommer plasma cuttern tillbaks.

Dead Space 2 – naturligtvis kommer plasma cuttern tillbaks. 

Inför releasen av tvåan körde jag ett uppvärmningsrace och spelade igenom Dead Space för att komma in i rätt stämning, och för att plocka på mig ‘One Gun’-trofén. Och man märker ganska snabbt var, och hur spelen skiljer sig åt. Ettan har ett lite sävligare tempo, fler passager där egentligen ingenting händer, återbesök till samma miljöer och ett par irriterande, onödiga minispel. Och ett par omotiverade bossfajter. Det börjar långsamt, och får aldrig riktigt upp ett snabbare tempo än så. Det är en långsam, kontemplativ resa genom klaustrofobi.

Tvåan börjar frenetiskt, och det tappar aldrig riktigt tempot, känns det som. Det kan vara en första-genomspelnings-illusion, så jag reserverar min rätt att ändra åsikt 😉

Dead Space 2 - liten vilopaus. Tempot blev för högt.

Dead Space 2 – liten vilopaus. Tempot blev för högt.

Jämfört med ettan så har många saker förbättrats till det bättre – grafiskt sett är det rätt stor skillnad. Tvåan ser bra mycket bättre ut, trots att det är större, mer öppna ytor man rör sig på. Laddningstider mellan områden har maskerats, så man slipper ‘Hoppa på tåg, kapitel byter när det laddar’-effekter nästan helt och hållet. Det är en långt mer sömlös erfarenhet. Ljudmässigt är det lika välorkestrerat som ettan, bara med lite högre volym. Ljuden är grisigare, slafsigare och blodigare. Ett par nya nekromorfer har tillkommit – och deras ljud är direkt jävla otäcka.

Persongalleriet är intressant – och det faktum att Isaac inte längre är en tyst protagonist gör en hel del för att skapa trovärdighet. Dialogerna mellan karaktärer känns bra. Isaacs småsarkastiska kommentarer när något planerat går helt åt skogen är faktiskt ganska roliga, och känns genuina och trovärdiga.

Stämningen är på topp. Det gränsar väl en del till ‘Survival Horror’-genren, men man känner sig aldrig riktigt så maktlös som man bör göra i ett bra Survival Horror-spel. Isaac är helt enkelt alldeles för bad-ass. Du känner dig aldrig särskilt sårbar. Det finns (nästan) alltid gott om ammo, och vapnen är rätt så kraftfulla. Först mot slutet börjar den sedvanliga Survival Horror-paniken göra sig påmind, när du gör ett återbesök till en familjär miljö, samt råkar ut för Survival Horror-trope #1 – fiender som ej går att permanent dödsmörda. Där Dead Space 1 verkar ha dragit inspiration från Alien och Resident Evil 1 så gör Dead Space 2 sig mer bekväm med att efterapa Aliens och Resident Evil 3. Fiender lurar runt varenda hörn. Det är fler fiender än någonsin, och striderna blir ibland riktigt, riktigt frenetiska. Sällan är det som i ettan – ett monster åt gången, i en smal korridor. Här är det hellre en hord med fiender, gärna flankandes dig från många håll.

Men, Visceral. Vad är er deal med äckliga demonbarn? Först Dantes Inferno. Och nu i detta? Hyser ni som studio enorma aversioner mot barn? 😉

Överlag – det är ett riktigt jävla bra spel. Det förbättrar rätt många saker som kunde varit bättre i ettan. Det innehåller årets hittills starkaste inledningssekvens, och är en sjuhelsikes bergochdalbana.

Se även min recensionspolicy

Leave a Reply

Your email address will not be published.