Aug 15 2011

Drakengard

Drakengard

Drakengard är ett actionrollspel, utvecklat av Cavia och släppt av SquareEnix 2004. När spelet kom ut fanns det på min radar fram till att recensioner började sippra ut. ”Medioker draksimulator med monotont markstridande som enda variationsfaktor” var väl andemeningen i de flesta recensioner.

Nu sprang jag på spelet av en slump ganska billigt, och kände igen namnet från det flertal diskussioner som dykt upp i samband med Cavias sista spel – Nier, som sägs vara en slags spirituell efterföljare, eller åtminstone utspela sig i någorlunda samma universum. Nier råkade också ut för väldigt blandade recensioner, och passade definitivt inte alla spelare. Så, jag tänkte att jag väl ger det en chans. Plockar upp spelet, dammar av handkontroller och minneskort till PlayStation 2.

Drakengard

Så, vad är Drakengard? Det oäkta kärleksbarnet mellan Dynasty Warriors och Panzer Dragoon, typ.
Det är ungefär lika delar flyga-drake-och-skjuta-ner-fiender a’la godtyckligt Dragoon-spel och lika delar marksekvenser där du mejar dig igenom fiender. Tyvärr så är marksekvenserna relativt tråkiga och dras med en hel del problem – såsom sikt, fiender som bara dyker upp på skärmen när du kommer tillräckligt nära ( någonting som känns som minnesbegränsningar ). Det som hade kunnat bli riktigt episka fältslag blir istället små stridigheter med fiendegrupperingar på upp till 8-9 personer. Resterande är dolda i dimman.

Flygsekvenserna är faktiskt betydligt roligare. I likhet med genrens bättre spel så manövrerar du din drake på ett schysst sätt, du kan antingen spotta eld manuellt eller försöka låsa ett antal skott på en fiende. Det funkar, även om styrningen är lite småmärklig ibland.

Drakengard

Men, precis som i Nier – det finns någonting här som är mer än summan av alla beståndsdelar. Mekaniskt sett är det här en ganska grådassig sörja, fylld med repetitiva och dåligt avvägda spelmoment.

Striderna på mark går in i rent grindande efter ett par uppdrag och känns mer som en pina att hacka och slafsa sig igenom. Visst kan man variera sig lite och använda något av de 65 (!) olika vapen som finns, och dessa kan också levlas upp och bli starkare. Men när man har ett par rejält bra vapen så finns det inga egentliga anledningar att variera sig, då är det enklare att bara hacka ett par gånger till på fienderna innan de fälls.

Grafiken är rätt okej för att vara ett PlayStation 2-spel. Miljöerna ser lite urvaskade ut och är väldigt kala. Fienderna är fantasifulla och välanimerade. De förrenderade mellansekvenserna håller rätt okej kvalitet.

Musiken  nu börjar vi snacka. Klassiskt inspirerad musik, tolkad av en halvgalen japansk elektro-artist med glitchcore-inslag? Jajjamän. Det är cut’n’glitch-klassisk musik. Ett bra tag trodde jag att det var något fel på min skiva, men icke. Det skall tydligen låta såhär. (Och det låter ganska awesome! – exempelvis detta stycke (youtube) eller detta (youtube))

Story och karaktärer är där Drakengard skiner till. Utöver huvudkaraktären Caim möter vi på en handfull rätt intressanta, om inte direkt trasiga karaktärer. Kannibaltjejen Arioch, den blinda pedofilen Leonard och den lilla oskyldiga pojken Seere. Det ger en minst sagt intressant gruppdynamik när två av karaktärerna har klara predatoriska drag mot den tredje.

Handlingen tänker jag faktiskt inte beröra särskilt mycket, mer än att säga att den är ganska knepig. Inte alls särskilt rak och linjär.

Se så. Gå och spela spelet. Det är faktiskt ganska trevligt det här. Jag har fyra slut till att upptäcka.

5 comments

Skip to comment form

  1. Åhå. Den där karaktärsblandingen var av den lite mer extrema sorten. 😀 Låter intressant. Creepy, men intressant. 😉
    Jag missade det där spelet helt och hållet. Har hört namnet, förstås, men inte så mycket mer än det. Så det här var intressant och givande att läsa. 🙂 Hur hinner du spela så mycket?! XD Har du redan sett ett slut av fem möjliga? Hur är det möjligt? 😉

    Har Cavia gjort nåt annat spel emellan Drakengard och Nier? Jag ska spela klart Nier, jag lovar! Sen. 😉

    1. Drakengard 2, Dragon Quest Mystery Dungeon-nånting och en massa annat märkligt. Borde kolla upp det lite närmre.

      Hur jag hinner? Well. Jag skulle ‘testa’ det lite i fredags. Plötsligt hade det gått fem timmar. Addera 8 timmar lördag, 3 timmar söndag så var spelet slut, och så.

      Nya slut behöver man inte spela om hela spelet för att ordna, det är lite extra kapitel som tillkommer runtomkring ramberättelsen som fördjupar litegrann. Awesome kapitel, men ack så skumma.

  2. Ah, så dat fanns mer under ytan än bara monotona strider 🙂
    Hur långt är Drakengard egentligen? (Inte för att jag tror att jag kommer att prioritera det här spelet särskilt snart, men ändå).

  3. Ah, nevermind. Runt 15 timmar alltså.

    1. Japp. Nu är det nog inte helt rätt räknat, men nånstans åt det hållet. Jag hann även med ett par optional kapitel som var mer menade till “slut 2” förvisso.

      Ja, det finns mer under ytan. Men man får skrapa och grinda rätt så hårt. Jag tror jag råkade ut för ‘Oj, du dog’ och fick börja om på ett tjugominuters hack-n-slash-uppdrag ett par gånger. Lite småsurt.

      Men all in all, det var helt okej. Värt att spela igenom, definitivt. Inte värt 600 spänn. Väl värt ~200 för en helgs eskapism till äldre tider.

Leave a Reply

Your email address will not be published.