Category: Spel

Dec 01 2011

Årets överraskning och årets besvikelse

Som en del av Spelkrigets “Årets spel 2011”-bloggosfäromvälvande initiativ är dagens ämne  “Årets överraskning och årets besvikelse”.

Årets överraskning: Bulletstorm

Överdrivet, vulgärt, over-the-top och med genuin spelglädje i grund och botten. Vem behöver en gripande handling när den grundläggande spelmekaniken är såhär tillfredställande?

Runner-up: Shadows of the Damned. Resident Evil möter 80talets skräckpastisher blandat med en stavmixer och serverat med lite kall Corona, Margarita och Tequila. Underbart surrealistiska miljöer blandas med skruvade karaktärer och underbar musik.

Årets besvikelse: Dragon Age 2

Dragon Age 2, Dragon Age 2. Hur ska jag börja beskriva min frustration med dig? Jag beskrev redan i maj mina större problem med spelet, men summerar det igen, for science.

Dragon Age: Origins kom efter en lång fantasy-torka och svepte upp mig i Biowares gamla mönster – stor, episk värld med en genomtänkt mytologi, starka karaktärer och moraliskt tvivelaktiga gråa val. Ingen svart/vit ond/god-världsåskådning. Varje val kändes som ett stort problem – då inget kändes solklart som ‘rätt val’. Visst märktes det litegrann att spelet varit under utveckning under ganska lång tid, och att tiden kanske sprungit ifrån spelsystemet litegranna. Men istället för att fortsätta tro på sin förmåga att leverera intelligent material så förlitade sig Bioware på att designvalen gjorda i Mass Effect-serien var ett säkrare kort att köra på.

Cue Dragon Age 2. Ett snyggare, mer actionfokuserat men ack så jävla mycket dummare spel än föregångaren. Som bortblåst är det storskaliga, det episka. Istället får vi en mer intim, närliggande familjesaga om Hawke och dennes äventyr. Allt snyggt uppmålat mot en konflikt som utspelar sig efter en Blight. Det känns lite mindre, lite fattigare än både Origins och expansionen Awakening.

Mina problem med Dragon Age 2 går att sammanfatta i punktform:

  • Avsaknadet på ras-val känns minst sagt märkligt och allt för begränsande
  • Repeterandet av miljöer samt det fåtal miljöer som finns
  • Lore-brytande (alla magiker är blodmagiker och imploderar till abominations om man tittar snett på dem?)
  • Inte en tillräckligt “episk” resa samt brist på konsekvens

Sista punkten är kanske inte en dealbreaker på det stora hela, men efter Origins, Awakenings och de två novellerna så känns det som ett felaktigt steg. För ett sidospår (Dragon Age: Hawkes journey) hade det varit ett okej val. Inte för att huvudspel i serien. Med brist på konsekvens menar jag helt sonika att inga av de val jag gör under resan egentligen spelar någon som helst roll – manuset är fast, och riktningen är spikad. Jag kan inte påverka någonting, utan bara njuta av resan.

Efter att ha spenderat ett antal timmar i Skyrim så är ribban för vad Bioware behöver göra med Dragon Age 3 satt betydligt högre. Jag fruktar att de kommer misslyckas ( åtminstone efter att ha läst de senaste ryktena om flerspelarlägen … )

Runner-up: L.A. Noire.

Vad som kunde blivit en tight detektivstory med välskriven dialog, smarta fall att lösa föll platt på schizofrent röstskådespelande, repetitiv intervjumekanik och ett helt påklistrat försök till “öppen värld” att utforska, vilket mest resulterade i dödstråkiga transportsträckor genom en vacker, död stad. Mindre action, mer hjärna hade varit att föredra, helt klart.

 

 

Nov 30 2011

Spelhösten, en kortare uppdatering.

Det börjar bli mörkt utomhus. Mörkt och kallt. Perfekta dagar att krypa ihop i soffan och spela ett episkt storspel?
Nej. Inte om man är jag. Då går man på sparlåga, bloggar eller nyttjar internet till ett minimum.

Mental dvala är ett bra ord. Stress är en annan. Flertalet successiva deadlines på jobbet har gjort att andra saker blivit lidande. Det har tagit emot att öppna upp redigeraren här på bloggen, eller slå på ett tv-spel (som inte redan suttit i konsollen, eller varit för recension).

