Monthly Archive: September 2011

Sep 29 2011

Spegelvändningar av spelomslag

Igår hittade jag en ganska lustig länk någonstans – människor har tagit spelomslag, spegelvänt ena halvan och lagt på. Det ser oftast helt surrealistiskt ut, och är ibland hysteriskt roligt, äckligt eller bara märkligt. Mina favoritexemplen var nog Brink, Mirrors Edge och MOOOOM.

Länken: “The art that is called haah waaw”

Naturligtvis blev jag ju lite fundersam, och svängde ihop ett par egna. Nåväl. Here we go. Klicka på bilderna för att se större versioner.

Så, komponera gärna ihop era egna favoritomslag, eller surrealistiska sagor. Det är ganska kul. 🙂

Sep 28 2011

Final Fantasy “har skadats”

“Final Fantasy-varumärket har skadats allvarligt.”

SquareEnix VD Yoishi Wada uttalar sig under en presskonferens om hur det fundamentalt trasiga och undermåliga Final Fantasy 14 har skadat varumärket. Men är det sanningen? Nog för att Final Fantasy 14 enligt alla klassifikationer, kategoriseringar och bedömningsgrunder är ett trasigt spel, men är inte skadorna på varumärket långt djupare än så?

Det känns lite ‘enkelt’ att skylla allt på ett spel, när det i själva verket är en systematiserad våldtäkt av varumärket som pågått under en lång period. Jag försökte igår mentalt räkna upp alla spel som bär namnet “Final Fantasy”. Jag misslyckades, men jag kom så långt att jag insåg att de icke-numeriska spelen långt överstiger de numeriska, kanoniska spelen.

Låt oss titta lite på det här. Det här kommer bli en lång lista. Hämta lite kaffe, sätt på lite god musik, och förbered er på att bli på dåligt humör.

Huvudserien:

Final Fantasy 1, 2, 3, 4 ,5, 6, 7, 8, 9, 10, 12, 13.
Om vi kan dra ett streck där så har vi alltså 12 spel hyfsat relaterade till “huvudserien”.

(Summa: 12)

MMO-serien:
Final Fantasy 11, 14

(Summa: 2)

Direkta spinoffs:

Final Fantasy X-2 (PS2),
Final Fantasy XII – Revenant Wings (NDS),
Final Fantasy IV: After Years (episodisk till mobil/wiiware, senare del av FFIV: Complete Collection till PSP)
Kommande Final Fantasy XIII-2, Final Fantasy 13 Versus

(Summa: 5)

 

Nyutgåvor / portningar/samlingar:

Hade jag kunnat och orkat ta upp alla så hade den här listan blivit väldigt lång, så vi håller oss till de mest väsentliga, cyniska moneygrabsen.

Final Fantasy 1+2: Dawn of Souls (GBA, 2004)
FF1 Anniversary (PSP)
FF2 Anniversary (PSP)
Final Fantasy 3 (NDS, 2007) – förvisso en hyfsat omgjord utgåva.
Final Fantasy 4  (NDS, 2006)
Final Fantasy 4  Complete Collection (PSP, 2011)
Final Fantasy IV, V, VI Advance: (Gameboy Advance, 2005,2006)

Final Fantasy Collection ( PlayStation, 1999, Japan): Final Fantasy 4+5+6
Final Fantasy Anthology ( PlayStation, 1999, USA): Final Fantasy 5+6
Final Fantasy Anthology ( PlayStation, 2002, EU): Final Fantasy 4+5
Final Fantasy Chronicles (PlayStation, 2001, USA): Final Fantasy 4 + Chrono Trigger
Final Fantasy Origins (PlayStation, 2002, EU): Final Fantasy 1+2

(Summa: ~14 kanske, om vi räknar snällt och lågt, jag vet att det finns långt fler än dessa.)

Tactics:

Final Fantasy Tactics får väl nästan räknas som en egen, giltig serie, så låt oss köra på det.

