«

»

Jul 24 2011

Reboot-hysterin, och problemen den medför.

En tanke som slår en, 2011, när spelutvecklare försöker återuppliva gamla spelserier och karaktärer är ofta varför.

Nu i år har vi sett försök att återuppliva  Duke Nukem, vi har fått se Eidos/SquareEnix försöka återstarta Lara Croft både i nedladdningsbart format (Guardian of Light, förvisso förra året), och i ett nytt actionspel med releasedatum nästa år. Vi ser Activision/Eurocom försöka ge GoldenEye featuring James Bond en nystart i högupplöst format senare i höst.

Tanken som slår mig allt som oftast är varför. Jag menar inte att de äldre spelen nödvändigtvis är dåliga, men dessa nytolkningar eller omstarter sker oftast på lite felaktig grund.

Handen på hjärtat – spelade någon av er därute Duke Nukem 3D för att Duke Nukem är välutvecklad, stark karaktär? Spelade någon av er Tomb Raider för att Lara Croft hade personlighet? Var styrkan med GoldenEye att James Bond skildrades på ett cinematiskt och realistiskt sätt?

Jag skulle kategoriskt vilja svara nej på alla ovanstående frågor. Duke Nukem 3D må ha haft många goda saker med sig, men stark karaktärsutveckling, givande dialog och en komplex, stark hjälte var aldrig någonsin en av sakerna. Vi lever inte riktigt i samma spelklimat nu som vi gjorde 1996-1998, när dessa spelserier var som mest aktuella. Men mer om det om en liten stund. Låt oss diskutera spelen ett tag först.

När Tomb Raider gjorde entre 1996 så var det revolutionerande med det spelet inte att Lara Croft var en stark och välutvecklad karaktär. Sure, spelet fick mycket press på grund av att det var en kvinnlig huvudkaraktär med oproportionerligt stora bröst, men spelet sålde för att det var ett mekaniskt solitt action-pussel-utforskarspel. Det var den drivande kraften. Det kändes som man vandrade runt i en levande, tredimensionell värld. Som om man utforskade någonting nytt, och samtidigt fick använda hjärnan för att lösa lite pussel.

Duke Nukem 3D må redan vid den tiden ha kritiserats en hel del för sin skeva kvinnosyn, sina krassa skämt och repetitiva spelstil, men spelmotorn och bandesignen var vid tiden helt outstanding och faktiskt revolutionerande. Det var första gången du i ett “korkat” skjutarspel kunde interagera med saker på andra sätt än att skjuta dem. Att build-motorn som drev spelet kom med en hel del innovationer som det tog konkurrensen ytterligare ett par år att snappa upp var ytterligare en faktor. Ickelinjära banor, illusionen av höjd i geometrin, förstörbara miljöer, och intressanta multiplayerlägen var i mångt och mycket industri-nyheter vid tiden. Karaktären? Vem fan brydde sig.

GoldenEye 007 släpptes med pompa och ståt till Nintendo 64. Minns någon storyn? Var det så cinematiskt som man vill minnas? Antagligen inte. Här verkar all nostalgi och kärlek hamna hos det för tiden revolutionerande (för konsollspelare, mind you) flerspelarläget över splitscreen. 4 spelare slåss framför samma konsoll. Handlingen i enspelarkampanjen? Realistisk skildring av Bond? Pah. Bleknar i jämförelse.

Tre olika spel, tre olika företag som försöker återuppfinna vad de tror var den drivande kraften bakom varför spelen blev succéer. Alla tre verkar missa poängen. Eller så är den enkla sanningen att det inte längre är möjligt att släppa ett spel som “bara” är mekaniskt helgjutet. Det måste finnas en djup, intressant story med trovärdiga karaktärer.

Men är det då ens relevant att försöka blåsa liv i dessa pappersdockor? Vore det inte mer logiskt att sikta på nya karaktärer som inte bär med sig år av nostalgiska minnen, och varje försök att göra någonting nytt med dessa hjältar riskerar att alienera de fans man försöker flörta med? Bara en tanke.

 

About the author

Fredrik

16 comments

1 ping

Skip to comment form

  1. Micke

    Jag vågar mig på att spekulera lite här. Jag skulle tro att det är kostnaden för att ta fram ett nytt IP som gör att man hellre återanvänder gammalt. Med gammalt IP sparar man också in en del på marknadsföringen.

    1. Fredrik

      Javisst. Man sparar ju en hel del på att återanvända IP. Det har redan en ordentlig mindshare hos konsumenterna, men kommer också med förväntningar, krav och annat som kan sabotera chanserna att nylanseringen blir lyckad.

  2. Ina

    Bra text!
    Gillar speciellt sista stycket. Tumme upp!