Den stora spelhösten kom, gick och lämnade mig mest kall och oberörd. För att vara en såpass stor högtid så fanns det förvånansvärt få spel jag verkligen brann för att få spela. Mängden storspel man borde och måste spela kändes överväldigande, och är det väl förvisso fortfarande. Jag har nog bara slutat bry mig.

Måstet att spela ett spel, att hänga på butiksdörren dagen då spelet släpps har brutits. Mönstret har förändrats. It’s a good thing. Att jag kanske borde eller vill göra det hänger fortfarande kvar, men det känns som en sundare reaktion.

Egentligen var det väl bara Skyrim som kändes som ett ‘måste-ha’ som faktiskt exekverades, trots att jag tidigare inte planerat att införskaffa det vid release då Bethesda återigen premierar min sekundära plattform med “tidsexklusivt DLC”. (Don’t get me started på varför det är en pissdålig idé…)

Men, frestelsen blev för stor. Sisådär 70 timmar senare, 35 levlar senare så är min karaktär gillesmästare för två gillen, på god väg mot mästare för det tredje gillet och huvudstoryn är sedan länge övergiven till förmån för betydligt intressantare sidospår.

Men vad hände med de andra spelen då? Uncharted 3 ligger ouppackat. Assassin’s Creed: Revelations är fortfarande inte införskaffat. Import-kopian av Metal Gear Solid-samlingen är även den oinköpt. Jag orkade väl på min höjd med Batman: Arkham City.

Däremot har jag passat på att plocka upp en halv uppsjö med äldre 360-spel – Alan Wake, Blue Dragon, Condemned, Deadly Premonition, Fable 2+3, Infinite Undiscovery, Last Odyssey, The Last Remnant och Metro 2033. Jag känner bara ingen lust att röra vid dem just nu, och fan vet när jag kommer göra det.

Fast ovanstående är inte hela sanningen. Jag har spelat en hel del andra spel såsom GoldenEye 007: Reloaded – recensionen finner du hos eurogamer.se, samt Lord of the Rings: War of the North.

Däremot har jag lite dåligt samvete för att det är såpass många andra spel från året som inte hunnit få en fair chans. Jag tänker primärt på Deus Ex: Human Revolution, Ico/Shadow of the Colossus-samlingen, El Shaddai, Child of  Eden, Hunted: The Demon’s Forge, allt Dragon Age 2-nedladdningsbart material, Quantum Theory, och ett par till. Men som läget ser ut nu kommer de få ligga kvar på skämshögen ett tag till.

Spenderar hellre tid med att göra meningslösa små uppgifter i Skyrim, eller fortsätta nöta Dark Souls. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att spelen inte har några direkta slut, eller erbjuder en enorm valfrihet.

Vad har jag egentligen spelat under hösten? Mest har det blivit Xenoblade Chronicles, Dark Souls och (gissningsvis) Skyrim. Första två är jag uppe i en bra bit över hundra timmar vardera. Innan jag är klar med Skyrim gissar jag att även det kommer tangera 100-gränsen med en ganska bred marginal. Tiden finns, alltså. Det är lusten, mättnaden och den allmänna ‘meh’-faktorn hos de mer icke-fria, guidade spelen det är sämre med, antar jag.

Sen räknar jag kallt med att hinna köra igenom och  ge lite intryck på Drakengard 2 inom kort.

Tjirp. Nu ska jag tillbaks ned i mitt ide ett tag, och besöka Skyrim igen. Vi hörs.

Nov 07 2011

Uppsamlingsrace, vecka 44

Den stora hösttystnaden har återigen drabbat bloggen. Det är lite olyckligt, men ibland finns det helt enkelt inte tid att balansera heltidsarbetande, bloggande, recenserande och sömn.

Sen sist vi pratades vid har följande hänt:

Spenderade lite tid med spindeltrikåerna på mig för att se huruvida Beenox lyckas överträffa förra årets Spider-Man – Shattered Dimensions. Svaret: Läs recensionen av Spider-Man: Edge of Time hos eurogamer.se.

Jag återupptäckte en klassisk spelformel i och med War of the Worlds (XLBA, PSN), där studion Other Ocean Interactive drar inspiration från Flashback, Another World och Prince of Persia för att tolka H.G. Wells saga om invaderande marsmänniskor. Fulla recensionen av War of the Worlds hittar ni här.

