«

»

Sep 25 2011

Devil May Cry 4

I väntan på att den mer högupplösta Devil May Cry kommer (och eftersom jag saknar en uppföljare till Bayonetta) så gav jag mig i kast med Devil May Cry 4 igen. Det har stått i hyllan och samlat damm väldigt, väldigt länge. Enligt spardata så var året 2009 när jag senast rörde det, och jag försökte komma fram till varför.

Det visade sig ganska snabbt. Spelet är katastrofalt tråkigt, hittills. Menlöst springande fram och tillbaks. Tråkiga strider.

DMC4

Jag kanske minns fel, men jag minns de tre första spelen som betydligt mer taktiska, och med mer variation i strid. Här behöver jag knappt ens tänka, och mängden kombos jag innehar är skrattretande få. Nu är jag förvisso bara 7 uppdrag in, har precis lämnat alla fina gotiska byggnader för att bege mig till en djungel, men jag hoppas att spelet tar fart snart. Jag skall dock vara en duktig pojke och spela klart det. Såvida jag får för mig att damma av de tre första spelen istället, eller ge mig på att klara Bayonetta på en svårare grad.

Uppdatering (2011-09-26): Okej, en liten bit längre in så skiftar spelet karaktär, bokstavligt talat. På tiden, även om kontrollerna känns “fel”. Nåja. Det är svårt att missa exakt var Bayonettas influenser kommer ifrån. 😉

About the author

Fredrik

2 comments

  1. Kristoffer Nyrén

    Det är nästan skrämmande att se hur otroligt mycket bättre trean är än fyran i den här serien, även om fyran är tusen gånger bättre än tvåan.

    Visst kan det vara kul att spela igenom spelet nu när du väl börjat, men tycker du bör spela igenom Bayonetta på svåraste svårighetsgraden och kanske ta en extra sväng i DMC3 när du får tid över 😉

    1. Fredrik

      Nu var det så jädra länge sedan jag spelade något av spelen, men jag minns att jag gillade ettan skarpt. Tvåan kändes fundamentalt trasigt och ofokuserat, trean kändes som en liten tillbakagång till ettans stuk. Fyran är bara märkligt. Är det meningen att det inte ska finnas särskilt många combos? Jag minns tydligen fel. Måste spela igenom de tre äldre spelen också, vid tillfälle.

      Bayonetta. Jag har åtminstone en och en halv, eller två och en halv genomspelningar kvar. Tror inte jag klarat det på Hard. Det blir rätt så jävla blodigt svårt, faktiskt. Men det är tillfredsställande. När jag dör är det för att jag slarvat. Inte för att kameran mördar mig, eller för att fienderna känns (allt för) cheap. Tacksamt att Kamiya med Bayonetta fick chansen att visa ex-kollegorna var fan skåpet skulle stå.

      Introduktionen av Nero är nog största problemet med DMC4. Han är inte särskilt rolig eller badass alls. Whiny emo-kid. Hehu. (Och så känns det segt. Både Nero och Dante rör sig lite för långsamt. Animationerna är slöa, det känns inte som avståndsmätandet är tillräckligt precist, eller att träffar alltid träffar som dom ska? Det är något som känns jäääävligt off…)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>