Det har varit tyst här ett tag, får jag motvilligt erkänna. Mina resor genom Midgar har stannat upp. Jag förlorade mig själv i en annan värld. Eller faktiskt två.

Min tid på sistone har spenderats springandes runt på Bionis och Mechonis. Två stora gudar vars kroppar blivit bebodda av små (i jämförelse) varelser. Jag har pratat med människor, slagits mot fiender långt mycket större än mig själv och jag har gått vilse fler gånger än jag vill medge.

Bloggen, twitter, internet och andra spel fick sätta sig i andra hand. Jag har missbrukat spelet i en dryg vecka. Det har konsumerat i det närmaste all min lediga tid.

I recensionen av Xenoblade Chronicles borta på eurogamer.se ställde jag mig själv ett par frågor, en av dom:

En genre som en gång i tiden hade en stor marknadsandel har krympt och marginaliserats på det stora hela. Är det ett tecken på att genren i sig inte längre har någon relevans?

Och det korta svaret på frågan är ett rungande ‘NEJ’. Monolith Soft lyckas revitalisera och modernisera genren med ett par dramatiska ingrepp i kärnmekaniken. Allt faktiskt till det bättre. Men, som jag även skriver:

I sin iver att återuppfinna och revitalisera spelgenren har Monolith satt ribban så högt att de i princip har dödförklarat den. Ingen annan studio har de finansiella medlen eller passionen att ens kunna tävla på en jämn basis.

Jag hoppas verkligen att jag har fel, och att någon annan kan ta upp handsken Monolith har kastat och acceptera utmaningen. Att någon kan prestera ett lika stort, omfattande och vackert spel. Men jag är skeptisk. Åtminstone tills jag blivit överbevisad.

Under tiden tänker jag fortsätta lalla runt på Bionis, leta fler monster att slå ihjäl och fler personer att hjälpa. Ja, och kanske ta och avsluta huvudhandlingen. Även om det tar emot.

Andra frågor jag hade:

1. Lyckas Monolith revitalisera den ganska stillastående och ofta formulärbaserade rollspelsgenren? Ja.
2. Innebär alla förändringar  det att spelet dummats ner, förenklats och anpassats för en casual-publik? Nej.
3. Så, det faktum att det är på Wii betyder att det är ganska fult, och fullt av påklistrade rörelsekontroller? Nej.
4. Är tyngden i handlingen jämförbar med Tetsuya Takahashis tidigare verk och finns det en koppling till Xenogears eller Xenosaga? Ja.
5. Kan det här spelet rädda genren från att dö ut? Ja och nej.

För mer uttömmande svar, se recensionen! 🙂

Jag diggade Castlevania: Lords of Shadow. Ett av förra årets mest överraskande spel, då det faktiskt höll vad jag förväntade mig och levererade till och med lite mer.

Sure, spelet hade ett par brister. Bizarrt nog kändes det lite för långt. Tempot sackade rejält bitvis, men att kunna strosa runt i dessa underbart renderade miljöer gjorde att det aldrig kändes tråkigt. Striderna däremot. De blev ganska kvickt rutinmässiga och lite långtråkiga. Nog för att det fanns en del möjligheter till att variera sitt stridande, men det kändes aldrig riktigt som det behövdes. Sure, jag har inte spelat igenom hela spelet på svåraste svårighetsgraden än, så jag kanske inte ska ropa hej …

Jag uttryckte följande som kommentar till Linus recension av spelet för eurogamer.se:

Spelet tar sig definitivt mot slutet – ett par briljanta pussel räddar kapitel 8-11. Musikboxen – genialiskt konstruerad. Vissa bossfighter känns ganska episka mot slutet, men vissa känns ohemult taskigt balanserade. Sista titan-fighten var en ren studie i frustration och tidsspill.

Storyn tog en intressant twist – och jag ser fram emot en uppföljare, om epilogen är en indikation på vad komma skall.

Hade jag spelat igenom extrakapitlen ‘Reverie’ och ‘Resurrection’ hade nog omdömet blivit helt annorlunda. De två extrapaketen släpptes tidigare i år, och kostar sammanlagt runt 160 spänn beroende på plattform. De inkorporeras helt enkelt i spelet som kapitel 13 och 14, åtkomliga från den normala kartan.

För det första: det känns kriminellt att ta betalt för dessa kapitel. De är pinsamt korta, och överlag rätt sunkiga. Reverie har ett par intressanta pussel, men Resurrection är verkligen inte särskilt roligt.

Reverie låter oss stifta bekantskap med vampyrtjejen Laura igen, hon som gillade schack. Hon är även spelbar i ett par segment, och det varierar spelstilen lite. Laura är inte särskilt offensiv, kan inte hoppa, kan knappt försvara sig. Däremot är hon en hejare på magi. Det visuella är lika storslaget som i huvudspelet, pusslen är smarta. Bortsett från en sågklingevägg som får God of War och Prince of Persia att skämmas, och som borde få folket på MercurySteam att skämmas, då den varken är särskilt välgenomförd eller ens rolig. Fy fan.

Hyfsat okej, med andra ord, men det är för kort. Tre korta anhalter senare så är detta kapitel slut. Knappast värt pengarna.

Resurrection. “Kapitel 1″4. Kort sagt, det här är en lång, tråkig förbannad jävla bossfight. Med lite taskigt plattformande instucket. En bossfight mot en demonisk boss som i klättersektionerna kan döda dig genom att bara stirra på dig, men som i de reguljära fighterna inte kan one-shotta dig? Mmm. Logiskt och konsekvent. Verkligen. Här gör sig också fenomenet “Aha, du missade vårt knapptryck-segment i bossfighten? Men då helar bossen sig lite. Så får du prova igen” väldigt högljutt påmint. Gång på gång på gång. Det var inte acceptabelt, men tolerabelt i huvudspelet. Här är det bara irriterande. Usch.

Man kan få känslan att kapitel 13 och 14 skulle ingått i spelet, men att man i sista stund insåg att kapitel 14 var genomuselt, och kapitel 13 hade slutat på en för elak cliffhanger. Eller så klipptes de bort pga budgetskäl, att det inte fanns tid att färdigställa dessa inför release. Så man väljer att fortsätta fila på dessa ett tag, och sedemera ta betalt för det. Fine, om kapitlen hade varit genomarbetade och inte känts som material som hamnat på the cutting room floor.

Värt 160 spänn för att genomlida en usel bossfight och ett rätt okej sidospår? Njae. Vänta på en prissänkning.