War of the Worlds blev för övrigt min tjugonde recension för Eurogamer. Tänk så fort tiden går när man har roligt. 19 av dessa har publicerats sedan mars i år.

Utöver det och Dark Souls har jag faktiskt inte hunnit spela så fasligt mycket mer. Jo, ett spel till vars recension är inlämnad, så vi får se när den postas. 😉

Spelsamlingen har utökats lite – Deadly Premonition och Alan Wake (stora, tjocka bok-liknande boxen) är införskaffade. Har fortfarande inte hunnit, orkat eller haft råd med Uncharted 3 eller något annat nytt, bortsett från Batman: Arkham City. Jag har ett antal spel som ligger på paus – vissa av dem har jag bloggat om lite här, men det ser ut som de kommer ligga i dvala ett bra tag till. Sorry för det.

Jag borde ge mig på Kings Field IV, eller fortsätta med Shin Megami Tensei: Lucifer’s Call, eller fortsätta med Final Fantasy 7-genomspelningen, men tid och ork brister. Jag skyller på höst, deadlines och ett alltid växande spelberg.

Men jag kommer tillbaks. Så småningom. Stay tuned. 🙂

Oct 28 2011

Batman: Arkham City

Det här är inte en recension, jag är inte på några vägar klar med spelet än, men någonting med Batman: Arkham City stör mig till den grad att jag var tvungen att ta en paus och skriva av mig.

Edit: Jag blev klar, ett par timmar senare. Nedanstående kritik kvarstår, men jag fick helt enkelt bita mig i läppen, bortse från distraherande element och fokusera på handlingen. Plötsligt blev spelet långt mer njutbart, och jag kan nu (efter slutet) fortsätta lattja med sidospår. Tjoho. Lektion 1) Bli inte distraherad. Men seriöst, Rocksteady – vad var det där för jäkla slut? 

End edit

I'm Batman

I’m Batman

Jag tror det har att göra med att Rocksteady Studios inte riktigt litar på sin egen fingertoppskänsla. Att de varit rädda för att göra fansen besvikna, och kanske leverera en undermålig upplevelse.

I ivern att göra ett spel som var större, mer episkt och grandiost än Batman: Arkham Asylum så gick man ner i ett par fällor. Inte livsfarliga sådana, men likväl störningsmoment som distraherar från upplevelsen.

Där Batman: Arkham Asylum kom från ingenstans (bokstavligt talat, det fanns närapå ingen storslagen marknadsföringskampanj bakom det släppet) och visade alla vad en då liten och okänd studio kunder göra för att rädda superhjältespelgenrén så har Batman: Arkham City hajpats sedan det först teasades i december 2009. Alltså, nästan 22 månader innan det släpptes.

Det säger sig själv att en så lång hajpcykel riskerar att få negativa effekter. Jag har undvikit i det längsta att läsa, höra eller se någonting från spelet för att slippa den värsta hajpen. Jag säger ‘ganska’, eftersom det är ofrånkomligt. En slarvigt maskerad rubrik här, ett videoklipp där. Saker slinker igenom, det är oundvikligt.

 

Där Arkham Asylum var en välförpackad, välregisserad berättelse med tighta miljöer, lagom avvägt utforskande, pusseltrixande och slagsmål så känns Arkham City alldeles för expansivt, spretigt och ofokuserat. Det gamla uttrycket ‘less is more’ eller ‘koka soppa på en spik’ känns ganska relevant, man behöver inte nödvändigtvis slänga ner allt i grytan för att försöka få så många bulletpoints som möjligt på baksidan av fordralet, eller så många ingredienser som möjligt i soppan. Mindre är oftast faktiskt mer. 

Visst, mycket av det som distraherar, oavsett om det är godtyckliga sidospår eller jakten på Riddlers gåtor är helt frivilliga att ta sig an, men det bryter min känsla av urgency. Jaha, var det bråttom att jag skulle ta mig till plats X av anledning Y? Nä, jag ska ju bara samla lite troféer här, och rädda ett par gisslan. Nevermind att [spoiler] [ spoiler] [spoiler] hände, det kan säkert vänta i ett par timmar. Det bryter dessutom karaktärskänslan lite, då det första som sker mig när jag är fri att börja utforska Arkham City är en känsla av förvirring och desorientering. Batman är aldrig förvirrad eller desorienterad. ;P

Rocksteady är fortfarande de okrönta mästarna på att modellera superhjältar, superskurkar och att plocka de allra bästa röstskådespelarna för jobbet. Det nästintill perfekta slagsmålssystemet är fortfarande lika roligt som förut, men det är betydligt mer av det vilket redan får mig att undvika strid om jag inte absolut måste. Handlingen (än så länge, är enligt spelets mätare 40-45% genom den) är riktigt intressant, men ovanstående saker drar ner helheten litegrann. Och så har Batman givetvis lite nya leksaker att leka med.

