Oct 09 2011

Dark Souls

Tystnaden bruten. Jag överlevde.

Recensionen av Dark Souls klar. Varken jag eller spelet är dock klara med varandra.

Ett par korta utdrag:

År 2009 släpptes ett spel som bröt mot nästan alla regler för hur spelutveckling och spelupplevelse skall vara i moderna verk. Uppstickaren Hidetaka Miyazaki från From Software verkar ha tittat igenom regelboken, rivit ut ett par sidor och offrat dessa till någon mörk gudomlighet.

Samt

Det är en utmanande, uppslukande och unik upplevelse som erbjuds, och det utlovas rejält med motstånd för de som kan hantera svårighetsgraden, eller har det tålamod som krävs för att utforska världen som målas upp i glåmig och utomordentlig medeltidsestetik.

Spring över och läs hela recensionen av Dark Souls här. Ett av årets bästa spel, utan tvekan. Förutsatt att du kan dedikera den tid som krävs för att komma in i det, och för att ha en rimlig chans att göra framsteg i det.

Stackars Slarva har dött ett dussintals gånger, om inte mer, men hon började å andra sidan i ett odött tillstånd. Hon vandrar fortfarande omkring, olycklig i Dark Souls-världen och väntar på att jag ska styra henne rätt. Nedan, ett par bilder från hennes resor.

Nu ska jag spöa en boss jag försökt spöa i två timmar. Jag vet att det går, det ska gå, det måste gå.

4 comments

Skip to comment form

  1. Hujedamej. Spelet är ju helt otroligt och fantastiskt. Det som är så unikt är att dö gång på gång på gång på gång utan att tappa tålamodet. Visst kan man vara frustrerad stundtals, men det blir aldrig tråkigt. Det är så kul och att ge upp finns inte ens när till hands.

    Mycket trevlig recension du skrev. Tyckte du gav spelet rättvisa och det förtjänar 10/10.

    1. Nu vet jag ju inte riktigt hur långt du kommit, vad du spelar som eller vad du gjort, och jag vill inte spoila någonting, men F–K An** Lo*** (platsen). God damn vad jag ogillar den just nu. Precis som jag ogillade fienden Ir** G**** för ett tag sedan, men vana, nötande och försiktighet ledde mig till victory mot honom.

      Nej, precis. Det är frustrerande, men blir inte tråkigt. Jag behöver bara lära mig att saker konsekvent går genomuselt, jag slarvar mer och mer att ta en paus. Istället sitter jag kvar och det blir en nedåtgående spiral där allt går sämre och sämre och jag blir surare och surare. 😀

      Det är för övrigt ganska awesome att vara på en plats långt, långt, långt borta, omgiven av dödsfarliga fiender och ha komplett sönderfrätta primärvapen. Det är party. Då känner man sig lyckad som inte har vapenreparationssaker med sig och tvingas ta sig igenom halva världen till en smedja. 😀

  2. YOU DIED. Trevligt. :/ Inte ens ett snällt game over.
    Pfft. Ju mer jag ser desto längre bort från att spela hamnar jag.

    1. Äsch. Spelet är inte så läskigt, farligt eller hemskt som det verkar.

      Oh wait. Det är faktiskt värre. :-O

Leave a Reply

Your email address will not be published.