Nier

2010 var året då det slutligen började dyka upp ordentliga JRPGer till Playstation 3. Under samma kvartal fick vi ta del av både White Knight Chronicles, Final Fantasy 13 samt Resonance of Fate. Och en dryg månad, när alla hade fullt upp med att antingen svära över, eller hylla något av ovanstående spel så slank Nier ut på marknaden och gömde sig i ett litet hörn.

Du tar rollen som karaktären Nier, en pappa ( eller orolig bror, om du har den japanska versionen) vars dotter ( syster ) Yonah lider av en mystisk åkomma som gör att svart text pryder hennes kropp. Spelet går naturligtvis ut på att finna en kur till denna åkomma.

Under resan stöter man på ett hyfsat varierande persongalleri. Karaktärerna känns till en början ganska arketypiska, men ju mer dialog eller interaktion man observerar mellan dem, ju märkligare framstår dem. Det är ganska trasiga, fragmenterade människor man umgås med – de har allihopa sina egna bakgrunder, brister och problem.

Delar av det skadade persongalleriet. Grimoire Wiess, Nier, Kaine, (redacted) och kungen av Facade.

Nier är den starka, plågade pappan. Han vill rädda sin dotter  till varje pris.
Grimoire Weiss är en vältalig, stundtals ganska nedlåtande bok med vissa minnesproblem.
Kaine är en svordomsladdade, ultraförbannade svärdsvingade rebelltjejen med en eller ett par mörka hemligheter.
Emil är en blyg, tystlåten pojke som oftast bär en tygbit framför ögonen, då han verkar lida av lite “problem”.

Världen man rör sig i bär tecken av en postapokalyptisk värld. Någonting verkar ha gå väldigt snett för en lång tid sedan. Man ser ruiner av forna storhetstecken, och trasig teknologi. Världen har återgått till ett i det närmaste medeltida samhälle. Folk lever av vad marken och vattnen kan producera. Det finns såklart möjligheter för Nier själv att både fiska och odla växter i den lilla hembyn.

Spelet är i grund och botten uppdelat i två väldigt separata kapitel – med ett smärre hopp i tiden mellan kapitlen.
Dessvärre besöker man samma platser och miljöer i båda kapitlen, vilket kan kännas lite billigt och repetitivt, men det finns storymässiga anledningar till varför det är så. Det gör dock inte att ‘backtracking’-varningsklockan i huvudet börjar ringa med jämna mellanrum. Men, de olika platser man besöker är såpass annorlunda att det knappast är ett större störningsmoment.

Stora bossar! Nu börjar det likna normala rpger.

Stridsystemet är ganska grundläggande – du slår, hoppar, blockerar och slänger magi med enkla knapptryckningar. Du kan hitta / köpa / bygga starkare vapen, och dessutom ge dessa vapen ‘ord’ som ger vapnen vissa förmågor. Stundtals byter spelet perspektiv från normal tredjepersonskamera till att antingen bli sidoscrollande plattformare, eller isometrisk. Detta temposkifte är ganska trevligt, och ger viss variation. Bizarrt nog är vissa sekvenser som tagna från den japanska bullet hell-skolan av shooters.

Ser kanske inte helt som din arketypiska jrpg?

Så. Vad är det som gör spelet så speciellt? Tja. Det är inte grafiken. I bästa fall ser det ut som en kapabel lanseringstitel. I värsta fall ser det ut som ett Playstation 2-spel. Det är inte särskilt vackert. Den grafiska stilen är schysst, och miljöerna är vackra, men det känns inte helt färdigpolerat, och hade kanske kunnat dra nytta av lite mer tid på det grafiska planet. Musiken komponerad av Tekken/Valkyrie Profile Silmeria-kompositören Keiichi Okabe är däremot riktigt, riktigt bra. Den drar inspiration från keltiska myter och ger världen lite karaktär. (Exempel: Nier – Lost Forest | Nier – Hills of Radiant Wind )

Men, den starkaste styrkan spelet har är faktiskt karaktärer, dialog och story. Spelet har en början, en mitt och ett slut. Eller, fel. Fyra slut. När du klarat spelet en gång kan du påbörja ett nytt (“New Game+”) – och du börjar isåfall på spelets andra kapitel, komplett med den utrustning, XP och pengar du hade vid spelets slut. Dock sker saker kanske lite annorlunda andra varvet. I likhet med Breath of Fire V: Dragon Quarter finns här ett system liknande ‘Scenario Overlay’ där du i vissa mellansekvenser, eller vissa tidpunkter i spelet får se saker ur fiendernas perspektiv. Det utvecklas vidare i “New Game++”, om man så önskar. För att nå det ‘sanna’ (‘goda’) slutet krävs åtminstone tre genomspelningar, och ett ganska drastiskt offer från dig som spelare.

Detta ställde det till det rejält i mitt huvud – då jag plötsligt började ifrågasätta mina handlingar ganska rejält. Niers handlingar genom hela spelet har varit väldigt själviska – han vill rädda sin dotter, till varje pris. Eftersom det här är ett typiskt RPG så förutsätter man som spelare  nästan helt och hållet att han är ‘god’, och att fienderna är ‘onda’. Lite samma moraliska frågeställning som driver Shadow of the Colossus, således.  En andra eller tredje genomspelning, och lite insikt i hur världen ser ut från andras perspektiv ger lite ytterligare svar på vad det är som sker i världen. Men, framförallt så är dessa ytterligare ‘scenario overlay’-narrativ oerhört charmerande, gulliga och humoristiska, och ger en ganska dåligt samvete bitvis. Och insikten att Nier är ett riktigt själviskt svin. 😉

Det finns en större, överliggande ramhandling som förklarar varför världen ser ut som den gör, vad sjukdomen Yonah lider av är, och spelets undertitlar i Japan (“Nier: Gestalt” respektive “Nier: Replicant”) kan skvallra en del om vad det är som försigår, men det döljs väldigt väl i spelet fram till slutet, och i uppföljande genomspelningar. Det är smart konstruerat och fungerar. Det känns ganska klart att Cavia primärt har fokuserat på handling, dialog och karaktärer, och att grafiken och spelmekaniken har varit ganska sekundär – och det är helt okej, om man köper handlingen. Gör man det så är det här lätt ett av 2010s bästa rollspel. Åtminstone det bästa som kommit ut ur Japan.

Se även min recensionspolicy

Comments have been disabled.