Monthly Archive: August 2011

Aug 31 2011

100 timmar senare…

Xenoblade Chronicles

“Är du säker? Det är inte säkert att vi kan komma tillbaks härifrån.”

Jag står i en hiss, precis på väg att trycka på hissknappen. Min kamrats ord bryter tystnaden. Inte säkert att vi kan komma tillbaka?
Fuck that.  Jag vänder mig om och trampar iväg ut ur byggnaden. Jag tänker minsann inte åka upp i någon hiss idag. Inte när det finns fler skrymslen att utforska. Jag påminner mig en liten avkrok ute på det där stora fältet som är outforskad, och fanns det inte lite stentuffa fiender där borta i träsket?

Att rädda världen kan vänta ett tag till. Jag har mer saker att utforska i den. Fler personer att träffa. Fler uppdrag att lösa. Det är ett avslut viktigare än något.

(edit: Naturligtvis inte skulle det stå ‘Jag tänker minsann INTE …  Tack Lania.)

Aug 26 2011

Xenoblade Chronicles (och den stora rollspelsdöden?)

Det har varit tyst här ett tag, får jag motvilligt erkänna. Mina resor genom Midgar har stannat upp. Jag förlorade mig själv i en annan värld. Eller faktiskt två.

Min tid på sistone har spenderats springandes runt på Bionis och Mechonis. Två stora gudar vars kroppar blivit bebodda av små (i jämförelse) varelser. Jag har pratat med människor, slagits mot fiender långt mycket större än mig själv och jag har gått vilse fler gånger än jag vill medge.

Bloggen, twitter, internet och andra spel fick sätta sig i andra hand. Jag har missbrukat spelet i en dryg vecka. Det har konsumerat i det närmaste all min lediga tid.

I recensionen av Xenoblade Chronicles borta på eurogamer.se ställde jag mig själv ett par frågor, en av dom:

En genre som en gång i tiden hade en stor marknadsandel har krympt och marginaliserats på det stora hela. Är det ett tecken på att genren i sig inte längre har någon relevans?

Och det korta svaret på frågan är ett rungande ‘NEJ’. Monolith Soft lyckas revitalisera och modernisera genren med ett par dramatiska ingrepp i kärnmekaniken. Allt faktiskt till det bättre. Men, som jag även skriver:

I sin iver att återuppfinna och revitalisera spelgenren har Monolith satt ribban så högt att de i princip har dödförklarat den. Ingen annan studio har de finansiella medlen eller passionen att ens kunna tävla på en jämn basis.

Jag hoppas verkligen att jag har fel, och att någon annan kan ta upp handsken Monolith har kastat och acceptera utmaningen. Att någon kan prestera ett lika stort, omfattande och vackert spel. Men jag är skeptisk. Åtminstone tills jag blivit överbevisad.

Under tiden tänker jag fortsätta lalla runt på Bionis, leta fler monster att slå ihjäl och fler personer att hjälpa. Ja, och kanske ta och avsluta huvudhandlingen. Även om det tar emot.

Andra frågor jag hade:

  1. Lyckas Monolith revitalisera den ganska stillastående och ofta formulärbaserade rollspelsgenren? Ja.
  2. Innebär alla förändringar  det att spelet dummats ner, förenklats och anpassats för en casual-publik? Nej.
  3. Så, det faktum att det är på Wii betyder att det är ganska fult, och fullt av påklistrade rörelsekontroller? Nej.
  4. Är tyngden i handlingen jämförbar med Tetsuya Takahashis tidigare verk och finns det en koppling till Xenogears eller Xenosaga? Ja.
  5. Kan det här spelet rädda genren från att dö ut? Ja och nej.