Final Fantasy Tactics
Final Fantasy Tactics: The War of the Lions (PSP)
Final Fantasy Tactics Advance
Final Fantasy Tactics A2: Grimoire of the Rift

(Summa: 4)

Nästan-spinoffs:

Nu börjar vi komma in på det märkligare, där namnet Final Fantasy verkar klistras på vad fan som helst för att det är ett “starkt” varumärke.

Before Crisis: Final Fantasy VII, 2004, mobil
Dirge of Cerberus: Final Fantasy VII, PS2, 2006
Crisis Core: Final Fantasy VII, 2007, PlayStation Portable

(Summa: 3)

Chocobo-relaterat:

Chocobo’s Mysterious Dungeon
Chocobo’s Dungeon 2
Chocobo Racing
Chocobo Collection
Chocobo on the Job
Chocobo Land: A Game of Dice
Final Fantasy Fables: Chocobo Talesf
Final Fantasy Fables: Chocobo’s Dungeon
Final Fantasy Fables: Cid and Chocobo’s Dungeon

(Summa: 9)

Crystal Chronicles:

(Åh gud, jag vet inte ens var jag ska börja).

Final Fantasy Crystal Chronicles 2003 – Nintendo GameCube
Final Fantasy Crystal Chronicles: Ring of Fates -2007 – Nintendo DS
Final Fantasy Crystal Chronicles: My Life as a King 2008 – WiiWare
Final Fantasy Crystal Chronicles: Echoes of Time – 2009 – Wii
Final Fantasy Crystal Chronicles: Echoes of Time – 2009 – Nintendo DS
Final Fantasy Crystal Chronicles: My Life as a Darklord – 2009 – WiiWare
Final Fantasy Crystal Chronicles: The Crystal Bearers – 2009 – Wii

(Summa: 7, om nu alla är unika spel vilket jag faktiskt inte vet… )

Helt wacky skit:

Dissidia: Final Fantasy (PlayStation Portable)
Dissidia 012 Final Fantasy (PlayStation Portable)
Final Fantasy: The 4 Heroes of Light (Nintendo DS)
Theatrhythm Final Fantasy (Nintendo 3DS)

(Summa 4)

… Och det här är ändå inte ALLT. Men någonstans får det fanimej räcka.

För att summera:

Huvudserien: 12.

MMO-spelen: 2
Direkta spinoffer: ~5
Tactics: 4
“Nästan” spinoffer: 3
Chocobos: 9
Crystal Chronicles: 7
Wacky shit: 4
Nyutgåvor av “huvudserien: 14+

Matematiken säger ganska enkelt att det finns fler spel som inte följer in i huvudserien än som gör det.
Och Yoichi Wada har mage att påstå att det är ett enskilt MMO-spel som ‘skadat varumärket’. Yeah, right.

Det är inte det systematiska franchisemjölkandet som skadat varumärket? Hm.

 

Sep 27 2011

Nytt i spelsamlingen, vecka 39

Det här med att se till att en spelsamling blir mindre går inte så jättebra, faktiskt.

Eftersom det efter en dryg månad utan inkomster äntligen trillat in lite lön, så tillät jag mig ett par extravaganser.

El Shaddai – Ascension of the Metatron (PS3). Som gammal 1up-veteran så har jag hört Shane Bettenhausen snacka om det här spelet under rätt lång tid. Testade demot när det kom och blev såld. Efter att ha läst Håkans recension på eurogamer blev jag övertygad – det här är ett spel för mig. Sagt och gjort, det är införskaffat. Gudarna vet när jag kommer ha tid att spela det, men hey. Det är ägandet som räknas, right?

Ytterligare ett spel med viss 1up-anknytning, Child of Eden hamnade i inköpspåsen. James Mielke, forna editor in chief för magazinet EGM, webbplatsen 1UP jobbar ju numera på Q Entertainment, studion bakom Lumines. Den kreativa galningen Tetsuya Mizuguchi har äntligen skapat en spirituell uppföljare/remake till det gravt underskattade Rez (PS2/Dreamcast).

Sen vet jag i ärlighetens namn inte varför Dead Rising 2 och Crysis 2 hamnade i påsen, men jag skyller på att dom var billiga.

