Category: Spel

Jan 31 2011

Död rymd

Isaac Clarke, ingenjör och lemlästare.

Isaac Clarke, ingenjör och lemlästare.

Den här veckan kommer sannolikt att vigas åt Dead Space. Jag har inför Dead Space 2-releasen återspelat Dead Space, och äntligen fixat en glitchig ‘Maxed Out’-trofé, äntligen skaffat mig en ‘One Gun’-trofé och saknar således bara Epic Tier 3 Engineer. Den kommer dock få vänta lite. Jag ska gräva mig igenom lite rymdlik och läsa igenom serienovellen igen (ritad av Ben Templesmith, som även ritat sköna saker som 30 Days of Night. En bra fit, med andra ord.)

Tänkte även återse Dead Space: Downfall, och om tid finnes, Dead Space: Aftermath. Och, såklart hinna dyka in ordentligt i Dead Space: Extraction och Dead Space 2. Puh. Mycket rymdlemlästande kommer det bli. 😀

Rats. Såg att fanns en, eller ett par, spelnoveller samt någon serienovell jag hade missat. Dags att börja gräva runt på internet efter butiker som har dessa. Argh.

Jan 30 2011

Saker man hittar när man vårstädar

Ett litet axplock ur spel/konsoll/skrotsamlingen.

Man samlar definitivt på sig lite för mycket skit med åren. Dock tar det emot att göra sig av med saker.
Playstation 2-samlingen förväntar sig lite tillskott inom någon vecka eller så, då Ina säljer ett par saker som skulle komplettera samlingen ypperligt. 😀

Jan 19 2011

Vad hände med Shadow Hearts?

Det finns en serie med japanska rollspel som alltid kommer hålla en särskilt plats i mitt hjärta, och första spelet i serien kom ut ungefär samtidigt som Final Fantasy X. Spelserien heter ‘Shadow Hearts‘ – och består av tre spel: Shadow Hearts (2001), Shadow Hearts: Covenant (2003), Shadow Hearts: From the New World (2005).  Alla tre utvecklade av den japanska studion Sacnoth (senare omdöpt till Nautilus).

Grovt förenklat så utspelar sig spelen i ett alternativt europa under tidigt 1900tal. Magi, alkemi, lovecraftinfluenser och även vampyrer frodas fortfarande i detta europa, och en tokig magiker vid namn Albert Simon agerar main bad guy i första spelet. Jag kommer försöka gå in lite djupare i spelserien i uppföljande artiklar i ‘Bortglömda skatter’, men fokuset för den här artikeln är att försöka reda ut vad som hände med serien och utvecklarna.

Ett gäng trötta Square-utvecklare hade fått nog, och startade 1997 en ny studio vid namn Sacnoth under ledning av Hiroku Kikuta, kompositören bakom musiken i Secret of Mana-spelen, primärt finansierad av arkadspelsutvecklaren SNK. Första spelet ut på marknaden var “Faselei!” till Neo-Geo Pocket Color-enheten, men senare gav man sig in på RPG-genren med Playstation-spelet Koudelka. 4 skivor tjockt, ganska tungt i handling och mytologi så fick man en ganska liten, men dedikerad fanbase. Spelet fick väldigt blandad kritik vid utgivandet, och Kikuta lämnade studion.

När Playstation 2 dök upp på marknaden påbörjades utvecklingen av en spirituell efterföljare, och detta blev så Shadow Hearts. Några koncept, mytologiska konstrukter och karaktärer följer med i generationsskiftet. Och ungefär här börjar saker bli lite märkliga. Arkadmarknaden börjar avta lite.  SNK är vid konkursens brant och köpes sedemera upp av ett annat japanskt företag – Aruze Corp. Sacnoth följer med i uppköpet, och studion döps om till Nautilus.

Aruze verkade inte helt vara särskilt intresserade av spelbranschen överlag, utan såg nog mer uppköpet som ett sätt att komma åt intressanta rättigheter att nyttja för sina Pachinkospel, och efter en kort period i Aruze ägo tilläts SNK gå i konkurs 2001.

Den forna ägaren av SNK hade vid det här tillfället flyttet fältet sedan länge och startat ett nytt bolag – Playmore, och passar på att köpa tillbaks många rättigheter till SNK-material ur konkursboet.

Studion Nautilus, fortfarande ägd av Aruze löstes upp 2007. Enligt källor går många av de kreativa hjärnorna vidare och startar feelplus. Men rättigheterna till Shadow Hearts är fortfarande kvar hos Aruze.

Aruze bytte 2009 namn till Universal Entertainment, och verkar numera fokusera helt på Pachinkomaskiner, slotmaskiner och visst kasinoägande i USA och lyxbostäder i Manila.