För mer uttömmande svar, se recensionen! 🙂

Aug 17 2011

Nytt i spelsamlingen (Atlus-vändan fortsätter)

PSTwo

Eftersom jag ändå passade på att införskaffa en PSTwo till ett facilt pris från Webhallen (att ha i backup, utifall den gamla trotjänaren kraschar) passade jag även på att köpa följande, som Webhallen hade till riktigt bra priser ( 129 spänn stycket )

* Persona 4
* Shin Megami Tensei: Digital Devil Saga
* Shin Megami Tensei: Digital Devil Saga 2

Shin Megami

Shin Megami

Mycket Atlus, med andra ord. Och så trillade Xenoblade Chronicles till Wii ned i brevlådan. Det skall recenseras för eurogamer.se

Xenoblade Chronicles

Aug 16 2011

Catherine – årets spel hittills

Catherine

Ett av årets viktigaste spel släpptes för ett litet tag sedan i USA. Dessvärre får Europa vänta i ett par månader till innan Deep Silver släpper det här, men det har inte hindrat twitter, bloggosfären eller mig från att explodera i ett hav av kärlek, igenkännande och hat. Spelet är naturligtvis Catherine från Atlus.

Nej, Catherine är inte ett spel för alla. Men det är ett spel som alla borde spela. I min recension för eurogamer.se skrev jag följande:

Det är ett smart relationsdrama som kanske spårar ur lite berättelsemässigt framåt slutet, men det här är definitivt en resa värd att tas. Kombinerat med ett ytterst vanebildande och perfektionsdanande pusselelement blir det ett recept för ett rejält bra spel. Det dras med ett par brister som tidigare nämnt men dessa bleknar bort ganska kvickt, till skillnad från de minnen jag kommer bära med mig från spelet.

Läs hela recensionen här.

Jag har fortfarande mycket kvar att upptäcka i spelet. Jag har “bara” spelat igenom det på easy och normal, sett två av nio slut och bara skrapat på ytan på Babel och samarbetsläget.

Det är årets kanske tyngsta och mest överraskande spel. Vanebildande pusselmekanik, en djup och mogen story. Spelhösten har fått sig en vägg att klättra över, helt enkelt. Dark Souls har nog stamina nog att ta sig över väggen, men ett par spel kommer nog stupa halvvägs upp eller puttas över en kant av elaka får.

USA-importen finns hos vissa välsorterade svenska webhandlare, annars är jägartipset videogamesplus.ca. Eller prova åtminstone demot som (såvitt jag vet) finns både på XBLA och PSN. Go do it.

Aug 15 2011

Drakengard

Drakengard

Drakengard är ett actionrollspel, utvecklat av Cavia och släppt av SquareEnix 2004. När spelet kom ut fanns det på min radar fram till att recensioner började sippra ut. ”Medioker draksimulator med monotont markstridande som enda variationsfaktor” var väl andemeningen i de flesta recensioner.

Nu sprang jag på spelet av en slump ganska billigt, och kände igen namnet från det flertal diskussioner som dykt upp i samband med Cavias sista spel – Nier, som sägs vara en slags spirituell efterföljare, eller åtminstone utspela sig i någorlunda samma universum. Nier råkade också ut för väldigt blandade recensioner, och passade definitivt inte alla spelare. Så, jag tänkte att jag väl ger det en chans. Plockar upp spelet, dammar av handkontroller och minneskort till PlayStation 2.

Drakengard

Så, vad är Drakengard? Det oäkta kärleksbarnet mellan Dynasty Warriors och Panzer Dragoon, typ.
Det är ungefär lika delar flyga-drake-och-skjuta-ner-fiender a’la godtyckligt Dragoon-spel och lika delar marksekvenser där du mejar dig igenom fiender. Tyvärr så är marksekvenserna relativt tråkiga och dras med en hel del problem – såsom sikt, fiender som bara dyker upp på skärmen när du kommer tillräckligt nära ( någonting som känns som minnesbegränsningar ). Det som hade kunnat bli riktigt episka fältslag blir istället små stridigheter med fiendegrupperingar på upp till 8-9 personer. Resterande är dolda i dimman.

Flygsekvenserna är faktiskt betydligt roligare. I likhet med genrens bättre spel så manövrerar du din drake på ett schysst sätt, du kan antingen spotta eld manuellt eller försöka låsa ett antal skott på en fiende. Det funkar, även om styrningen är lite småmärklig ibland.