Och så får jag skylla nästa inköp på Krille/speltokig.eu som påminde mig om att det fanns en nyversion av Final Fantasy Tactics till PlayStation Portable. Sagt och gjort, en prisjakt-sökning senare så hittar jag Final Fantasy Tactics: War of the Lions hos discshop. 2 kvar i lager? Done deal. Såg även att Star Ocean – First Departure fanns i sammakampanj. Ålrajty!

… Men med tanke på att spelhögen växer, det ser ut att bli en intensiv höst så kommer de här spelen nog ligga på hög ett tag.

Ico/Shadow of the Colossus borde hamna i brevlådan imorgon. Jag vet inte om jag vågar ge mig på ett mer högupplöst Shadow of the Colossus, men jag tänkte försöka. Det lär iallafall få första prioritet. Såvida jag inte fortsätter snöa in på Shin Megami Tensei: Lucifers Call eller Devil May Cry 4, dvs.

 

Sep 25 2011

Devil May Cry 4

I väntan på att den mer högupplösta Devil May Cry kommer (och eftersom jag saknar en uppföljare till Bayonetta) så gav jag mig i kast med Devil May Cry 4 igen. Det har stått i hyllan och samlat damm väldigt, väldigt länge. Enligt spardata så var året 2009 när jag senast rörde det, och jag försökte komma fram till varför.

Det visade sig ganska snabbt. Spelet är katastrofalt tråkigt, hittills. Menlöst springande fram och tillbaks. Tråkiga strider.

DMC4

Jag kanske minns fel, men jag minns de tre första spelen som betydligt mer taktiska, och med mer variation i strid. Här behöver jag knappt ens tänka, och mängden kombos jag innehar är skrattretande få. Nu är jag förvisso bara 7 uppdrag in, har precis lämnat alla fina gotiska byggnader för att bege mig till en djungel, men jag hoppas att spelet tar fart snart. Jag skall dock vara en duktig pojke och spela klart det. Såvida jag får för mig att damma av de tre första spelen istället, eller ge mig på att klara Bayonetta på en svårare grad.

Uppdatering (2011-09-26): Okej, en liten bit längre in så skiftar spelet karaktär, bokstavligt talat. På tiden, även om kontrollerna känns “fel”. Nåja. Det är svårt att missa exakt var Bayonettas influenser kommer ifrån. 😉

Sep 23 2011

Uppsamlingsrace, vecka 38

Yo, läsarna,

Inte mycket nytt här. Jag fortsätter spela Final Fantasy 7, Shin Megami Tensei: Lucifers Call och inväntar höstens andra roliga saker ( Dark Souls och SOTC/ICO-samlingen står högt upp på önskelistan), men jag tänkte passa på att pimpa ett par recensioner jag skrivit iallafall.

Jag har varit en on-and-off-Bleach knarkare under mina dagar. Jag tror jag gav upp, eller tröttnade någonstans där serien började handla mer och mer om elaka vampyrer. Om jag inte blandar ihop det med Full Metal Alchemist nu. Oavsett, jag fick chansen att köra igenom Bleach: Soul Resurrecciòn till PlayStation 3, och det var väl … inte jättebra.

Snyggt till förbannelse, med animation som är nära serien, men faller platt på de flesta andra plan. Det är inte okej att i ett fightingspel ha såpass få manövrer. Bayonetta sätter ribban fasanfullt högt. Hela recensionen finns här: Bleach: Soul Resurreccion.

Nästa licensspel till slakt blev Warhammer 40,000: Space Marine. En betydligt trevligare bekantskap. Jag kände en hel del sympati med de stackars Orker jag totalmassakrerade, då jag i brädspelsförlagan gjorde det jävligt dumma valet att spela som Space Orks. Jag vet precis hur förnedrande det kan vara att totalutplånas av en trupp Space Marines i Power Armor. Hur livsfarligt det är att försöka ge sig in i närstrid med dessa, och hur jävla openetrerbar deras rustning är.

Spelet lyfter över Warhammer 40,000-universumet på ett schysst sätt, och framförallt är det fasansfullt roligt att plöja igenom Orker, Gretchins och att får massivt motstånd av Kaosmariner. Jag ska se om online-patchen är släppt, och dyka tillbaks i flerspelarläget några gånger under helgen. Ja, jag är fortfarande den där personen som hatar flerspelarspel, minns ni väl.

