Author's posts

Mar 29 2011

Ögonblick vi minns: Bioshock

Det är 1960. Jag sitter på ett plan. En cigarett i handen. Minnen svallar över mig från min barndom. Jag är speciell. Någonting går fel? Planet störtar. Jag tar mig ut ur vraket. Ser någonting en bit bort, genom brinnande bensin som täcker vattenytan. Jag simmar. Panikslagen.

Det jag såg en bit bort är ett torn. Jag simmar vidare. Kommer upp på land. Hittar en dörr. Jag kommer in ett art deco-universum. Det ser märkligt ut. En stor staty precis innanför ingången håller upp ett baner med texten “No gods or kings. Only man.” Jag fortsätter in.

Saker händer. Det är galet. Tokigt. Vackert. Mörkt.

Men det är inte förrän jag når följande scen som det slår mig precis hur (för)störd och magisk världen som Irrational Games målat upp är.

Bioshock

Bioshock

En kvinnlig ‘splicer’ pratar med någonting i en barnvagn. Alla indikationer, verbala och visuella, tyder på att det är ett barn. Så är naturligtvis inte fallet.

Det är en revolver.

Och jag är kär. Bioshock. Bästa öppningssekvens någonsin.

 

Mar 24 2011

Dagens i-landsproblem: Ofärdigspelade spel.

Kära bloggen,

Jag har ett problem. Låt mig illustrera det nedan med en bild.

Aktiv skämshög

Den “Spelar spelet aktivt” delen av skämshögen

Såhär ser alltså min “aktiva” spelhög ut, bortsett från vissa digitalt nedladdade spel som inte gick att fotografera. Parasite Eve, Persona 1 och några PSN-spel ligger i den kategorin.
Jag trodde jag kunde jonglera spel ganska okej, men vissa insikter säger mig att så inte är fallet.

Från vänster till höger, i rask ordning, och med undanflykter till varför de inte spelas aktivare:

Golden Sun: Dark Dawn – den perfekta uppföljaren till två riktigt bra spel. Har dessvärre blivit liggande ett tag, och då jag plockade upp det igår så hade jag naturligtvis
glömt bort precis allt, och visste varken vem jag var, var jag var eller varför. Bra jobbat, Fredrik.

Valkyria Chronicles 2 – Ja, alltså. Det kom ett litet spel som heter Tactics Ogre ivägen. Jag vet inte riktigt var jag är i VC2, men jag tror jag börjar närma mig slutet. Ska kanske ta och spela klart det någon dag. Hm.

Majin & The Forsaken Kingdom: Ja, alltså. Det kom ett litet spel som heter Valkyria Chronicles 2 ivägen.

Mass Effect 2: Ja, alltså. Efter att jag klarat all ny DLC så blev det lite tröttsamt att göra samma saker igen som jag gjorde för inte så fasligt länge sen. Och så fanns ju Majin bara stående där.

Dead Space 2: Förvisso genomspelat en gång. Men jag vill spela igenom det fler gånger. Jag vill köra Severed. Jag borde köra Dead Space: Extraction. Men jag skyller på att jag behöver läsa Dead Space: Martyr först, samt se andra animerade filmen. ( Ja, ursäkter fungerar alltid. Särskilt dåliga sådana… )

Sly Trilogy: Men jag körde ju igenom de två första spelen i sträck, blev lite utbränd. Bara en liiiiiiiten paus nu.

Prince of Persia Trilogy: Maken till lat uppkonvertering har jag nog inte sett. Tappade suget helt. Next.

Assassins Creed: Brotherhood: Åh, ny DLC har kommit. Jag borde. Och så lite mer multiplayer. Fast det finns ju så mycket annat …

Enslaved: Jag vill spela Piggsys Perfect 10. Tro mig, jag vill. Men jag får inte köpa det. Inte i en version som fungerar ihop med mitt spel. Jag är inte helt pepp på att slänga ut mer pengar bara för att kunna spela ett DLC-paket. Fast jag borde. Men det finns ju så mycket … annat.

