Apr 26 2011

Xenogears – ‘Stand tall and shake the heavens’

Xenogears

Varning: Den här recensionen kan innehålla spoilers.
Var väl medveten om det innan du fortsätter läsa. Jag anser det vara relativt okej att spoila delar av tretton år gamla spel. Det går dessutom inte att diskutera spelets storheter utan att glida in på story eller karaktärsmässiga spoilers.

Square var otvivelaktigt den största japanska rollspelsfabriken ett tag. Under dess glansår producerades verk som fortfarande hålls upp som klassiker och de bästa inom genren. Under senare delen av 90talet  fick vi spel såsom Final Fantasy 7 och 8, Saga Frontier, Chrono Trigger, Parasite Eve, Threads of Fate och Xenogears.

Det kanske mest underskattade av dessa spel – Xenogears – nådde dessvärre aldrig våra europeiska länder. Det fick inte heller några direkta uppföljare även om Monolith Soft under Namco-regi senare försökte komplettera sagan med Xenosaga-spelen.

Stand tall and shake the heavens

Att stå starka och skaka om himlen var precis vad Kaori Tanaka och Tetsuya Takahashi ville göra. Spelet började sitt liv som en manusidé till Final Fantasy VII, men Squares ledning bedömde att det var för mörkt och komplicerat och gav istället Takahashi mandat att skapa ett nytt spelprojekt. Detta ledde fram  till Xenogears – en massivt komplicerad story, fördelat på många tänkta spel.

Tetsuya och Tanaka hade en stark, klar vision för vad som skulle uppnås med Xenogears och dess universum. Dessvärre föll planerna ganska platt efter att Square inte ville fortsätta med Xenogears-mytologin av finansiella skäl. Många inblandade slutade därav sin anställning hos Square och grundade Monolith Soft.

Det visar sig även att storyn kanske var lite för omfattande för ett spel- då slutet otvivelaktigt känns lite rushat och andra skivan i princip är en linjär resa berättad i textform med sporadiska strider och vandrande insprängt beroende på om det gick att återanvända miljöer. Budgeten räckte helt enkelt inte till för den omfattande visionen. Tempot och berättartekniken blir lite lidande på grund av detta.

Att spelet håller den starka ställning det gör kan brytas ner till ett par enkla förklaringar: Story, karaktärer och mytologi. Att försöka beskriva handlingen kortfattat är dömt att misslyckas då den levereras i (för tiden) enorma mängder dialog och kortare mellansekvenser och framemot den andra skivan rejäla textsjok.

På kontinenten Ignas har det krigats i århundranden mellan nationerna Aveh och Kislev. Den sistnämnde fraktionen hade väldigt länge överhanden men en mystisk armé, Gebler,  slår ihop sig med Aveh och plötsligt har situationen vänts. Lägg därtill en mystisk kyrkliknande organisation vid namn ‘Ethos’ som gräver upp, reparerar och fördelar de massiva stridsrobotar, ‘Gears’, som båda styrkorna använder. Det finns även två svävande kontinenter – Solaris och Shevat där Solaris visar sig styra över både Gebler och Ethos-styrkorna. Det finns ett visst mått av förakt mot de landboende ‘lammen’ från dessa svävande overlords och Solaris styrs med järnhand av ‘Kejsaren’ och ‘Gazel-ministrarna’.

Det står lite modigt på omslaget att spelet innehåller hela 20 minuter förrenderade, snygga anime-sekvenser. När spelet i sin helhet börjar närma sig 70-80 timmar i längd känns dessa 20 minuter som ett myggbett på en elefant. Knappt märkbart, och snarare mer distraherande än nödvändigt.

Nietzsche, Gud och Freud

Nietzsche-citatet ‘This life as you now live it and have lived it, you will have to live once more and innumerable times more’ leder oss otalat in på på våra karaktärer.

Under spelets långa, långa resa mot ett slut springer vi på ett dussintal riktigt starka karaktärer eller arketyper. Eller snarare, vad som i vilket annat generiskt jrpg-spel som helst hade varit en arketyp. Här finns det väldigt få rena klyschor. Ett par sköna exempel, eller tre av nio huvudkaraktärer:

Fei Fong Wong

Till ytan din typiska ungdom, upphittat med minnesförlust, har spenderat tre år i en stilla liten by målandes  tavlor. Vår huvudkaraktär. Minns ingenting från före dessa tre år. Efter att Solaris-styrkor angriper byn förlorar Fei kontrollen och lyckas ödelägga byn. Han flyr därefter. Fei lider av en ganska avancerad form av personlighetsklyvning dessutom. En våldsam sådan, skulle man utan att underdriva kunna påstå. Ett par av hans personligheter har bokstavligt talat ett eget liv utanför kroppen.