Recensionen hittar ni här. Gå och läs!

 

 

 

Sep 13 2011

Shin Megami Tensei: Lucifers Call (Nocturne)

Shin Megami Tensei: Lucifers Call

Efter Drakengard har det blivit dags att ta itu med nästa förbisedda PS2-rollspel. På tips från Krille/speltokig.eu får det faktiskt bli Shin Megami Tensei: Lucifers Call.

Det första som slår mig när spelet startar upp är att musiken är underbar. Som med många andra Atlus-spel, och Persona-spel i synnerhet är det Shōji Meguro som ligger bakom. Den celshadade, nästan tecknade grafiken känns trevlig. Styrningen är väl lite sisådär än så länge.

Har inte lyckats ta mig fram till en strid än, så stridssystemet kan jag inte riktigt uttala mig om. Men jag gillar stämningen än så länge.

Introsekvensen, nedan, sätter stämningen ganska bra.

Sep 03 2011

En resa genom Midgar, del 3

Ghost Hotel

Resan vidare tar oss till den nedbrutna och trasiga staden Corel, där Barret tidigare vistats. Han känner skuld för vad som hänt med staden. Den är i ruiner, en slum. Det visar sig att Barret och hans forna kamrat Dyne försökt försvara staden mot Shinra-soldater men misslyckats. Både Barret och Dyne blev av med varsin arm, vilket förklarar hans vapenarm.

Vi reser upp till det lyxiga nöjespalatset ovanför Corel – Gold Saucer. Sådan extravagans. Men vi är inte här för att spela hasardspel, vi jagar ju efter Sephiroth. Men först tar jag med mig Tifa på en tur runt Gold Saucer. Det är tyst, nästan lite obekvämt tyst i den lilla vagnen vi åker i. Valde jag fel, kanske. Skulle jag tagit med mig Aeris?

Nåväl. Vi slår oss samman med resten av gänget och fortsätter utforska. Strax därefter springer vi på en lite märklig katt som säger sig vara en spåman. Cait Sith joinar gruppen. Vi får ett tips om att en svartklädd man med silverfärgat hår senast såg borta vid “Battle Square” och ger oss dit. Vad som möter oss är ett slagfält, fullt av döda kroppar. Naturligtvis antar ägarna att det vi som misskött oss, och vi slängs ut och hamnar i fängelset under Gold Saucer.

Vi lär oss att enda vägen ut är att snacka med ‘chefen’ och få tillstånd att leka med de här stora, gula Chocobo-fåglarna. Sagt och gjort, vi slår oss fram genom fängelset, hittar ‘chefen’ som visar sig vara Barrets gamla vän – Dyne. Vi får en förklaring till händelserna och Barret får ett välkommet avslut till något som orsakat honom ångest i många år.

Vi blir benånade från infängslandet genom att vinna ett Chocoborace. Efter det har Gold Saucer lite tappat sin charm och vi beger oss av igen. Kanske kommer vi tillbaks, men platsen väcker mest avsmak just nu. Istället ger vi oss av västerut – mot Cosmo Canyon och Nibelheim.

Efter ett kort besök till Cosmo Canyon där vi får lära oss mer om Red XIII och hans förfädrar, samt om planeten i sig bär det vidare mot Nibelheim. Med huvudet fullt av saker som Lifestream, Cetra och annat är det svårt att inte bli lite förvirrad. Stackars Cloud.

Återkomsten till Nibelheim blev lite av en chock. Var inte Nibelheim nedbränd? Jag vet att jag såg det för inte alls särskilt länge sedan. Jag vet att jag berättade det för Tifa. Men staden står upp fortfarande. Dock verkar byborna lite märkliga. Iklädda svarta kåpor, vaggandes fram och tillbaka pratar de om en “Reunion”. Några av dom nämner ‘Great Sephiroth’. Vi verkar vara på rätt väg. Mot den stora herrgården utanför byn!

… fortsättning följer