April 2011 archive

Xenogears – ‘Stand tall and shake the heavens’

Xenogears

Varning: Den här recensionen kan innehålla spoilers.
Var väl medveten om det innan du fortsätter läsa. Jag anser det vara relativt okej att spoila delar av tretton år gamla spel. Det går dessutom inte att diskutera spelets storheter utan att glida in på story eller karaktärsmässiga spoilers.

Square var otvivelaktigt den största japanska rollspelsfabriken ett tag. Under dess glansår producerades verk som fortfarande hålls upp som klassiker och de bästa inom genren. Under senare delen av 90talet  fick vi spel såsom Final Fantasy 7 och 8, Saga Frontier, Chrono Trigger, Parasite Eve, Threads of Fate och Xenogears.

Det kanske mest underskattade av dessa spel – Xenogears – nådde dessvärre aldrig våra europeiska länder. Det fick inte heller några direkta uppföljare även om Monolith Soft under Namco-regi senare försökte komplettera sagan med Xenosaga-spelen.

Continue reading

Helgens aktiviteter, vecka 15

Aya Brea - 3rd Birthday

Aya Brea – 3rd Birthday

Precis som jag förutspådde så verkar April gå PlayStation Portables tecken.
Senaste två veckorna har jag mestadels spelat portabla spel. Två recensioner har gått upp på eurogamer.se – till Dissia 012 Final Fantasy respektive The 3rd Birthday.  Ni kan läsa båda två via länkarna till eurogamer.se.

Båda två kittlade min inre Square-fanboy, fast på olika sätt. Reaktionerna blev därefter. Jag gillar inte helt SquareEnix närmast maniska försök till att slå mynt av nostalgi och fanboyism, men skall samtidigt inte kasta sten i glashus. Jag vet inte hur många nyutgåvor av Final Fantasy-spel jag har dubletter eller tripletter av.

Jag tog dock tag i mig själv och startade min PlayStation 3 igår, efter att ha knappt rört den på två veckor. Mass Effect 2 – The Arrival är nu avklarat, och det var ju ganska miserabelt kort. Nu ska jag bara klara av huvudstoryn också. ( Jag har redan spelat igenom spelet till PC, nu kör jag det mestadels för att få se de dlc-paket jag inte köpt till PC… )

Edit: Okej, där var huvudstoryn också slut, Igen. Nu får Mass Effect 2 hamna på hyllan ett tag, innan det blir läge för en Insane MaleShep-genomspelning.

Vad som kommer spelas efter det vetefasen. Jag har fortfarande ett par spel i skämshögen och ett gäng ofärdigspelade spel att ta itu med. Någonting säger mig att det är en bra idé att försöka beta av dessa innan Final Fantasy IV, Portal 2, Persona 3 Portable och andra stora, bombastiska saker börjar trilla in. Jag kanske skulle börja med att försöka avsluta första Parasite Eve. Är hopplöst fast på slutbossen. Eller kanske återuppta Xenogears. Eller …

 

 

En dåres (?) försvarstal

De eminenta herrarna borta på spelografi.se hittade tydligen hit, och det är naturligtvis smickrande. Vad som är lite mindre smickrande är kanske att dom tar på sig ansvaret att sätta mig på plats, eller för att använda deras ord “passar på att ge en viss multiplayerhatare en snabb känga”. Mamma, mamma. Jag är känd nu. Jag diskuterades på radio. Errrh.

Jag finner det fascinerande hur man från ett kort blogginlägg (edit: kanske skulle länkat) kan säkerställa att jag hatar multiplayer. Jag hatar inte multiplayer. Jag finner det bara ointressant i de flesta fall. Att det är ett vinnande koncept tilltalar säkert många, men det tilltalar inte mig för fem öre.

Jag har full respekt för människor som livnär sig på sin Starcraft-karriär, eller är världsbäst i whatever-multiplayer-floats-your-boat.

Som tur är verkar herrarna förstå några av mina poänger, om inte alla. Benämningen “multiplayerfokuserade” syftar tillbaks på de första styckena – där jag uttryckligen nämner förstapersonsshooters. Men, eftersom min grammatik och stavning enligt herrarna är usel så kanske det gick förlorat. Det kan jag väl ta på mig är mitt fel.

Men överlag verkar ni ha missförstått grundpoängen med inlägget. Mitt spelande är mitt. Jag vill inte dela det med någon. Precis som onani. Så enkelt var det.

Jag är inte “världens bäst” på svenska, men gick ut gymnasieskolan med en 5:a trots allt. Dock orkar jag inte helt bry mig om helt korrekt grammatik eller meningsuppbyggnad i bloggformat. Det blir mycket talspråk-fast-i-skrift. Det är jag medveten om.

Tanken bakom blogginlägget, i denna högst personliga blogg var inte att hata multiplayer. Det var för att förklara mitt ointresse av multiplayerfokuserade shooters överlag. Punkt.

Jag kan acceptera att olika typer av spelare gillar olika spel, men det jag direkt ogillar med herrarna spelografis taktik är fyrfald:
1) Det länkas inte till inlägget. Jag hade ingen möjlighet att förklara eventuella missförstånd innan ni kände ett behov att “ge mig en känga”.

2) Ni verkar ha missförstått inlägget ganska grovt. Fine. Jag hoppas jag kan förklara det med ovanstående.