Elhaym (Elly) Van Houten

Soldat i Solarisstyrkorna. Stöter först på Fei efter att hennes Xenogear/stridsrobot störtat i närheten av byn där Fei växte upp. Hon slits mellan pliktkänslor gentemot Solaris och att göra vad som är ‘rätt’.

Citan Uzuki

Fei’s mentor och vän. Läkare i den lilla byn där Fei växte upp. Eller?

Om nu allting varit så enkelt som det målas ut så hade vi kunnat gruppera in det här i fack 01A – Jrpg-standard. Istället bjuds vi på mångnyanserade karaktärer – oftast med öppna eller dolda agendor och långt utvecklade bakgrundshistorier. När en karaktär du antagit vara på ett visst sätt 30 timmar in visar sig vara motsatsen så kommer det faktiskt som en genuin överraskning. Detta gäller inte bara huvudkaraktärerna, de nio som är direkt kontrollerbara i strid, utan även det ytterligare dryga tjog som du interagerar med då och då – oavsett om det är vänner eller fiender. Linjen mellan dessa visar sig dessutom vara mer diffus än vad en första anblick påvisar.

Nietzschecitatet ovan passar väl in – då vissa karaktärer verkar dömda att upprepa samma mönster, gång på gång, och faktiskt återföds med jämna mellanrum in i samma roller. Särskilt Fei och Elly verkar dela detta öde – då deras vänskap eller kärlek har varat till och från i 10 000 år.

Och Gud? Ja. Han finns. Eller finns inte. På Nietzscheanskt maner är han död men försök att återuppliva honom är ett centralt tema. Så är även planerna på att döda honom. Awesome! När Gud sedan visar sig vara en [ SPOILER ] som [ SPOILER SPOILER SPOILER ]. ( Nej, så elak är jag inte. Inte en chans att jag spoilar det. )
Vi bjuds dessutom på en ren Soylent Green-homage i Soleriansk regi. Otäckt värre, faktiskt.

Ingenting i handlingen är direkt revolutionerande, men det berättas på ett genomtänkt och övertygande sätt. Man köper rakt av vad Takahashi vill förmedla – vare sig det är religionskritik, filosofi eller karaktärers val och kval. Det är helt enkelt superb berättarteknik som lyfter det här spelet över mängderna. Engagerande, djupa karaktärer hjälper till enormt. Ett kul och ganska taktiskt stridssystem gör det hela njutbart. Visst finns det ‘random encounters’ runt varje hörn, men hey, det gör ingenting. Det finns inte en tillstymmelse till onödiga fetchquests – utan varje steg på vägen för dig och handlingen framåt. Dessvärre lider skiva 2 av enorma problem – som tidigare nämnt. Men trots brister så leder det historien framåt. Det hade bara kunnat bli så mycket bättre.

Musiken signerad Yasunori Mitsuda är som sig bör episk och stämningsfull, även om det hade kunnat behövas MER musik till ett såpass långt spel. När man närmar sig 70-timmarstrecket börjar battle-musiken bli ganska långdragen. Ett av de starkare spåren:

(Yasunori Mitsuda – Bonds of Sea & Fire)
Xenogears är utan större tvekan min favoritproduktion från Square.

Spelet finns var: PlayStation 1 USA-import (pris varierar) eller PlayStation Network (US): $6.99.

Se även min recensionspolicy

2 comments

  1. Det här var en mycket bra skriven text. Jag har sagt det förr, det kan sägas igen!
    Jag blir väldigt nyfiken på spelet, hur nu det funkar, jag har ju spelat det för tio år sedan. 😉 Men jag vill uppleva allt det här igen! Speciellt alla coola plot twists du nämner och alla hemlighetsfulla karaktärer. Åh. God dammit! Snart så, snart…

    1. Jag hade velat ta upp fler karaktärsgrunkor, men man kan inte spoila allt. Det är för mycket och hade nog kunnat bli en halv jävla uppsats.

      Och så slog det mig att det finns folk som nog inte spelat spelet. Det var ju trots allt tretton år sen det släpptes.

Leave a Reply

Your email address will not be published.