    Jag tänker ungefär likadant när man drar ut på en serie för långt.
    Varför göra “Silent Hill: Downpour” och inte bara “Downpour”? Alla förväntar sig ju något i stil med [valfri favorit av de tre första spelen] men får antagligen bara en uppföljare som antingen är för långt ifrån deras Silent Hill-ramar för att verkligen kännas Silent Hill, eller för nära de tidigare spelen så att det “inte blir nåt nytt” och “bara en blek kopia av föregångarna”.

    Skippar man Silent Hill i titeln blir det helt andra förväntingar på spelet. Visserligen kommer det fortfarande jämföras med Silent Hill och liknande spel, men inte på samma sätt som en uppföljare. Man kan dessutom ta ut svängarna mer utan att göra SH-fans arga över att det går ifrån SH-mallen, eftersom spelet aldrig försökte passa in där.

    Nya “Tomb Raider” skulle kunnat handla om en helt annan ung kvinna. En som från början presenteras som smart, cool och med normala proportioner och som får sitt eget äventyr inspirerat av Tomb Raider. Precis som med Uncharted.

    Men svaret på varför-frågan är ju högst troligen att man vill rida på nostalgivågor, och som caid skriver är det mycket som “redan är gjort” när det handlar om ett gammalt IP.

    Bluh.

  3. HeinzHarald

    Det enda “problemet” jag kan se att du tar upp är risken att alienera gamla fans. Naturligtvis en risk, men de som inte köper ett spel (och uppföljare) pga alienisation men hade köpt motsvarande spel med nytt namn lär vara förhållandevis få. Däremot har man väldigt mycket att vinna på att lyckas bryta igenom mediabruset med hjälp av ett etablerat namn.

    1. Fredrik

      I dessa tre fallen – problemet jag försökte illustrera var att bygga en karaktär av vad som i grund och botten var relativt karaktärslösa spel. Alltså, uppfattningen från utvecklarna/utgivarna att folk köpte Tomb Raider, Duke Nukem pga karaktärerna. Jag vill hävda att inget av ovanstående spel sålde på starka karaktärer, men det är så nystarterna vill marknadsföra sig. Nya, karaktärsdrivna spel. Åtminstone två av tre.

      En av riskerna är naturligtvis att alienera gamla fans. Se på No Mutants Allowed-reaktionerna på Fallout 3, men det är lite av en separat diskussion kan jag tycka. 😉

  4. SpeLinnea

    Dom spelen och framför allt karaktärerna är verkligen barn av sin tid. I skarvarna bland nya spelgenerationer känns det som många försöker spela “tillbaka till rötterna”-kortet, när väldigt få finner det intressant mer än för enbart nostalgins skull att gå tillbaka. För att inse att det inte håller med dagens mått mätt.

    1. Fredrik

      Tack för din kommentar!

      Ja, jag kan hålla med om att spelen och dess karaktärer är barn av sin tid. De kanske skulle fått förbli så? Bristfälliga, lite karikatyriska. Inte direkt menade att ha djup, för det var inte gängse standard vid tidpunkten.

      Jag vet inte om det går att injicera personlighet i en såpass tom yta på ett respektfullt sätt.

  5. Fredrik

    Det jag frågar mig lite är ju hur ett Half Life 3, eller Half Life episod 3, med en stum och karaktärslös Freeman tas emot. Han kan ju rimligtvis inte börja prata helt plötsligt, men att ha honom helt stum kommer nog kännas märkligt i jämförelse med konkurrensen.

  6. Starfighter

    Skriv ut “IP” tack.

    1. Fredrik

      intellectual property. intellektuell egendom. varumärke. (o)kärt barn har många namn.

      1. Starfighter

        Aha, så om ett spel tillhör “ett gammalt IP” är alltså en förkortning för ett spel som liksom.. är en del av en serie, eller?

        1. Fredrik

          Lite kort – ja. Eller att det använder redan etablerade karaktärer/miljöer/story-element. Typ. 🙂

          1. Starfighter

            Det är nog den första förkortningen jag faktikst kan ställa mig bakom. Det känns som att det blir lite krabbigt att skriva ut det. Fast egentligen är det ju begreppet jag gillar, att sen förkorta ner det till IP är bara elakt mot oss som surfar sporadiskt och har lika bra koll på det nya språket som tre hallon och en bänk. Elakt!

  7. Lania

    Oj, det här var en häftig text med mycket stark inledning och avslutning. 🙂 Jag har ju förstås inte spelat nåt av de äldre spelen, men håller med dig i dina funderingar och analyser kring varför de ska släppas igen.
    Det här var mycket trevlig läsning. Tack! 🙂

  8. Sebastian Åkerberg

    Vad intressant. Jag håller inte med.

    Lara Croft: Jag tycker att det verkar finns två läger när det kommer till henne: 1) där hon är en storbröstad bimbo, och 2) där hon, trots stora bröst, ändå är en tidig stark kvinnlig karaktär. Jag har inte spelat tillräckligt mycket med TR-spel för att kunna bedöma det så bra som jag kanske skulle vilja, men jag är nog ändå i läger 2). Om inte minst för att jag nördade ner mig i serietidningar, där hon också förekom från och till under 90-talet, och där hon var rejält med kick-ass. Jag följde, så att säga, karaktären även när jag inte följde spelserien.