Borderlands: Fortfarande inte klar med Mad Moxxi-uppdragen. Inte levlat upp till 69. Jagar såvitt jag vet hjärnor just nu. I spelgenomgång 2.5, vilket gör att jag helt plötsligt får FETT med pisk, men å andra sidan hittar riktigt feta jävla vapen. Men jag har ju inte riktigt tid… Eller så. Yeah. Så var det.

Tactics Ogre: Tar en paus. 70 timmar in. Behöver något lite mer lättsmält just nu.

Demon’s Souls: Blir man någonsin färdig? Efter en längre paus från US-utgåvan dök jag tillbaks för någon månad sen. Och spelet har lockat sedan dess. Visst ska det väl gå att plocka en platinum-trophy till. Det hade sett fint ut.

Det som är ‘mest’ aktivt just nu är Dragon Age 2. Det ska jag fanimej spela igenom innan jag rör något annat spel.
Nej, just ja. Det trillade in någonting som skulle recenseras. Och så har jag ju Parasite Eve att spela på PlayStation Portable. Och snart kommer 3rd Birthday. Och sen …

 

Inte konstigt man går omkring och känner sig lite spelutbränd. För många spel, för lite tid, för många dåliga ursäkter. Vad gör man åt det här, kära bloggosfär? Var börjar jag reda upp i träsket? Vad ska jag spela först, och varför? Hur gör ni? Frågorna är många. Svaren lämnar jag upp till er, för jag vet fanimej inte. 😀

postscript: Red Dead Redemption borde kanske varit med på bild. Inte klar med “Undead Nightmare” än.

Mar 23 2011

Dagens awesome

LincolnForce

LincolnForce

Så. Gå och ge Whiskeymedia / Giantbomb lite stålars. Få en schysst tisha och gott samvete på köpet. Både Giantbomb, Tested och Screeneds podcastar är värda att stödja. Yeah.

 

Mar 22 2011

April verkar gå i PlayStation Portables tecken

Åtminstone om man ser till vad jag är mest pepp på under den kommande månaden.

Aya Brea - 3rd Birthday

Aya Brea – 3rd Birthday

The 3rd Birthday.
Jag har ganska länge velat följa Ayas vidare äventyr i Parasite Eve-serien. Jag är kanske inte helt övertygad om att det här blir en klockren uppföljare, eller att det bygger vidare särskilt mycket på de första två spelen. Men det gjorde å andra sidan inte det andra spelet heller.

Shin Megami Tensei: Persona 3 Portable
En spelserie som definitivt ligger högt upp i skämshögen. Jag påbörjade SMT: Persona för ett tag sedan, och det är helt klart en unik och charmig serie. Trean sägs sparka rumpa, enligt väl insatta källor.

Final Fantasy IV – Complete Collection
Hur många gånger kan man köpa en remake? Tja. Hur många gånger kan Square envisas med att ge ut nyutgåvor? I’m there.  Jag och Cecil är bundisar.

Ja, och sen kan vi väl addera Legend of Mana samt Parasite Eve 2, som borde trilla ut den här veckan på Playstation Network (US).

Så yeah. Det är väl vad jag hade tänkt pyssla med i April. 😉

 

Mar 20 2011

Helgens aktiviteter, vecka 11

Målet kanske inte helt nått – jag hade ju tänkt att läsa en del i helgen istället för att spela.

Och visst, jag lyckades påbörja Dead Space: Martyr. Ett sextiotal sidor in, och boken verkar ganska intressant. Den agerar prequel till spelen, utspelar sig 200 år före första Dead Space. Fokuserar ganska mycket på Unitologins grundare – Altman. Tänkte försöka bli klar med den under den kommande veckan.

Annars har jag spenderat en del tid med att fösa fröken Hawke genom Dragon Age 2.
Det är väl en ganska intressant resa hittills. Lite för upprepade miljöer, och det fick mig lite smått nostalgisk till den tiden då karaktärsskapande såg ut som nedan:

Men, jag kände mig tvungen att ta ett litet sidospår.

Det finns fortfarande något magiskt över introduktionen. Frihetsgudinnan gråter vad som till synes är blod. Tidsmässigt känns det ganska aktuellt också, då det tredje (well) spelet kommer till Playstation Portable ganska snart. Med lite tur (och/eller fokus) hinner jag spela igenom första och andra spelet innan dess.

