Monthly Archive: October 2011

Oct 28 2011

Batman: Arkham City

Det här är inte en recension, jag är inte på några vägar klar med spelet än, men någonting med Batman: Arkham City stör mig till den grad att jag var tvungen att ta en paus och skriva av mig.

Edit: Jag blev klar, ett par timmar senare. Nedanstående kritik kvarstår, men jag fick helt enkelt bita mig i läppen, bortse från distraherande element och fokusera på handlingen. Plötsligt blev spelet långt mer njutbart, och jag kan nu (efter slutet) fortsätta lattja med sidospår. Tjoho. Lektion 1) Bli inte distraherad. Men seriöst, Rocksteady – vad var det där för jäkla slut? 

End edit

I'm Batman

I’m Batman

Jag tror det har att göra med att Rocksteady Studios inte riktigt litar på sin egen fingertoppskänsla. Att de varit rädda för att göra fansen besvikna, och kanske leverera en undermålig upplevelse.

I ivern att göra ett spel som var större, mer episkt och grandiost än Batman: Arkham Asylum så gick man ner i ett par fällor. Inte livsfarliga sådana, men likväl störningsmoment som distraherar från upplevelsen.

Där Batman: Arkham Asylum kom från ingenstans (bokstavligt talat, det fanns närapå ingen storslagen marknadsföringskampanj bakom det släppet) och visade alla vad en då liten och okänd studio kunder göra för att rädda superhjältespelgenrén så har Batman: Arkham City hajpats sedan det först teasades i december 2009. Alltså, nästan 22 månader innan det släpptes.

Det säger sig själv att en så lång hajpcykel riskerar att få negativa effekter. Jag har undvikit i det längsta att läsa, höra eller se någonting från spelet för att slippa den värsta hajpen. Jag säger ‘ganska’, eftersom det är ofrånkomligt. En slarvigt maskerad rubrik här, ett videoklipp där. Saker slinker igenom, det är oundvikligt.

 

Där Arkham Asylum var en välförpackad, välregisserad berättelse med tighta miljöer, lagom avvägt utforskande, pusseltrixande och slagsmål så känns Arkham City alldeles för expansivt, spretigt och ofokuserat. Det gamla uttrycket ‘less is more’ eller ‘koka soppa på en spik’ känns ganska relevant, man behöver inte nödvändigtvis slänga ner allt i grytan för att försöka få så många bulletpoints som möjligt på baksidan av fordralet, eller så många ingredienser som möjligt i soppan. Mindre är oftast faktiskt mer. 

Visst, mycket av det som distraherar, oavsett om det är godtyckliga sidospår eller jakten på Riddlers gåtor är helt frivilliga att ta sig an, men det bryter min känsla av urgency. Jaha, var det bråttom att jag skulle ta mig till plats X av anledning Y? Nä, jag ska ju bara samla lite troféer här, och rädda ett par gisslan. Nevermind att [spoiler] [ spoiler] [spoiler] hände, det kan säkert vänta i ett par timmar. Det bryter dessutom karaktärskänslan lite, då det första som sker mig när jag är fri att börja utforska Arkham City är en känsla av förvirring och desorientering. Batman är aldrig förvirrad eller desorienterad. ;P

Rocksteady är fortfarande de okrönta mästarna på att modellera superhjältar, superskurkar och att plocka de allra bästa röstskådespelarna för jobbet. Det nästintill perfekta slagsmålssystemet är fortfarande lika roligt som förut, men det är betydligt mer av det vilket redan får mig att undvika strid om jag inte absolut måste. Handlingen (än så länge, är enligt spelets mätare 40-45% genom den) är riktigt intressant, men ovanstående saker drar ner helheten litegrann. Och så har Batman givetvis lite nya leksaker att leka med.

Mikael Åkesson skrev en sjukt läsvärd recension av Batman Arkham City för Eurogamer.se. Jag håller med om mycket, men långt ifrån allt.

Nu låter det kanske som jag fullkomligt hatar spelet, men så är inte fallet. Det har bara lite fler brister än vad jag hade hoppats på, och det mesta går tyvärr att härleda till beslutet att placera det i en mer öppen värld. Nog för att den är dundervackert realiserad, men det förstör spelets tempo och handlingens angelägenhet för min del.

Vi får se om jag ändrar åsikt när jag spelat vidare och blivit klar. Det ska bli en intressant fortsatt färd genom Arkham.

Oct 20 2011

Uppsamlingsrace, vecka 42

I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.

(Vecka 42, get it? Douglas Adams-citat? Ha.)