    Så jag tycker definitivt att det finns fog för en reboot. Dessutom tycker jag att Crystal Dynamics verkar fokusera på den karaktärsutveckling som möjligtvis saknades i de tidigare spelen.

    Duke Nukem: Hertigen känns på sätt och vis som ett kärl som kan fyllas med innehåll, vilket i sin tur låter utvecklarna att pika … ja, vad som nu än är i blickfånget. Och som en kommentar på dåtidens actionhjältar kändes han klockren.

    Anledningen till att han inte är lika klockren i DNF tycker jag inte beror på att han i sig är en dålig karaktär, utan på att kärlet inte fyllts på med nytt innehåll; han hade blivit omodern. Det beror förmodligen på att arbetet på spelet inleddes innan det fanns någon riktigt behov av att förnya karaktären (DNF är ju trots allt inte en reboot, utan en direkt uppföljare). Det är på sätt och vis en längre diskussion för ett annat tillfälle, men jag tycker inte att det stora problemet i DNF är att Hertigen i sig är en dålig karaktär som inte borde rebootas. Snarare tycker jag att han är en karaktär som verkligen borde rebootas.

    Bond: Här vet jag inte om det Goldeneye som kommer är någon sorts HD-variant av det gamla spelet, eller ett helt nytt spel. Om det är ett nytt spel så ser jag inte problemet, eftersom jag tycker att Bond (oavsett hur han porträtterades i det ursprungliga Goldeneye) är en bra karaktär. Om det är en HD-variant av det gamla spelet så vet jag inte varför du tagit upp det som ett exempel på rebootade serier, eftersom det inte är en rebootning.

    Så. I slutändan tycker jag att, av de tre spelen, ett (TR) rebootar precis på det sätt som du borde föredra, eftersom den utforskar hennes personlighet; ett (DN) inte är en rebootning, men borde rebootas; och ett (JB) antingen inte är en reboot, eller rebootar med en stark karaktär.

    Whaddya say?

    1. Fredrik

      Tack för att du inte håller med! Det är helt okej.

      Nej, 1 2 och 3 har kanske inte samma grundförutsättningar. Reboot kan ha varit fel ordval för rubriken. Återuppliva kanske är bättre. Det passar bättre.

      Borde dessutom lagt till ett par ord i slutklämmen, så det även fokuserade på “spelserier” och inte bara karaktärer. Man lär sig att skriva tydligare för var dag som går.

      Tre olika spel, tre olika företag som försöker återuppfinna vad de tror var den drivande kraften bakom varför spelen blev succéer.

      3D Realms verkar ha levt i villfarelsen att Duke Nukem som karaktär var skälet till att DNF sålde väl. Eller så rann tiden ut, de kunde inte leka ‘catch up’ spelmotormässigt och samtidigt innovera på spelmekanik och då fanns det bara karaktären att hänga allting på. Vinna eller försvinna.

      Agreed att det finns (minst) 2 läger rörande Lara Croft och Tomb Raider. Jag måste erkänna att jag inte minns första spelet med nya ögon längre, jag har spelat alldeles för många av de senare spelen som kan ha förstört min bild av fröken. Men jag minns att när jag spelade första Tomb Raider så struntade jag rätt brutalt i karaktären. Jag vill utforska och leva i dessa grottor och tempel. Karaktären var kraftigt sekundär till mekaniken.

      Hon fick en mer komplex och knasig karaktär vartefter spelserien bollades runt bland olika utvecklare och har väl redan rebootats kraftigt ett par gånger. Jag vet inte vilken som är rådande kanon mytologiskt sett. Crystal Dynamics senaste omstart, antar jag.

      Jag hade dock hellre sett CD skapa en ny hjältinna. Inte stöpa om en gammal i ny form. Men jag förstår varför. Brand recognition. Det är enkel matematik. Men den är inte mindre tråkig för det. 🙂

      Bond: Det är en HD-version av Wii-spelet som i sin tur var en remix på N64-spelet. Så en uppgradering av en remake av ett spel. Utbytt Bond, precis som i Wii-spelet. Utbytta röstskådisar och mocapskådisar jämfört med Wii-versionen. Samma miljöer och premiss som Wii-versionen.

      Men kanske utan insikten att N64-spelet sålde bra för att det var det första (och enda) dugliga multiplayer-shooterspelet till N64, vid den tiden då lokal co-op/multiplayer var awesomesauce. Nuförtiden – jag har svårt att se att det ens säljer en fraktion så många ex som MW3.

  1. Jag har åsikter, men inte här « New Game+

    […] inga långa, fina texter om vad jag tycker om hur mycket man ska spela innan man recenserar eller problemen med att dra upp och göra omstarter av gamla spelserier, […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>