Mikael Åkesson skrev en sjukt läsvärd recension av Batman Arkham City för Eurogamer.se. Jag håller med om mycket, men långt ifrån allt.

Nu låter det kanske som jag fullkomligt hatar spelet, men så är inte fallet. Det har bara lite fler brister än vad jag hade hoppats på, och det mesta går tyvärr att härleda till beslutet att placera det i en mer öppen värld. Nog för att den är dundervackert realiserad, men det förstör spelets tempo och handlingens angelägenhet för min del.

Vi får se om jag ändrar åsikt när jag spelat vidare och blivit klar. Det ska bli en intressant fortsatt färd genom Arkham.

Oct 20 2011

Uppsamlingsrace, vecka 42

I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.

(Vecka 42, get it? Douglas Adams-citat? Ha.)

Det har varit tystare än normalt här, av ett  par anledningar. Det är vansinnigt mycket att göra på jobbet och deadlines drar sig allt närmre. Ingen stress mer än positiv sådan. Mycket att göra är bra (och kul), men det betyder mindre spelande, mindre sömn och betydligt mindre skrivande.

Det lilla jag har hunnit spela har dock varit fortsatt lidande njutande utforskande av Dark Souls och det börjar gå bra. Jag kommer skriva av mig lite mer om det när jag hinner samla ihop mina tankar.

Jag har dessutom spelat igenom ett annat spel för recension, och den kommer upp inom kort borta hos eurogamer.se. Vilket spelet är låter jag vara hemligt ett tag till. Har även hunnit doppa tårna lite i Star Ocean: First Departure till PlayStation Portable. Det verkar gulligt på något vis.

Nytt i spelsamlingen på sistone – mer Xbox 360-spel mestadels. Har passat på att fynda upp ett par juveler: Bayonetta, Blue Dragon, Condemned, Last Odyssey, Metro 2033, Ninja Blade och The Last Remnant.

Till PlayStation 2 fick det bli Galerians: Ash, ett ganska bizarrt science-fiction-survival-horror om jag inte minns helt fel. Efter idoga tips från Deadly8bitNinja på twitter fick det även bli inköp av Kings Field IV.  Provade det lite kvickt mest för att se att skivan var hel och dog mot första fienden. Underbart! Tecmos svar på Grymkäfts fällor, Trapt, införskaffades också.

Det var nog allt för mig idag. Nu ska jag börja fila på ovan nämnda recension istället, eller kanske spela lite Dark Souls till……..

Oct 09 2011

Dark Souls

Tystnaden bruten. Jag överlevde.

Recensionen av Dark Souls klar. Varken jag eller spelet är dock klara med varandra.

Ett par korta utdrag:

År 2009 släpptes ett spel som bröt mot nästan alla regler för hur spelutveckling och spelupplevelse skall vara i moderna verk. Uppstickaren Hidetaka Miyazaki från From Software verkar ha tittat igenom regelboken, rivit ut ett par sidor och offrat dessa till någon mörk gudomlighet.

Samt

Det är en utmanande, uppslukande och unik upplevelse som erbjuds, och det utlovas rejält med motstånd för de som kan hantera svårighetsgraden, eller har det tålamod som krävs för att utforska världen som målas upp i glåmig och utomordentlig medeltidsestetik.

Spring över och läs hela recensionen av Dark Souls här. Ett av årets bästa spel, utan tvekan. Förutsatt att du kan dedikera den tid som krävs för att komma in i det, och för att ha en rimlig chans att göra framsteg i det.

Stackars Slarva har dött ett dussintals gånger, om inte mer, men hon började å andra sidan i ett odött tillstånd. Hon vandrar fortfarande omkring, olycklig i Dark Souls-världen och väntar på att jag ska styra henne rätt. Nedan, ett par bilder från hennes resor.