3) Retorik såsom ‘jox’, ‘pissa på’ , ‘inte tänker till lite extra’ och ‘lillpojken’ är bara löjeväckande retorik. Att jag tar till starka ord för att förklara min syn på multiplayer ger inte er rätten att kritisera mig eller mina åsikter med samma ord.

4) Hela processen “Vi pissar lite på dig, men sen frågar vi om du kan förklara din ståndpunkt” är bara jävligt omoget. Ursäkta språkbruket.

Hade ni dragit iväg en kommentar eller lite frågor innan avsnittet hade jag gärna ställt upp och diskuterat saken. Får jag ett civiliserat svar på detta inlägg kan jag nog fortfarande tänka mig att göra det.

(edit: Jävla stavningsfel överallt…)

Ur /dev/random, lite nördfakta.

Jag tänkte förgylla er natt eller morgon med lite random fakta om mig. Kul va?

* Ett av mina första spelminnen: Ghostbusters till C64.
Jag minns att min far  blev väldigt vrång på mig när jag tryckte på ‘fire’-knappen eller ‘space’-knappen på tangentbordet medan spelet laddade, för det skulle man enligt instruktionsboken inte göra. Det kunde göra laddningen ‘korrupt’. Huruvida det stämmer eller inte vet jag faktiskt inte än i denna dag.

* När jag var liten och spelade NES så gjorde jag naturligtvis som alla andra. Jag lutade mig åt det håll jag ville få gubben att röra sig på. Främst i Ice Climber. Stundtals kommer jag på mig själv med att fortfarande göra så, men primärt i Wipeout. Och så skrattar jag idag åt alla som lite för entusiastiskt spelar Wii-spel. Glashuset – möt min sten. Sten – möt mitt glashus. Klirr.

* Första egna spelmaskinen jag ägde var en Commodore 64. Lyxen. Mängden spel. Avundsjukan gentemot de som hade NES-enheter med Mega Man, Zelda och Punch Out var enorm, även om jag lyckades intala mig att Batman såg ohemult mycket bättre ut på C64, och att International Karate+ var bra mycket bättre än något fightingspel till NES. Och det var det ju också.

* Jag ägde aldrig en NES,Super Nintendo eller Nintendo 64 som liten. Min nostalgi till dessa plattformar är helt och hållet baserat på kamraters ägande, läsande eller konceptet ‘hyr enhet + spel över en helg’. Awesome.

* Efter Commodore 64 fortsatte jag till Amiga 500. Spenderade en hel del tid i spel såsom Curse of the Azure Bonds, Eye of the Beholder, Dungeon Master, Black Crypt och liknande saker. Tid gick åt. Enormt mycket. Men det var underbart. Moonstone åt också en del tid, likaså Defender of the Crown.

Efter Amiga-tiden blev det en liten paus. Andra saker började få prioritet. Penna-och-papper-rollspel. Figurspel. Ja, sådana sociala aktiviteter.

Den pausen höll i sig lite längre än väntat. Det dröjde ett antal år innan spel återigen lockade. Någonstans senare började det spelas en del på PC. Descent och Doom hade precis kommit ut. Duke Nukem 3D likaså. Jag var en FPS-nörd ett bra tag, men slutade med sådant lagom till att +mouselook blev det senaste modet, och folk började exploita rocketjumps.

Det blev lite korta, frustrande besök i spel som Soldier of Fortune II (bästa multiplayer-FPSet någonsin) och Neverwinter Nights, men aldrig några längre sessioner. Nördfokus här låg istället på spännande saker som ‘rollspel’, ‘internet’, ‘irc’, ‘html’ och att studera. Naturligtvis sket sig det sistnämnda pga de förstnämnda faktorerna. Istället blev det jobb. Jobb ledde  till pengar. Pengar ledde till fördärv och återigen – spelinköp. Det var faktiskt Tekken 2 och Wipeout 2097 som fick mig på fall. Och på den vägen är det.

 

Helgens aktiviteter, vecka 13

Nu missade jag förvisso att uppdatera förra helgen, så jag buntar in lite av det också.

* Tomb Raider Trilogy-recension gick upp på eurogamer.se. I kort, det är en riktigt bra samling. Alla spelen håller kanske inte lika hög pussel/utforskningskvalitet, men det funkar i helhet. Hade varit lite gladare om Legend och Underworld hållt lika hög klass som Anniversary. Men man kan inte få allt.

* Golden Sun: Dark Dawn fortsätter ockupera min tid framför Nintendo DSet. Det är sådär lagom pixligt, sött och hjärndött. Ett par segment är ganska kluriga.

* Dissida 012 [duodecim] Final Fantasy ockuperar annars det mesta av min tid. Recension är på väg till eurogamer.se inom en vecka. Säger ingenting om spelet fram tills dess.

* Dragon Age 2 – äntligen slut. I normala fall hade man kanske sagt ‘dessvärre’. Att längta efter att ett spel skall ta slut är aldrig ett bra tecken. Det finns en hel del saker jag stör mig på i Dragon Age 2, och det involverar allt ifrån spelmekanik, questmekanik, karaktärer och handling. Jag behöver samla lite tankar, ord och sammanfatta det i en bloggpost. När Dragon Age: Origins tog slut startade jag direkt en ny karaktär. Så gjorde jag inte här. Jag pustade ut, glad över att spelet var över.

Snorlax Hawke

Snorlax Hawke slipper krystat leverera fler repliker nu.

I övrigt skulle jag rekommendera människor att slå ett öga eller två på Annas bloggpost om gamertyper och spelstress.