Drakengard

Men, precis som i Nier – det finns någonting här som är mer än summan av alla beståndsdelar. Mekaniskt sett är det här en ganska grådassig sörja, fylld med repetitiva och dåligt avvägda spelmoment.

Striderna på mark går in i rent grindande efter ett par uppdrag och känns mer som en pina att hacka och slafsa sig igenom. Visst kan man variera sig lite och använda något av de 65 (!) olika vapen som finns, och dessa kan också levlas upp och bli starkare. Men när man har ett par rejält bra vapen så finns det inga egentliga anledningar att variera sig, då är det enklare att bara hacka ett par gånger till på fienderna innan de fälls.

Grafiken är rätt okej för att vara ett PlayStation 2-spel. Miljöerna ser lite urvaskade ut och är väldigt kala. Fienderna är fantasifulla och välanimerade. De förrenderade mellansekvenserna håller rätt okej kvalitet.

Musiken  nu börjar vi snacka. Klassiskt inspirerad musik, tolkad av en halvgalen japansk elektro-artist med glitchcore-inslag? Jajjamän. Det är cut’n’glitch-klassisk musik. Ett bra tag trodde jag att det var något fel på min skiva, men icke. Det skall tydligen låta såhär. (Och det låter ganska awesome! – exempelvis detta stycke (youtube) eller detta (youtube))

Story och karaktärer är där Drakengard skiner till. Utöver huvudkaraktären Caim möter vi på en handfull rätt intressanta, om inte direkt trasiga karaktärer. Kannibaltjejen Arioch, den blinda pedofilen Leonard och den lilla oskyldiga pojken Seere. Det ger en minst sagt intressant gruppdynamik när två av karaktärerna har klara predatoriska drag mot den tredje.

Handlingen tänker jag faktiskt inte beröra särskilt mycket, mer än att säga att den är ganska knepig. Inte alls särskilt rak och linjär.

Se så. Gå och spela spelet. Det är faktiskt ganska trevligt det här. Jag har fyra slut till att upptäcka.

Aug 10 2011

Nytt i spelsamlingen

Har den senaste tiden lyckats snappa upp ett par schyssta fynd, mestadels gamla PlayStation 2-spel som jag antingen tidigare lånat, sålt av igen eller på andra sätt spelat igenom.

Shadow Hearts: From the New World – tredje spelet i den vrickade Shadow Hearts-sagan. Jag har skrivit lite löst om spelserien tidigare här.

Valkyrie Profile 2: Silmeria – inte så mycket att säga om det , jag missade det när det släpptes till PlayStation 2 2007, jag hade nog redan mentalt hoppat över till PlayStation 3. Dumt, men nu hittade jag det billigt.

Grandia 2 – Ännu en spelserie som gått sorgligt förlorad.  Första två spelen var riktigt bra på sin tid. Trean vill jag minnas som okej. Sen kom Grandia Xtreme. Ingen vet riktigt varför.

Devil May Cry 1,2 och 3 – Well. Jag är en sucker för Hideki Kamiya och Hideaki Itsuno.

Shin Megami Tensei: Lucifer’s Call: Ytterligare en serie jag nästan helt missat.

Drakengard: När det släpptes avfärdade jag det helt som ett uselt draksimulatorspel, då recensioner vid tiden verkade hävda så. Sen släpptes Nier, och jag insåg att Cavia är ganska briljanta. Dags att gå tillbaks och ge recensenterna fingret med andra ord, och testa spel istället för att lita på andras åsikter.

Hej hå. Mer till skämshögen. Det här är ju skitbra. 😀

 

Aug 08 2011

Catherine

Så. I början av förra veckan så trillade ett väldigt annorlunda spel ner i brevlådan, importerat hela vägen från Kanada. Spelet är ‘Catherine’, det senaste spelet från Atlus Persona-team. Här nedan följer ett par bilder på innehållet i det snygga paketet.