Nu ska jag spöa en boss jag försökt spöa i två timmar. Jag vet att det går, det ska gå, det måste gå.

Oct 05 2011

Den Stora Tystnaden

Det finns en anledning till att det är lite tyst här just nu. Den kommer bli ganska klar för fler läsare om ett par dagar, och ni kommer förhoppningsvis bli tysta av samma anledning. Det kommer förbli ganska tyst ett tag framöver. Jag ska försöka skriva lite då och då, men …

Continue reading

Oct 02 2011

Nytillskott i hyllan

Hur gör man för att få en skämshög av spel att minska?

Svar:

Xbox 360

Men tjenare. Du var röd, svart och fin.

Man köper såklart en ny spelkonsoll. Så, jag finns numera även på Xbox Live. Addera mig ( expl3wd ) , men räkna inte med att jag vill joina några hyperrealistiska militäriska shooters, eller kanske ens spela mot dig. Min gamerscore är respektabla ‘0’, då jag har ett enda spel till konsollen (Gears of War 3, och jag är hyfsat ointresserad av att påbörja tredje delen i en trilogi…).

Bortsett från nedanstående (okompletta) lista, vilka spel är must haves till Xbox 360 för min del? (Alla multiplattformspel jag har varit intresserad av har jag redan till PlayStation 3)

* Alan Wake
* Lost Odyssey
* Tales of Vesperia
* Deadly Premonition
* Condemned: Criminal Origins
*  Blue Dragon
* The Last Remnant
* ( Mass Effect 1, 2 för att kunna spela samma karaktär rakt igenom till trean utan att behöva göra det på PC )
* Dead Rising

Vad har jag missat i ovanstående? Skräck, rollspel, äventyr. Förstapersonsskjutare går bort, sålänge det inte är a’la Bioshock eller Singularity.

 

Sep 29 2011

Spegelvändningar av spelomslag

Igår hittade jag en ganska lustig länk någonstans – människor har tagit spelomslag, spegelvänt ena halvan och lagt på. Det ser oftast helt surrealistiskt ut, och är ibland hysteriskt roligt, äckligt eller bara märkligt. Mina favoritexemplen var nog Brink, Mirrors Edge och MOOOOM.

Länken: “The art that is called haah waaw”

Naturligtvis blev jag ju lite fundersam, och svängde ihop ett par egna. Nåväl. Here we go. Klicka på bilderna för att se större versioner.

Så, komponera gärna ihop era egna favoritomslag, eller surrealistiska sagor. Det är ganska kul. 🙂

Sep 28 2011

Final Fantasy “har skadats”

“Final Fantasy-varumärket har skadats allvarligt.”

SquareEnix VD Yoishi Wada uttalar sig under en presskonferens om hur det fundamentalt trasiga och undermåliga Final Fantasy 14 har skadat varumärket. Men är det sanningen? Nog för att Final Fantasy 14 enligt alla klassifikationer, kategoriseringar och bedömningsgrunder är ett trasigt spel, men är inte skadorna på varumärket långt djupare än så?

Det känns lite ‘enkelt’ att skylla allt på ett spel, när det i själva verket är en systematiserad våldtäkt av varumärket som pågått under en lång period. Jag försökte igår mentalt räkna upp alla spel som bär namnet “Final Fantasy”. Jag misslyckades, men jag kom så långt att jag insåg att de icke-numeriska spelen långt överstiger de numeriska, kanoniska spelen.

Låt oss titta lite på det här. Det här kommer bli en lång lista. Hämta lite kaffe, sätt på lite god musik, och förbered er på att bli på dåligt humör.

Huvudserien:

Final Fantasy 1, 2, 3, 4 ,5, 6, 7, 8, 9, 10, 12, 13.
Om vi kan dra ett streck där så har vi alltså 12 spel hyfsat relaterade till “huvudserien”.

(Summa: 12)

MMO-serien:
Final Fantasy 11, 14

(Summa: 2)

Direkta spinoffs:

Final Fantasy X-2 (PS2),
Final Fantasy XII – Revenant Wings (NDS),
Final Fantasy IV: After Years (episodisk till mobil/wiiware, senare del av FFIV: Complete Collection till PSP)
Kommande Final Fantasy XIII-2, Final Fantasy 13 Versus

(Summa: 5)

 

Nyutgåvor / portningar/samlingar:

Hade jag kunnat och orkat ta upp alla så hade den här listan blivit väldigt lång, så vi håller oss till de mest väsentliga, cyniska moneygrabsen.