Mar 18 2011

En helt annan skämshög

Det finns en nackdel med att vara en inbiten spelare. Andra kultur/underhållningsformer kan hamna i skymundan. I mitt fall oftast böcker. Istället för att läsa böcker när jag pendlar så har jag med mig en Nintendo DS, en PlayStation Portable eller sitter och lyssnar på podcasts. Eller arbetar på laptopen.

Och när jag är hemma, ja, då sitter jag framför datorn, tevespelen eller annat.

Skämshögen av böcker, delar av.

Skämshögen av böcker, delar av.

Nu är det här bara en bild av den mest nyinköpta hyllraden böcker. Tematiskt är det väl mestadels spelrelaterade böcker, bortsett från Pratchett och Richard Morgan. Det skulle stått en “Glasshouse” av Charles Stross också, men den var en katt snäll nog att slå ner i ett vattenfyllt badkar.

Målsättningen för helgen är att plöja igenom minst en av ovanstående. Frågan är bara var jag ska börja.
Rand känns för tjock. Mass Effect behöver läsas i rätt sekvens. Richard Morgan är förvisso tuff, men är jag på humör för militärisk scifi? Pratchett-humor?

Äh. Jag tar nog och spelar lite istället.

 

 

Mar 16 2011

Podcast-tips

Efter det mindre peppa inlägget nedan kommer ett lite gladare. Ett par tips på podcasts som bör lyssnas på. Eller, ja, de som går i tung rotation på min iPod iallafall.

I ingen särskild ordning:

8-4 Play – Den lilla japanska lokaliseringsstudion som bland annat översatt Nier, White Knight Chronicles, och en uppsjö andra spel. Första anledningen var mestadels för att Mark MacDonald (ex-1UP) börjat jobba där. Gästspelas ganska ofta av en gamefaqs-författare vars walkthroughs jag frekvent använt – cvxfreak.

Weekend Confirmed – Shacknews podcast. Startades av ( finns det ett mönster? ) Garnett Lee (ex-1UP). Delar nonsens, men överlag vettiga, insiktsfulla diskussioner.

Giant BombCast – Jeff Gerstmann, Ryan Davis, Vinnie Caravella, Brad Shoemaker. Alla ex-Gamespot. Bra skit. Bra sajt. Saknar dock dryckesrecensionerna som tidigare var ett stående inslag.

Ur rent arkiv-syfte finns det ingenting som är mer nonsensiskt, briljant eller Far Cry 2-älskande än Idle Thumbs – den har dock gått i graven, då åtminstone två av tre återkommande hosts har gått och blivit med jobb. Chris Remo jobbar på Irrational Games, Nick Breckon hos Bethesda.

Irrational Games har två podcasts – Irrational Behaviour och Irrational Interviews.  Den förstnämnda fokuserar mer på att lära känna studion och dess medarbetare (ofta featuring Shawn Elliot, ex-1UP/GamesForWindows Magazine), den andra oftast intervjuer med andra spelutvecklare i regi av Ken Levine och Chris Remo ( the wiiiizaaard, ex-Idle Thumbs ).

Bethesda är naturligtvis inte sämre, utan har sin egen podcast. Som hintat ovan är Nick Breckon en av presentatörerna.

I videoform har vi G4TV’s Feedback. Faktiskt riktigt bra skit. Adam Sessler är smått rabiat, men rolig. En god uppsättning bisittare assisterar.

GameInformer – alltid intressant.

1Up hade ett en gång i tiden en oslagbar lineup av podcasts. Pga nedläggningar, nedskärningar och folk som bytt jobb är så längre inte fallet. 🙁 (1Up Yours och GFW Radio är saknade). Retronauts går på tomgång litegrann, Active Time Babble är intressant för JRPG-fans, men den lär också försvinna inom kort.

Jag menar, saker som Shawn Elliots dramatiska ‘Heroes of the web’-uppläsningar är ju legendariska. Se nedan:
(Absolut INTE safe for work någonstans)

Rebel.FM – Rebel FM – ytterligare en ex-1up-podcast.

