Jag diggade Castlevania: Lords of Shadow. Ett av förra årets mest överraskande spel, då det faktiskt höll vad jag förväntade mig och levererade till och med lite mer.

Sure, spelet hade ett par brister. Bizarrt nog kändes det lite för långt. Tempot sackade rejält bitvis, men att kunna strosa runt i dessa underbart renderade miljöer gjorde att det aldrig kändes tråkigt. Striderna däremot. De blev ganska kvickt rutinmässiga och lite långtråkiga. Nog för att det fanns en del möjligheter till att variera sitt stridande, men det kändes aldrig riktigt som det behövdes. Sure, jag har inte spelat igenom hela spelet på svåraste svårighetsgraden än, så jag kanske inte ska ropa hej …

Jag uttryckte följande som kommentar till Linus recension av spelet för eurogamer.se:

Spelet tar sig definitivt mot slutet – ett par briljanta pussel räddar kapitel 8-11. Musikboxen – genialiskt konstruerad. Vissa bossfighter känns ganska episka mot slutet, men vissa känns ohemult taskigt balanserade. Sista titan-fighten var en ren studie i frustration och tidsspill.

Storyn tog en intressant twist – och jag ser fram emot en uppföljare, om epilogen är en indikation på vad komma skall.

Hade jag spelat igenom extrakapitlen ‘Reverie’ och ‘Resurrection’ hade nog omdömet blivit helt annorlunda. De två extrapaketen släpptes tidigare i år, och kostar sammanlagt runt 160 spänn beroende på plattform. De inkorporeras helt enkelt i spelet som kapitel 13 och 14, åtkomliga från den normala kartan.

För det första: det känns kriminellt att ta betalt för dessa kapitel. De är pinsamt korta, och överlag rätt sunkiga. Reverie har ett par intressanta pussel, men Resurrection är verkligen inte särskilt roligt.

Reverie låter oss stifta bekantskap med vampyrtjejen Laura igen, hon som gillade schack. Hon är även spelbar i ett par segment, och det varierar spelstilen lite. Laura är inte särskilt offensiv, kan inte hoppa, kan knappt försvara sig. Däremot är hon en hejare på magi. Det visuella är lika storslaget som i huvudspelet, pusslen är smarta. Bortsett från en sågklingevägg som får God of War och Prince of Persia att skämmas, och som borde få folket på MercurySteam att skämmas, då den varken är särskilt välgenomförd eller ens rolig. Fy fan.

Hyfsat okej, med andra ord, men det är för kort. Tre korta anhalter senare så är detta kapitel slut. Knappast värt pengarna.

Resurrection. “Kapitel 1″4. Kort sagt, det här är en lång, tråkig förbannad jävla bossfight. Med lite taskigt plattformande instucket. En bossfight mot en demonisk boss som i klättersektionerna kan döda dig genom att bara stirra på dig, men som i de reguljära fighterna inte kan one-shotta dig? Mmm. Logiskt och konsekvent. Verkligen. Här gör sig också fenomenet “Aha, du missade vårt knapptryck-segment i bossfighten? Men då helar bossen sig lite. Så får du prova igen” väldigt högljutt påmint. Gång på gång på gång. Det var inte acceptabelt, men tolerabelt i huvudspelet. Här är det bara irriterande. Usch.

Man kan få känslan att kapitel 13 och 14 skulle ingått i spelet, men att man i sista stund insåg att kapitel 14 var genomuselt, och kapitel 13 hade slutat på en för elak cliffhanger. Eller så klipptes de bort pga budgetskäl, att det inte fanns tid att färdigställa dessa inför release. Så man väljer att fortsätta fila på dessa ett tag, och sedemera ta betalt för det. Fine, om kapitlen hade varit genomarbetade och inte känts som material som hamnat på the cutting room floor.

Värt 160 spänn för att genomlida en usel bossfight och ett rätt okej sidospår? Njae. Vänta på en prissänkning.

Det hade varit lätt att avfärda Alice: Madness Returns som ett hyfsat mediokert, gränsande till okej, actionplattformsspel fyllt med konstlad dialog, överdrivna karaktärer och klara tempoproblem.

Men det hade varit att göra det lätt för sig.