Final Fantasy 1+2: Dawn of Souls (GBA, 2004)
FF1 Anniversary (PSP)
FF2 Anniversary (PSP)
Final Fantasy 3 (NDS, 2007) – förvisso en hyfsat omgjord utgåva.
Final Fantasy 4  (NDS, 2006)
Final Fantasy 4  Complete Collection (PSP, 2011)
Final Fantasy IV, V, VI Advance: (Gameboy Advance, 2005,2006)

Final Fantasy Collection ( PlayStation, 1999, Japan): Final Fantasy 4+5+6
Final Fantasy Anthology ( PlayStation, 1999, USA): Final Fantasy 5+6
Final Fantasy Anthology ( PlayStation, 2002, EU): Final Fantasy 4+5
Final Fantasy Chronicles (PlayStation, 2001, USA): Final Fantasy 4 + Chrono Trigger
Final Fantasy Origins (PlayStation, 2002, EU): Final Fantasy 1+2

(Summa: ~14 kanske, om vi räknar snällt och lågt, jag vet att det finns långt fler än dessa.)

Tactics:

Final Fantasy Tactics får väl nästan räknas som en egen, giltig serie, så låt oss köra på det.

Final Fantasy Tactics
Final Fantasy Tactics: The War of the Lions (PSP)
Final Fantasy Tactics Advance
Final Fantasy Tactics A2: Grimoire of the Rift

(Summa: 4)

Nästan-spinoffs:

Nu börjar vi komma in på det märkligare, där namnet Final Fantasy verkar klistras på vad fan som helst för att det är ett “starkt” varumärke.

Before Crisis: Final Fantasy VII, 2004, mobil
Dirge of Cerberus: Final Fantasy VII, PS2, 2006
Crisis Core: Final Fantasy VII, 2007, PlayStation Portable

(Summa: 3)

Chocobo-relaterat:

Chocobo’s Mysterious Dungeon
Chocobo’s Dungeon 2
Chocobo Racing
Chocobo Collection
Chocobo on the Job
Chocobo Land: A Game of Dice
Final Fantasy Fables: Chocobo Talesf
Final Fantasy Fables: Chocobo’s Dungeon
Final Fantasy Fables: Cid and Chocobo’s Dungeon

(Summa: 9)

Crystal Chronicles:

(Åh gud, jag vet inte ens var jag ska börja).

Final Fantasy Crystal Chronicles 2003 – Nintendo GameCube
Final Fantasy Crystal Chronicles: Ring of Fates -2007 – Nintendo DS
Final Fantasy Crystal Chronicles: My Life as a King 2008 – WiiWare
Final Fantasy Crystal Chronicles: Echoes of Time – 2009 – Wii
Final Fantasy Crystal Chronicles: Echoes of Time – 2009 – Nintendo DS
Final Fantasy Crystal Chronicles: My Life as a Darklord – 2009 – WiiWare
Final Fantasy Crystal Chronicles: The Crystal Bearers – 2009 – Wii

(Summa: 7, om nu alla är unika spel vilket jag faktiskt inte vet… )

Helt wacky skit:

Dissidia: Final Fantasy (PlayStation Portable)
Dissidia 012 Final Fantasy (PlayStation Portable)
Final Fantasy: The 4 Heroes of Light (Nintendo DS)
Theatrhythm Final Fantasy (Nintendo 3DS)

(Summa 4)

… Och det här är ändå inte ALLT. Men någonstans får det fanimej räcka.

För att summera:

Huvudserien: 12.

MMO-spelen: 2
Direkta spinoffer: ~5
Tactics: 4
“Nästan” spinoffer: 3
Chocobos: 9
Crystal Chronicles: 7
Wacky shit: 4
Nyutgåvor av “huvudserien: 14+

Matematiken säger ganska enkelt att det finns fler spel som inte följer in i huvudserien än som gör det.
Och Yoichi Wada har mage att påstå att det är ett enskilt MMO-spel som ‘skadat varumärket’. Yeah, right.

Det är inte det systematiska franchisemjölkandet som skadat varumärket? Hm.