Det har varit tystare än normalt här, av ett  par anledningar. Det är vansinnigt mycket att göra på jobbet och deadlines drar sig allt närmre. Ingen stress mer än positiv sådan. Mycket att göra är bra (och kul), men det betyder mindre spelande, mindre sömn och betydligt mindre skrivande.

Det lilla jag har hunnit spela har dock varit fortsatt lidande njutande utforskande av Dark Souls och det börjar gå bra. Jag kommer skriva av mig lite mer om det när jag hinner samla ihop mina tankar.

Jag har dessutom spelat igenom ett annat spel för recension, och den kommer upp inom kort borta hos eurogamer.se. Vilket spelet är låter jag vara hemligt ett tag till. Har även hunnit doppa tårna lite i Star Ocean: First Departure till PlayStation Portable. Det verkar gulligt på något vis.

Nytt i spelsamlingen på sistone – mer Xbox 360-spel mestadels. Har passat på att fynda upp ett par juveler: Bayonetta, Blue Dragon, Condemned, Last Odyssey, Metro 2033, Ninja Blade och The Last Remnant.

Till PlayStation 2 fick det bli Galerians: Ash, ett ganska bizarrt science-fiction-survival-horror om jag inte minns helt fel. Efter idoga tips från Deadly8bitNinja på twitter fick det även bli inköp av Kings Field IV.  Provade det lite kvickt mest för att se att skivan var hel och dog mot första fienden. Underbart! Tecmos svar på Grymkäfts fällor, Trapt, införskaffades också.

Det var nog allt för mig idag. Nu ska jag börja fila på ovan nämnda recension istället, eller kanske spela lite Dark Souls till……..

Oct 09 2011

Dark Souls

Tystnaden bruten. Jag överlevde.

Recensionen av Dark Souls klar. Varken jag eller spelet är dock klara med varandra.

Ett par korta utdrag:

År 2009 släpptes ett spel som bröt mot nästan alla regler för hur spelutveckling och spelupplevelse skall vara i moderna verk. Uppstickaren Hidetaka Miyazaki från From Software verkar ha tittat igenom regelboken, rivit ut ett par sidor och offrat dessa till någon mörk gudomlighet.

Samt

Det är en utmanande, uppslukande och unik upplevelse som erbjuds, och det utlovas rejält med motstånd för de som kan hantera svårighetsgraden, eller har det tålamod som krävs för att utforska världen som målas upp i glåmig och utomordentlig medeltidsestetik.

Spring över och läs hela recensionen av Dark Souls här. Ett av årets bästa spel, utan tvekan. Förutsatt att du kan dedikera den tid som krävs för att komma in i det, och för att ha en rimlig chans att göra framsteg i det.

Stackars Slarva har dött ett dussintals gånger, om inte mer, men hon började å andra sidan i ett odött tillstånd. Hon vandrar fortfarande omkring, olycklig i Dark Souls-världen och väntar på att jag ska styra henne rätt. Nedan, ett par bilder från hennes resor.

Nu ska jag spöa en boss jag försökt spöa i två timmar. Jag vet att det går, det ska gå, det måste gå.

Oct 05 2011

Den Stora Tystnaden

Det finns en anledning till att det är lite tyst här just nu. Den kommer bli ganska klar för fler läsare om ett par dagar, och ni kommer förhoppningsvis bli tysta av samma anledning. Det kommer förbli ganska tyst ett tag framöver. Jag ska försöka skriva lite då och då, men …

Read the rest of this entry »

Oct 02 2011

Nytillskott i hyllan

Hur gör man för att få en skämshög av spel att minska?

Svar:

Xbox 360

Men tjenare. Du var röd, svart och fin.

Man köper såklart en ny spelkonsoll. Så, jag finns numera även på Xbox Live. Addera mig ( expl3wd ) , men räkna inte med att jag vill joina några hyperrealistiska militäriska shooters, eller kanske ens spela mot dig. Min gamerscore är respektabla ‘0’, då jag har ett enda spel till konsollen (Gears of War 3, och jag är hyfsat ointresserad av att påbörja tredje delen i en trilogi…).

Bortsett från nedanstående (okompletta) lista, vilka spel är must haves till Xbox 360 för min del? (Alla multiplattformspel jag har varit intresserad av har jag redan till PlayStation 3)

* Alan Wake
* Lost Odyssey
* Tales of Vesperia
* Deadly Premonition
* Condemned: Criminal Origins
*  Blue Dragon
* The Last Remnant
* ( Mass Effect 1, 2 för att kunna spela samma karaktär rakt igenom till trean utan att behöva göra det på PC )
* Dead Rising

Vad har jag missat i ovanstående? Skräck, rollspel, äventyr. Förstapersonsskjutare går bort, sålänge det inte är a’la Bioshock eller Singularity.