A Life Well Wasted – Robert Ashleys grymt välproddade, välsvarvade och sjukt smarta podcast. Dessvärre bara ett fåtal avsnitt. Alltid tänkvärda dock.

Och så finns det fler. Googla på egen hand efter länkar:

* GamersWithJobs
* TalkRadar
* Gone Gaming
* Joystiq podcast
* Player One Podcast

Och givetvis 7/10, jag menar One Life Left.

Mar 15 2011

Slagna hundar håller tyst

ACTIVISION HQ, INTERIÖR

Bobby Kotick: “Men, förstår du nu vad jag menade? Ingen brydde sig er om era egna idéer. Ni borde lyssnat när jag sade åt er att fokusera på licensierade produkter. Ni skulle gjort det där Guitar Hero-spelet jag sade åt er. Singularity sålde inte.”
Raven-anställd: “Ja, herre. Naturligtvis hade vi lite för stor tilltro till oss själva. Vi vet bättre nu. Du har alltid rätt, herre.”
[Raven-anställd lämnar rummet, något nedslagen]
Bobby Kotick: “Jeeves! Hämta mitt te. Glöm inte att strö på lite guldblad. Och, påminn mig. Hur mycket av den allokerade marknadsföringsbudgeten för Singularity använde vi nu igen?”
Jeeves: “Maximalt 3%. Du sade ju åt mig att allokera resten till andra syften.”

Bobby Kotick: “Just ja. Daddy needed a new house. Så var det.”
[Bobby Kotick klappar sig belåtet på den något runda magen.]

 

Det är lätt att föreställa sig att det är ungefär så Activision styrs. Företaget målas ofta ut som lika ondskefullt som det galaktiska imperiet i Star Wars, och Bobby Kotick som hybriden mellan Kejsaren och Darth Vader. Döm om min förvåning när ett flertal studios underlydande kejsaren plötsligt hoppar till imperiets försvar. Gamasutra har en bra writeup av det hela, så även vg247.

Jag kan förstå att man inte skiter där man äter, och att som studio antingen ägda av, eller med en majoritet av publiceringskontrakt hos Activision, inte vågar yttra ett ord av kritik mot denna, men det verkar lite respektlöst att säga att allting är fine and dandy. Särskilt när Activision lägger ned studios, fimpar intressanta spelserier och verkar bränna IP på en daglig basis. Det osar även lite osolidaritet gentemot tidigare syskonstudior och kollegor som offrats på den kortsiktiga profitens altare.

När en representant för Vicarious Visions säger att “vi är inte lika mycket i riskzonen som om vi varit independent”, efter att nyligen fimpat en fjärdedel eller femtedel av arbetsstyrkan pga Guitar Hero-seriens uppgång, massexploation och fall – så ringer det lite falskt.

Det är väl sant att de kanske inte är lika beroende av marknadens nycker, men föräldraföretagets aggressiva exploatering och utbrännande av serier är nog en högre risk.

Raven Softwares Eric Biessman påpekar att “Det är mer arbete för oss att få dom att förstå att det är värt det” rörande nya spelserier. Det förklarar väl en hel del, men inte hur Singularity lämnades att dö utan marknadsföring. Samma sak med Blur.

Så – det är mer okej att stå still och trampa i samma vatten, inte våga innovera eller investera i nya serier? Det är “enklare” att plocka en franchise och köra med den?

Nya spel dumpas ut på marknaden för att dö utan marknadsföringsansträngning, varvid studiorna bakom antingen läggs ned eller dras in i Call of Duty/Guitar Hero/Tony Hawk-träsket. Innovation har blivit en icke-faktor.

Det säljer inte, dikterar Activision. Det är nästan som om agendan är att bevisa för studios att nya ideer inte säljer. Det blir en självuppfyllande profetia, på ett sätt. Allt för att ytterligare motivera lydnad, att få studios att hålla sig in line, ytterligare ett piskrapp.