Visst, att dissikera de enskilda elementen var för sig är enkelt.

• Plattformandet är inte enligt 2011 års standard för hur tight plattformshoppande skall vara.
• Stridandet är definitivt föråldrat, förenklat och faller in i en rutinmässig form väldigt snabbt.
• Storyn presenteras primärt i dialogform och är en skön emulering av Lewis Carrolls konstlade, komplicerade och stundvis ologiska engelska. Väldigt lite sägs rakt ut, utan allt skall kringelikrokas in så komplext och märkligt som möjligt.

Det är lätt att identifiera och hacka på brister. Är det verkligen det primära syftet med en recension? Kanske. Vissa verkar tycka så. Jag har själv fallit in i den mallen vid ett par tillfällen. Men den mallen är farlig. Den kan leda till att man i sin iver att klanka ner på saker missar något.

Vi missar själva kärnan. Vi missar känslan. Vi missar välden. Vi missar Alice psykotiska karaktär och vansinniga hallucinationer. Vi missar helheten. Jag har läst ett antal recensioner som helt utgår från spelmekaniken och därmed gör spelet en grav otjänst.

Vad är så Alice: Madness Returns? Om vi nu ska bortse från den inledande paragrafen och punktlistan?

Det är ett utforskande av det söndermedicinerade, fragmenterade, psykotiska undermedvetna hos Alice. Det är en resa igenom en trasig, traumaskadad hjärna. Det sköts med sådan precision och kirurgisk klarhet att man kan ana att det finns ett par rätt psykologiskt pålästa människor borta hos Spicy Horse. Mentala skyddsmekaniker? Check. Projicering, intellektualisering, undertryckande, rationalisering, disassociering, förnekelse, humor? Check, check. Check. Checkcheckcheck. Psykologiska problem har aldrig skildrats så väl i spelform, vill jag nästan påstå.

Det är ett utforskande av hur en skadad människa fungerar och försöker bibehålla kontrollen över en ohanterbar situation. Genom att rädda ‘underlandet’ så försöker Alice rädda sig själv. Externa hot påverkar underlandet, och riskerar att ta med sig det sista uns av mental sundhet som finns kvar.

Ja. Spelmekaniken lider litegrann då och då. Den kan kännas lite omodern, och är väl kanske i klass rent tekniskt med PlayStation 2-erans Ratchet & Clank-spel. Hoppa, utforska, strida. Tyvärr så brister Spicy Horse och Unreal-motorn i de tekniska förutsättningar eller kunskaper som krävs för att bygga ett sömlöst sådant spel. Det händer ett antal gånger att Alice fastnar saker, eller att hoppande inte riktigt fungerar såsom spelaren förväntat. Osynliga väggar försöker guida mig på rätt håll, men dessa är inte alltid helt konsekventa.

De galna världarna, fienderna och karaktärerna är superbt uppmålade med fantasifullhet. Spelet är nog det mest grafiskt fulländade i år, stilmässigt. Tekniskt faller det kanske på ett par punkter, men inte stilistiskt.
Hur saker från Alice nutid inkorporeras i dessa hallucinerade världar är rejält genomtänkt och väl implementerat.

Är du på humör för ett intelligent, gripande plattformsspel med mycket utforskarglädje och en smart story som bitvis blir lite mekaniskt repetitivt är det inget tvivel. Det här är spelet för dig. För att inte missa för många nyanser av spelet krävs det dock att du greppar dialogen. Den är invecklad, tilltrasslad och intrikat. Men, med handen på hjärtat, Alice hade inte varit Alice utan sin dialogstil. Cheshire-katten hade inte varit lika gåtfull om han sagt rakt ut “Yo, Alice, go over there, Bro”.

Spel måste få vara högtravande och pretentiösa ibland. Det här är ett sådant spel.

Om någon för ett par år sedan hade sagt till mig att jag under sommaren 2011 skulle spela två visuellt unika, storymässigt helt galna spel, båda bärandes en EA-logga på omslaget så hade jag skrattat rått. Det hade kännts osannolikt. Men tack vare EA Partners är det där skåpet står. (Ja, det andra spelet är Shadows of the Damned. Såklart.)