Så, kan någon vänligt japansk studio please köpa upp rättigheterna till Shadow Hearts-franchisen, kanske återutge spelen, och låta exempelvis feelplus utveckla en ordentlig uppföljare? 😉

edit: Av en ren slump hittade jag idag att Matsuzo Machida, författaren och regissören bakom de första två Shadow Hearts-spelen har ett steampunkigt rpg på väg till Playstation Portable. Konami agerar utgivare, utvecklare är Hamster. Släpptes tydligen i Japan i november. Fan vet om det någonsin översätts. Nåja.

Jan 16 2011

Nier

2010 var året då det slutligen började dyka upp ordentliga JRPGer till Playstation 3. Under samma kvartal fick vi ta del av både White Knight Chronicles, Final Fantasy 13 samt Resonance of Fate. Och en dryg månad, när alla hade fullt upp med att antingen svära över, eller hylla något av ovanstående spel så slank Nier ut på marknaden och gömde sig i ett litet hörn.

Du tar rollen som karaktären Nier, en pappa ( eller orolig bror, om du har den japanska versionen) vars dotter ( syster ) Yonah lider av en mystisk åkomma som gör att svart text pryder hennes kropp. Spelet går naturligtvis ut på att finna en kur till denna åkomma.
Continue reading

Jan 16 2011

Sly 2 – Band of thieves

Sly Cooper och gänget med misfits återkommer i uppföljaren till Sly Cooper and the Thievius Raccoonus.
Även denna körde jag i högupplöst remake-version.

Det rekommenderas kanske inte helt att maraton-spela igenom den här serien, då man ganska lätt kan tröttna på spelmekaniken och karaktärerna. Murray och Bentley är tillbaks, precis som poliskommisarie Carmelita, och återigen ska man jaga rätt på $generisk_plotdevice utspritt över ett par olika banor. Lite bättre minispel och pussel gör det här till ett bättre spel än ettan, särskilt i kombination med att man plötsligt kan ta lite mer stryk innan man går därhän.

Men, precis samma klagomål som kan riktas mot ettan kan riktas mot detta. Kamerakontroll och hoppmekanik är allt annat än exakt. Minispelen blir efter ett tag ganska tråkiga och känns onödigt utdragna. Men, det var ganska kul att äntligen få uppleva spelet som när det kom ut hamnade i skuggan av Jak & Daxter och Ratchet & Clank-serien. Jag förstår dock varför det gjorde det. De andra spelserierna känns faktiskt lite bättre. Men jag antar att det mestadels är nostalgi som pratar nu, hade det kommit remakes av dessa två serier så hade de nog också känts relativt primitiva och begränsade med dagens mått mätt.

Se även min recensionspolicy

Jan 12 2011

Sly Cooper and the Thievius Raccoonus

Först ut i skrämshögen är ett spel som legat där ett bra tag, då jag faktiskt aldrig spelade klart det när det först kom till Playstation 2. I och med den sköna, billiga samlingen som nyligen kom ut fick jag äntligen lite incitament till att spela igenom det från början till slut.

Var börjar man? Grafiskt sett är det oerhört charmigt. HD-remaken har skärpt till karaktärsmodeller, texturer och lite annat grafiskt bling, men jag minns det som ungefär lika charmigt som sin PS2-förlaga. Dessvärre håller resterande delar inte riktigt lika hög klass. Styrningen känns ganska oprecis, kameran är inte den bästa. Jag trillar ner från saker precis lagom till att jag ska hoppa, för att jag hoppar några millisekunder för sent. Oskippbara mellansekvenser, hyfsat taskiga checkpoints (särskilt i multiple-stage-bossfighter) och lite andra artefakter påvisar att det är 8 år gammalt spel. Men överlag är det ett ypperligt charmerande litet spel. Väl värt tiden och pengarna.

Se även min recensionspolicy

Jan 09 2011

Årets spel 2010

Vad vore en blogg utan en topplista? Well. Banalt nog börjar vi det här med att snabbt köra igenom vad jag uppskattade mest förra året spelmässigt.

2010 topp 3

Demon's Souls

Spelaren på bilden är väldigt snart väldigt död. Säkerligen för trettionionde gången.

1: Demon’s Souls. Ingen diskussion. Läs recensionen jag skrev i somras: http://www.eurogamer.se/articles/demons-souls-recension

Bayonetta mördar änglar

Vänta lite. Jag ska bara dödsmörda lite änglar.

2: Bayonetta. Trots en halvtaskig Playstation 3-port ( som en senare patch förvisso fixade ganska väl) så är det här årets absolut starkaste action-spel. I eurogamers läsaromröstning skrev jag följande motivation: “Spelet som dessvärre aldrig nådde den kritiska massa som behövts, trots i det närmaste perfekt kontroll i en genre som kraftigt stagnerat sedan Kamiya lämnade Devil May Cry därhän. Nonsensisk story, obegripliga mellansekvenser är lätt att förlåta när själva spelmekaniken är klockrent vackert koreograferad.”

Continue reading