Jag tycker det är sorgligt när såpass talangfulla studios inte verkar inse allvaret i situationen de sitter i. Nu har väl Vicarious Visions aldrig direkt producerat något jag har varit imponerad av, utan de verkar mest ha sysslat med portningar till andra konsoller. Men Raven Software har en ganska lång och gedigen historik, men många riktigt bra spel under bältet. Och, nu har de delegerats till ytterligare en Call Of Duty-fabrikerande enhet. En gissning på vilken studio som åker ut härnäst är väl öppen. Får jag gissa så ligger mina pengar på Neversoft. Tony Hawk-franchisen är döende. Guitar Hero är temporärt dödförklarad. Och att tro att Neversoft får mandat att utveckla en uppföljare till Gun är nog ganska otänkbart.

Så det gamla mantrat stämmer nog. Slå en hund tillräckligt länge och mycket, och jycken håller käften och gör som den blir tillsagd. Det verkar iallafall fungera när det är Kotick som är den som håller piskan.

(Nej, jag förespråkar naturligtvis inte djurmisshandel.)

Mar 13 2011

Helgens aktiviteter, vecka 10

Godkväll bloggen,

Det har inte hänt så fasligt mycket här den här veckan, mer än att jag skrivit lite mer än lovligt om Tactics Ogre. Det är slut på det nu, iallafall för ett tag framöver. Jag har sagt vad jag behöver säga.

Helgens spelande har mestadels varit vikt till Dragon Age 2. Efter en falsk start på fredagen, med en karaktär och bakgrund som jag inte alls var nöjd med, så startade jag om på lördagen. Tillåt mig presentera Snorlax Hawke.

Snorlax Hawke

Snorlax Hawke

Korta Dragon Age 2-intryck

Det fungerar äntligen hjälpligt att spela som Rogue i konsollversionen. Striderna flyter på snabbt och specialförmågor gör vad det förväntas av dom. Är hyfsat imponerad över den grafiska uppdateringen, åtminstone miljömässigt. Dessvärre återanvänds platser lite för ofta för att det ska kännas helt OK.

Spelet ville inte helt kunna greppa att jag klarat Dragon Age Origins och Awakening med ett flertal karaktärer, eller så har mina ‘game clear’-saves mystiskt försvunnit/skrivits över/ej flyttas vid backup -> transfer till ny PlayStation 3. Så, visst, jag fick med lite av min backstory. Men det är fel kung. Och mitt slut hängde inte med. Darn it.

Jag gillar karaktärerna hittills. All lore, dialog och sådant känns välskrivet. Men någonting saknas -det kan vara en större, episk handling. Dragon Age kommer alltid ha en association  till Darkspawn och en Blight för mig, men något sådant har jag ännu inte sett en skugga av. Det kanske kommer? Men om det inte gör det, så känns det rätt okej ändå. Det är är Snorlax Hawkes resa från Lotherings förstörelse, på väg mot någonting okänt. Det kommer bli en intressant resa, det är jag säker på.

Mar 13 2011

Tactics Ogre – addendum

Sådär. Min recension av Tactics Ogre: Let us cling together är publicerad nu på eurogamer.se. Jag tänkte här ta upp ett par saker som det inte riktigt fanns plats för i recensionen.

Slutklämmen på recensionen är följande:

Tactics Ogre: Let us Cling Together är ett rent verk av kärlek. Fans av originalet eller Final Fantasy Tactics lär svälja det med hull och hår, men nybörjare bör vara medvetna om att det inte är ett särskilt enkelt spel.

Jag är glad att min introduktion till strategi-jrpg-genren INTE var det första Ogre Battle, eller Tactics Ogre. Det hade antagligen fått mig att svära av hela genren som inbilsk, straffande och generellt unfair. Originalet sägs vara rent överjävligt svårighetsgradsmässigt. Inte för att Tactics Ogre: LuCT i nyversion är ett enkelt spel, men ett par tillägg till spelmekaniken avhjälper definitivt frustrationen.

Först ut är ‘CHARIOT’ – Combat History And Refined Implementation Of Tactics, ett sätt där du får en chans att spola tillbaks ett antal drag för att förhindra att du gör något dumt. Det är ett väldigt snällt tillägg, även om många hardcore-fans hävdar att det förstör spelet. Trust me, det är fortfarande svårt. 😉
Dessutom är det ganska trevligt att kunna hoppa tillbaks ett helt drag istället för att tvingas köra om hela striden. Jag satt igår i en och samma strid i  en dryg timme. Och det var femte försöker på den striden, med paus för att gå och powergrinda däremellan.