Med i ‘Love is Over – Deluxe Edition’ följde ett örngott, modell gigantiskt. En T-Shirt modell ‘Large’ och ett par boxershorts modell ‘Large’. Förvånansvärt nog passade kläderna även mig som i normalfallet bär small i allt. Dock är det lite svårt att hitta en kudde av rätt storlek. Nåja, jag får väl använda örongottet som duk istället. Eller ett tält.

Jag avslutade redan i fredags natt den första genomspelningen på ‘Easy’ för att njuta av storyn, och är på god väg igenom varv nummer två, nu på den mer normala svårighetsgraden ‘Normal’. Inte för att den är särskilt ‘normal’. Klättersekvenserna är redan här ganska svåra, men jag måste nästan testa det på hard också, så småningom. Jag förstår varför spelet behövde patchas för att bli enklare när det först släpptes i Japan.

För mer text om spelet i sig får ni vänta och läsa det snällt och fint borta hos eurogamer.se när recensionen publiceras. Jag filar på den as we speak, och kommer hojta till när den är publicerad.

Klicka på bilderna för att se dom i större storlek.

Aug 03 2011

En resa genom Midgar, del 2

Cait Sith

Resan genom Midgar och Final Fantasy 7 fortsätter. Del ett finns här.

Nu var det lite för länge sedan jag borde har skrivit mer här, så jag har en hel del att ta i beaktning. Senast jag lämnade Cloud, Tifa och gänget var det läge att smyga in i Shinra HQ för att undersöka saker. Sagt och gjort, vi smög oss in i Shinras högkvarter, sprang i trappor i en halvtimme. Stackars Barret var nära att stryka med på kuppen.

Väl på plats hittar vi ett ohemult experiment vid namn Red-XIII, som professor Hojo laborerat loss med. Vi lyckas befria Aeris, snor med oss Red och lämnar stället efter att att ha tjuvlyssnat på Shinras planer. Det snackas om planer på att hitta ‘The promised land’. Mystiskt värre.

Nåväl. Efter en frenetisk motorcykelflykt så lämnar vi Midgar och ger oss ut i vida världen. Jag hade glömt hur snabbt det var man kom ut till världskartan. Frihet. Var ska jag ta vägen? Förvirring. Jag är ju inte vad vid frihet i Final Fantasy-spel. Jag har ju nästan vant mig av vid det. (Nej, jag spelade ju faktiskt senast Final Fantasy IV).

Vi rör oss bort mot den lilla sävliga staden Kalm, slår oss ner i ett värdshus, och Cloud börjar berätta om sin bakgrund. Hur han känner till Sephiroth. Vi rör oss tillbaks i tiden till Nibelheim och får se precis hur Sephirots fragila psyke slås till spillror av insikten att han kanske är producerad. En produkt. Inte mänsklig. Och hur han i ilska brände ner Nibelheim.

Efter vi vaknat får vi tips om att ge oss söderut, igenom mithrilgruvan, men först behöver vi låna en Chocobo för att säkert ta oss igenom träskmarken som ligger mellan oss och gruvan. ( Hur det utvinns mithril ur gruvan när varje försök att korsa träsket möts av en elak jävla orm är en bra fråga…)

Vi spolar framåt lite. Vi rör oss snabbt genom gruvan till kuststaden/Shinrafästet Junon, leker Shinra-soldat och bordar ett skepp över havet och anländer till Costa del Sol. Vi jagar fortfarande Sephiroth och senaste tipset är att han setts i det svävande kasinot – the Gold Saucer. Dit ska vi härnäst. Jag har en dejt med ödet, och kanske med Tifa. Eller Aeris. Vi får se.

Jag har äntligen lyckas uppgradera viss materia – fire, ice och några till. Jag har samlat på mig ett gäng summons – Shiva, Ifrit, Chocobo/Mog. Hurra!

Behöver dock mer pengar, bättre vapen och lite annat joxx. Men det kommer jag nog hitta snart.

… fortsättning följer 

Aug 02 2011

Castlevania: Lords of Shadow, extramaterialet genomspelat.