Chariot  är dessutom ett ypperligt sätt att lära sig hur AIn agerar. En av dina karaktärer faller, du spolar tillbaks ett par rundor, gör dina drag lite annorlunda, och AIn kanske anfaller någon annan karaktär. Det går ganska fort att lista ut hur AIn prioriterar “viktiga” mål. Oftast är det svagast karaktär inom räckhåll.

Yrken vs karaktärer

Det finns en uppsjö med yrken. Krasst räknat så är antalet ‘grundklasser’ runt 20talet. Lägg därtill ett antal specialiserade ( ~12 ), och det faktum att du kan rekrytera monster och att dessa också kan uppgraderas yrkesmässigt ( ~30talet till? ) så blir det en hel del att hålla koll på.

Yrken levlar upp – inte karaktärer. Det låter ju bra i teorin, att karaktärer i sig är utbytbara, och att det inte gör någonting om en karaktär dör. Well. Riktigt så enkelt är det inte. Du kan, som sagt, rekrytera fiendekaraktärer eller monster, men är dom av en klass du inte tidigare använt så blir det lite märkligt. En drake du möter på fältet som level 15, kan vid rekrytering nedgraderas till level 1, om du aldrig använt den klassen.

Permadöd är en faktor. Du kan falla i strid. Det är fine. Lyckas någon resurrecta dig med magi eller föremål, eller striden tar slut inom  tre rundor får det ingen konsekvens. Misslyckas du där så tappar karaktären ett hjärta. Tre hjärtan tappade –> permadöd.

Men, alla karaktärer inom ett yrke var ju samma level, så det kvittar väl?

Nej. Utöver grundläggande stats så har varje karaktär skills och eventuellt magi. Dessa måste inläras på karaktär-per-karaktär-basis. Vid permadöd – well, du förstår. Då tappar du potentiellt din enda cleric som har Resurrection, eller den där feta färdigheten som kostade 400 skill points att köpa.

Skill points / XP / Specialattacker

Vinnande av strider ger förutom lite loot Skill Points och XP. Alla deltagande yrken får XP. Alla deltagande ( och överlevande/stående ) karaktärer får Skill Points. Dvs, för att maximera nyttjande av karaktärer behöver du rotera karaktärer ganska frekvent i strid, annars riskerar du att stå med en fett mäktig krigare och en fett mäktig magiker, och resterande sådana ganska mediokra. För att strö ytterligare komplexitetssalt i såren så kan även Skills som används levlas upp – såsom vapenfärdigheter för att ge schyssta specialattacker.

Grenande narrativ

Jag belyste lite kort i recensionen att storyn inte är helt linjär, utan att det finns ett par alternativa vägar igenom den. Det finns ‘lawful’, ‘chaotic’ och ‘neutral’-varianter av kapitel 2 och 3 av spelet. ( Okej, kapitel 2 finns bara i ‘chaotic’ och ‘lawful’.) Dessa varianter har ungefär samma upplägg, men varierar väldigt mycket i handling, strider och vad som sker i dessa. När spelet är slut kan du hoppa tillbaks till de storypunkter som leder dig in på sidospåren. Omspelningsvärdet är således ganska tungt. Kapitlen i sig är väl i 10-timmarsklassen. Om inte mer.

Menyer

Gillar man inte menyfipplande så gillar man inte det här spelet. En avsevärd tid spenderas i menyer – det ska köpas skills för Skill Points. Skills behöver ‘equippas’ per karaktär, så även med magi. Du behöver köpa på dig ny magi periodiskt, när det kommer nya saker till shoppar. Du kan köpa nya vapen, crafta nya vapen hos en smed. Jag tror jag spenderar runt en 10-15 minuter i menyer mellan större strider. Det är ingen underdrift.
När man har ett trettiotal karaktärer i rotation så tar det lite tid att se till att alla har optimal uppsättning skills, vapen och magi redo.