Castlevania: Lords of Shadow Reverie

Jag diggade Castlevania: Lords of Shadow. Ett av förra årets mest överraskande spel, då det faktiskt höll vad jag förväntade mig och levererade till och med lite mer.

Sure, spelet hade ett par brister. Bizarrt nog kändes det lite för långt. Tempot sackade rejält bitvis, men att kunna strosa runt i dessa underbart renderade miljöer gjorde att det aldrig kändes tråkigt. Striderna däremot. De blev ganska kvickt rutinmässiga och lite långtråkiga. Nog för att det fanns en del möjligheter till att variera sitt stridande, men det kändes aldrig riktigt som det behövdes. Sure, jag har inte spelat igenom hela spelet på svåraste svårighetsgraden än, så jag kanske inte ska ropa hej …

Jag uttryckte följande som kommentar till Linus recension av spelet för eurogamer.se:

Spelet tar sig definitivt mot slutet – ett par briljanta pussel räddar kapitel 8-11. Musikboxen – genialiskt konstruerad. Vissa bossfighter känns ganska episka mot slutet, men vissa känns ohemult taskigt balanserade. Sista titan-fighten var en ren studie i frustration och tidsspill.

Storyn tog en intressant twist – och jag ser fram emot en uppföljare, om epilogen är en indikation på vad komma skall.

Hade jag spelat igenom extrakapitlen ‘Reverie’ och ‘Resurrection’ hade nog omdömet blivit helt annorlunda. De två extrapaketen släpptes tidigare i år, och kostar sammanlagt runt 160 spänn beroende på plattform. De inkorporeras helt enkelt i spelet som kapitel 13 och 14, åtkomliga från den normala kartan.

För det första: det känns kriminellt att ta betalt för dessa kapitel. De är pinsamt korta, och överlag rätt sunkiga. Reverie har ett par intressanta pussel, men Resurrection är verkligen inte särskilt roligt.

Reverie låter oss stifta bekantskap med vampyrtjejen Laura igen, hon som gillade schack. Hon är även spelbar i ett par segment, och det varierar spelstilen lite. Laura är inte särskilt offensiv, kan inte hoppa, kan knappt försvara sig. Däremot är hon en hejare på magi. Det visuella är lika storslaget som i huvudspelet, pusslen är smarta. Bortsett från en sågklingevägg som får God of War och Prince of Persia att skämmas, och som borde få folket på MercurySteam att skämmas, då den varken är särskilt välgenomförd eller ens rolig. Fy fan.

Hyfsat okej, med andra ord, men det är för kort. Tre korta anhalter senare så är detta kapitel slut. Knappast värt pengarna.

Resurrection. “Kapitel 1″4. Kort sagt, det här är en lång, tråkig förbannad jävla bossfight. Med lite taskigt plattformande instucket. En bossfight mot en demonisk boss som i klättersektionerna kan döda dig genom att bara stirra på dig, men som i de reguljära fighterna inte kan one-shotta dig? Mmm. Logiskt och konsekvent. Verkligen. Här gör sig också fenomenet “Aha, du missade vårt knapptryck-segment i bossfighten? Men då helar bossen sig lite. Så får du prova igen” väldigt högljutt påmint. Gång på gång på gång. Det var inte acceptabelt, men tolerabelt i huvudspelet. Här är det bara irriterande. Usch.

Man kan få känslan att kapitel 13 och 14 skulle ingått i spelet, men att man i sista stund insåg att kapitel 14 var genomuselt, och kapitel 13 hade slutat på en för elak cliffhanger. Eller så klipptes de bort pga budgetskäl, att det inte fanns tid att färdigställa dessa inför release. Så man väljer att fortsätta fila på dessa ett tag, och sedemera ta betalt för det. Fine, om kapitlen hade varit genomarbetade och inte känts som material som hamnat på the cutting room floor.

Värt 160 spänn för att genomlida en usel bossfight och ett rätt okej sidospår? Njae. Vänta på en prissänkning.